MÜNCHEN – Bil- och elektroniktillverkare världen över har nyligen varit tvungna att dra ner på produktionen sedan en allvarlig torka i Taiwan drabbade öns produktion av halvledare. Denna och andra liknande globala störningar i leveranskedjor – varav många orsakades av covid-19-pandemin – har föranlett avancerade ekonomier att vidta åtgärder för att mildra de potentiella effekterna. Men, vilka typer av statliga åtgärder är ekonomiskt rationella?

Flaskhalsar i leveranskedjor kan ha betydande ekonomiska effekter. Tyskland importerar till exempel åtta procent av sina insatsvaror från låglöneländer (medan USA bara hämtar 4,6 procent av sina insatsvaror från dessa länder). Problem med leveranser av insatsvaror ledde nyligen till att det tyska Ifo-institutet sänkte sin prognos för årets tyska BNP-tillväxt med nästan en halv procentenhet till 3,3 procent.

Denna sårbarhet är en bidragande orsak till att EU har öronmärkt en del av de 750 miljarder euro (7 650 miljarder kronor) som anslagits till återhämtningsfonden Next Generation EU för att stärka Europas kapacitet för design och tillverkning av halvledare. Den amerikanska chiptillverkaren Intel planerar att investera i flera europeiska länder och att öppna en halvledarfabrik i EU med unionens hjälp.

Samtidigt öppnade Bosch, Europas största underleverantör till bilindustrin, nyligen en chiptillverkningsanläggning i Dresden med hjälp av europeiska subventioner. Boschs investeringar i östra Tyskland följer på en serie battericellsprojekt i ”Silicon Saxony”, som europeiska beslutsfattare hoppas kommer att minska Europas beroende av asiatiska leverantörer och göra kontinenten mer motståndskraftig mot framtida globala hälso- och klimatkriser.

Läs även: Branschen: Omöjligt att ersätta cementen från Gotland på kort sikt

Amerikanska beslutsfattare har liknande problem. I juni presenterade en arbetsgrupp utsedd av president Joe Bidens regering sin bedömning av USA:s sårbarhet i försörjningskedjorna för fyra nyckelprodukter: halvledare och ”advanced packaging”, batterier med hög kapacitet av det slag som används i elfordon, kritiska mineraler och material samt läkemedel och aktiv läkemedelssubstans.

Vissa kommer att hävda att de ansträngningar som rika länders regeringar nu gör för att stärka inhemska och regionala produktionsnätverk återspeglar en ny form av ekonomisk nationalism som drivs av en rädsla för Kina. Men den avgörande frågan är om företag verkligen behöver statlig hjälp för att skydda sig mot störningar i leveranskedjorna.

Det finns tre sätt för företag i avancerade ekonomier att göra sina leveranser av insatsvaror mindre sårbara, och bara ett av dem kräver att regeringar ingriper. En möjlighet är att flytta hem produktion från utvecklingsländer. Ny forskning som jag har medverkat i visar att covid-19-krisen, genom att öka de relativa kostnaderna för leveranskedjor, accelererade en pågående utveckling mot att flytta hem tillverkning som tog sin början i kölvattnet av den globala finanskrisen 2008–09.

Produktionsstörningar och högre transportkostnader till följd av pandemin gjorde leveranskedjorna dyrare; priset på de containrar som används för att skicka varor från Asien till Europa och USA ökade ungefär åtta gånger. Samtidigt sjönk utlåningsräntorna kraftigt i förhållande till timlöner efter finanskrisen, vilket gjorde automatiserad produktion mycket billigare än att anställda arbetare.

Ett annat sätt för företag att försäkra sig mot prischocker i leveranskedjan är att bygga upp lager. Företag i rika länder har sedan länge anammat ”lean production” i Toyotas efterföljd, något som gjorde det möjligt att sänka kostnaderna avsevärt. Men nu kommer kanske många företag att byta från denna ”just in time”-produktion till en ”just in case”-modell som, även om den är dyrare, erbjuder större säkerhet och förutsägbarhet.

En tredje möjlighet är att dubbla eller till och med tredubbla antalet leverantörer och förlita sig på leverantörer från olika kontinenter för att försäkra sig mot risken för naturkatastrofer eller andra regionala störningar. Men denna diversifieringsstrategi har sina gränser. Till exempel är en högt specialiserad leverantör som investerar i forskning och utveckling för att kunna erbjuda en specifik insatsvara inte lätt att byta ut, och att skaffa sig fler kan vara kostsamt.

Läs även: Northvolts konkurrent tillverkar batterier utan litium eller kobolt

Kraftig regional koncentration av leverantörer försvårar också en sådan diversifiering. De flesta producenter av mikrochips, battericeller, sällsynta jordartsmetaller som kobolt och litium och läkemedelssubstanser är baserade i Asien. Taiwan Semiconductor Manufacturing Company och Sydkoreas Samsung dominerar den globala halvledarmarknaden, medan Kina producerar cirka 70 procent av världens battericeller för elfordon.

Den nuvarande globala halvledarbristen illustrerar hur geografiska kluster av producenter av insatsvaror kan generera omvälvningar i resten av världen. I en vetenskaplig artikel från 2012 visade MIT:s Daron Acemoglu och hans medförfattare att störningar i ett asymmetriskt leveranskedjenätverk – där en eller ett fåtal leverantörer förser många producenter med insatsvaror – kan spridas vidare till hela världsekonomin och potentiellt leda till en global lågkonjunktur.

Läs även: Cochrane: Villfarelsen om klimatrelaterad finansiell risk

Två nya studier stöder slutsatsen att störningar i leveranskedjor kan påverka hela ekonomin. Jean-Noël Barrot från HEC Paris och Julien Sauvagnat från Bocconiuniversitet studerade tre decennier av naturkatastrofer i USA och fann att leverantörer som drabbades av översvämning, jordbävning eller liknande katastrofer orsakade stora produktionsförluster för sina kunder. När en katastrof drabbade en leverantör minskade kundernas försäljningstillväxt i genomsnitt med två till tre procentenheter och effekten spreds även vidare till andra leverantörer, vilket ytterligare förstärkte den ursprungliga chocken.

På ett liknande sätt visar Vasco Carvalho från University of Cambridge och hans medförfattare att störningarna som orsakades av den stora jordbävningen i Japan 2011 spred sig såväl uppströms som nedströms längs leveranskedjorna och påverkade på så sätt såväl direkta som indirekta leverantörer och kunder till de katastrofdrabbade företagen. Forskarna uppskattar att jordbävningen minskade Japans reala BNP-tillväxt med 0,47 procentenheter under året som följde på katastrofen.

Läs även: Inflationens återkomst?

I dylika fall kan regeringar spela en viktig roll genom att hjälpa företag att få fler möjliga alternativa leverantörer. Genom att ge företag incitament att flytta till sektorer med stora sårbarheter för leveransstörningar kan regeringar i EU och USA se till att ett tillräckligt stort antal leverantörer finns tillgängliga i såväl Europa som Nordamerika för att kunna försäkra sina ekonomier mot risken för störningar.

Världen har nyligen upplevt en kaskad av leveranskedjestörningar och kommer sannolikt att drabbas av fler globala pandemier och mer extremväder i framtiden. Företagsledare och beslutsfattare måste tänka på hur man minimerar effekterna av sådana chocker på produktionsnätverk och den globala ekonomin – och när regeringen bör rycka in.

Dalia Marin
Professor i internationell ekonomi vid Technical University of Munich’s School of Management, är research fellow vid Centre for Economic Policy Research (CEPR).