Under pandemiåret har Sverige utmärkt sig som ett av de få länder som inte har tillämpat en bred nedstängning av samhället (en så kallad ”lockdown”). Argumenten har varierat, men kärnan tycks vara en övertygelse om att nedstängningar inte fungerar.

Till exempel sa Stefan Löfven till Konstitutionsutskottet att det inte finns något ”mönster mellan total lockdown och succé”. Och Anders Tegnell har till SVT uttryckt att ”många länder som haft kraftiga nedstängningar har hamnat i en ännu värre situation än Sverige”. Ett genomgående tema i argumentationen är att många länder drabbats av omfattande smittspridning trots nedstängningar, och att nedstängningar därför inte är särskilt effektiva. Det är dock en mycket ovetenskaplig slutsats.

Varför? Låt oss ta ett exempel. Tänk dig att du har uppfunnit en ny sorts värktablett. Tabletten är mycket effektiv, och ger snabb och bra smärtlindring utan biverkningar. Men bevis saknas. Så du ger en grupp vanliga människor tillgång till värktabletten. Efter ett par timmar ber du dessa att rapportera hur allvarlig deras genomsnittliga huvudvärk varit, och om de har använt tabletten. Till din förtvivlan visar det sig finnas ett tydligt samband mellan att ha tagit värktabletten och rapporterat allvarligare huvudvärk. Det finns, för att parafrasera Löfven, inget ”mönster mellan värktabletten och succé”! Värktabletten verkar tvärtom ha förvärrat situationen.

Men slutsatsen är felaktig. Värktabletten i exemplet är effektiv. Problemet är att de som valde att ta tabletten gjorde det eftersom de upplevde svårare huvudvärk än de som valde att avstå. Det observerade sambandet har ingen bäring alls på tablettens effektivitet, utan mäter framför allt försökspersonernas benägenhet att använda tabletten på grund av upplevd värk. Att se parallellen till länders beslut att stänga ner sina samhället kräver ingen större abstraktionsnivå; länder stänger ner när smittspridningen är hög.

Läs även: Historierevisionism om coronahanteringen 

Så vad kan man göra? Inom medicinsk forskning används randomiserade kontrollstudier (Randomized Controlled Trials, RCTs). Enkelt beskrivet så delas studiedeltagare slumpmässigt in i två grupper. I vårt exempel skulle den ena gruppen, behandlingsgruppen, få tillgång till värktabletten medan den andra, kontrollgruppen, inte skulle få det. Den får i stället ett sockerpiller. Eftersom gruppindelningen är slumpmässig så finns det inga systematiska skillnader mellan grupperna. Selektionseffekten ovan uteblir och tillgången till värktabletten är oberoende av deltagarnas huvudvärk. Därför kan också skillnader i utfall mellan behandlings- och kontrollgruppen tillskrivas det som skiljer dem åt: värktabletten.

Möjligheten att använda RCTs är mycket begränsad inom såväl samhällsvetenskapen som epidemiologin. Inte sällan av etiska skäl, men även andra hinder uppkommer. Få länder skulle, till exempel, gå med på att vara försökskaniner under en pågående pandemi. Bevisföring får då i stället ske med hjälp av inrapporterade data utan slumpmässiga urval. Trots det är situationen inte hopplös. Men man får bara vara lite kreativ.

Så, låt oss ändra vår ursprungliga studie en aning. I stället för att fråga deltagarna om deras genomsnittliga huvudvärk, så frågar du hur huvudvärken har förändrats. Nu kommer ett helt annat samband att visa sig; de som har tagit tabletten har upplevt en större minskning i huvudvärk över tid (tabletten är trots allt effektiv). Visst, de med svår huvudvärk har varit mer benägna att ta en tablett, men minskningen har också då varit mer betydande för dessa. På engelska kallas denna typ av metod för ”differences-in-differences”, och andemeningen översätts kanske bäst som ”skillnader i förändringen”. Idén är att jämföra förändringen över tid för dem som blivit ”behandlade” och de som inte blivit det, oavsett om behandlingen är en värktablett eller en nedstängning.

Läs även: Studie: Danska reformer visar att bidragsnivåer påverkar invandring

Om vi tillämpar detta tankesätt på effekten av nedstängningar så framträder en annan bild än den som målas upp av regeringen och Folkhälsomyndigheten. Danmark, Storbritannien och Sverige hade en väldigt liknande smittspridning under vinterns andra covid-våg, så det är lämpliga kandidater att jämföra. Danmark nådde en topp den 18:e december med 610 smittade per dag och miljon invånare, och påbörjade sin nedstängning några dagar tidigare. Storbritannien nådde sin topp den 10:e januari med 880 smittade per dag och miljon invånare, fem dagar efter nedstängning. Vid ungefär samma tidpunkt nådde även Sverige sin topp med 740 smittade per dag och miljon invånare.

En dryg månad senare hade smittan i snitt gått ner 17 procent mer i Danmark och Storbritannien än i Sverige. På två månaders sikt är samma siffra ungefär 38 procent. Och efter tre månader 74 procent. I Sverige smittades den 10:e april 625 per dag och miljon invånare, i Danmark 108 och i Storbritannien 24. Dessa beräkningar är givetvis uppskattningar och skall därför tas med en nypa salt. Men inte med mer salt än regeringens och Folkhälsomyndighetens egna utsagor.

En nedstängning av samhället kommer inte utan konsekvenser. Jag har själv genomgått två – en i Storbritannien och en i Danmark. Det är en enorm påfrestning, såväl fysiskt som psykiskt. Dessutom kan samhällsekonomin påverkas negativt, även om Sverige inte klarat sig bättre ekonomiskt än till exempel Danmark eller Norge. Men det finns en avvägning.

En nedstängning resulterar i lägre smitta och färre döda, men priset är högt. Jag respekterar våra politikers beslut att hålla samhället relativt öppet på bekostnad av en högre smittspridning. Men att förneka den senare är i bästa fall naivt, och i värsta fall bedrägligt.

Pontus Rendahl är professor i nationalekonomi vid handelshögskolan i Köpenhamn.

De åsikter som framförs i krönikan är skribentens egna.