En del icke-bärkraftiga företag som inte skulle överlevt under normala förhållanden har klarat de senaste 15 månaderna med hjälp av pandemistöd. Att hålla liv i dessa ”zombieföretag” kan visa sig vara kostsamt. Ekonomiprofessorn Luigi Zingales föreslår här en radikal lösning på ett nytt problem.
Den här artikeln finns också på engelska. If you want to read it in English, click here.
Chicago – När västvärldens ekonomier nu tar sig ur covid-19-krisen står banker och regeringar inför ett nytt problem; hur man hanterar företagsvärldens levande döda. Men ett innovativt system med fokus på arbetstagarna skulle kunna erbjuda en möjlig lösning.
I både USA och EU har företagskonkurserna minskat under de 15 månader som pandemin har pågått, trots den svåra lågkonjunktur som följt i dess kölvatten. Denna minskning är ett resultat av att regeringarna i de rikare länderna – i sin förståeliga önskan att mildra pandemins ekonomiska konsekvenser – har utökat varje möjligt skyddsnät för företagen. Ofta gjordes detta utan att ens försöka särskilja de företag som hade goda ekonomiska utsikter från dem som inte hade det.
Detta innebär att företagssektorns naturliga urvalsprocess har försvagats samtidigt som covid-19 har påskyndat flera redan etablerade trender och ökat andelen företag som rätteligen bör betraktas som zombier. Men beslutsfattarna måste nu ta itu med de bredare ekonomiska konsekvenserna av att hålla icke bärkraftiga företag vid liv.
Regeringarna kan naturligtvis inte plötsligt upphöra med allt företagsstöd. Under pandemin har många annars sunda företag samlat på sig stora skulder. Att utan förvarning utsätta alla dessa företag för rigorös marknadsdisciplin skulle leda till ett mycket stort antal onödiga konkurser.
Läs även: Nima Sanandaji: Företagsdöden på landsbygden
Dessutom skulle de ekonomiska och finansiella konsekvenserna av en omedelbar minskning av stödet vara politiskt förödande för varje demokratiskt vald regering. Den negativa BNP-chocken skulle få allvarliga effekter på både arbetslösheten och de offentliga finanserna, och de förluster som en våg av konkurser skulle innebära för långivarna skulle ytterligare försvaga bankernas balansräkningar. Det närmast självklara resultatet skulle bli ett massivt missnöje bland väljarna, vilket i princip garanterar att regeringen bakom beslutet förlorar nästa val.
Samtidigt kan beslutsfattarna inte fortsätta att hjälpa alla dessa zombieföretag. Ett sådant stöd medför stora skattekostnader och hämmar den produktivitetstillväxt som västvärldens regeringar desperat behöver för att lösa många av sina statsfinansiella och politiska problem. De förändringar som pandemin har medfört kräver nya och innovativa företag. Men det blir svårt för sådana företag att komma in på marknaden och växa om vi slösar bort så många fysiska, mänskliga och ekonomiska resurser på att hålla zombieföretag vid liv.
Det är inte lätt att skilja ”levande” företag från ”döda” företag, inte ens i normala tider; detta är vad bankernas konst handlar om. Och även om det är svårt för den privata sektorn att skilja mellan bärkraftiga och icke bärkraftiga företag i de bästa av tider, så är det särskilt svårt att göra det nu när det fortfarande råder stor osäkerhet om den värld som kommer att följa på pandemin. Men den privata sektorn kan åtminstone aggressivt använda incitament för att komma åt diffus information. Något som dock är oerhört svårt för ett statligt organ, särskilt om det saknar den nödvändiga ackumulerade kunskapen.
Detta är en ny variant av ett gammalt problem som framför allt Friedrich Hayek har utforskat. Det Hayek visade var att fördelningen av kunskap i samhället är diffus, och det är svårt för staten att samla in kunskap utan att göra systematiska misstag.
Men det finns ett möjligt sätt att lösa detta problem på. Om du vill bedöma en elevs förmåga finns det inget mer avslöjande mått än att fråga dennes klasskamrater. De som dag ut och dag in lär sig tillsammans med någon kan också bäst bedöma dennes talang. På samma sätt kan ingen bedöma ett företags potential bättre än dess egna anställda. För att rensa ut zombieföretag bör regeringar därför börja ställa krav på att alla subventioner till ett företag ska godkännas av en majoritet av arbetstagarna.
Problemet är att de anställda, till skillnad från klasskamrater, kan ha motiv att ljuga. Om företaget skulle gå i konkurs förlorar de sina jobb. Eftersom det inte kostar dem något att stödja sina företag kommer de flesta förmodligen att överdriva företagets framtidsutsikter.
Läs även: Ett globalt incitament för att minska utsläppen
Men detta problem kan lätt övervinnas med lämpliga incitament. Om en majoritet av arbetstagarna röstar för en omedelbar avveckling av företaget skulle de anställda i ett sådant system få arbetslöshetsersättning under en längre tid. Om de röstade för att fortsätta skulle regeringen bidra med pengar för att göra företaget bärkraftigt. Men om företaget trots det går i konkurs skulle arbetstagarnas arbetslöshetsskydd begränsas kraftigt – kanske till noll.
Arbetstagare som inte ser någon framtid för sitt företag skulle då föredra en längre period av socialt skydd. Å andra sidan skulle de som tror att deras företag har en framtid inte äventyra den genom att rösta för en likvidation.
Om ett sådant system är korrekt kalibrerat skulle det kunna särskilja zombier från annars sunda företag som belastats av pandemins effekter. Detta skulle ske genom att tydliggöra kostnaden för subventioner. Mer stöd i dag innebär att regeringarna troligen har mindre statsfinansiell kapacitet att hjälpa arbetstagarna i morgon.
Sist men inte minst skulle detta system ge arbetstagarna mer inflytande. Alltför ofta använder företagare och chefer hotet om massiva uppsägningar för att få ut stora och oberättigade subventioner. Den här gången bör arbetstagarna få avgöra om ett sådant stöd är berättigat.
Luigi Zingales är professor i finansiell ekonomi vid University of Chicago och medvärd för podcasten Capitalisn’t.
