I oktober skrev jag en krönika där jag uttryckte oro över att vi färdats i en tidsmaskin tillbaka till 2015 och det ängsliga debattklimat som då rådde. Detta kopplat till den frivilliga återvandringen som i höstas debatterades flitigt och där flera kommuner satte sig på tvären, godhetssignalerade om att detta minsann gick emot deras värdegrund, var ett vi- och dem tänk som de inte ställde upp på. Alltså precis som det lät 2015 under den pågående migrationsdebatten.

Även Jimmie Åkesson är inne på dessa tankegångar. Igår skrev han på sin Facebook-sida:

”De senaste veckorna har den svenska invandringsdebatten gjort en resa 10-15 år tillbaka i tiden. I vänsterliberal media staplas enskilda exempel på varandra i en tävling om vilken redaktion som, genom storslagen journalistisk kreativitet, lyckas skarva ihop det mest ömmande fallet.”

Han menar att Sveriges Radios ”groteska fabulerande” om utvisning av spädbarn står som slutlig segrare.

Längre fram i sitt inlägg skriver han att både sossar och finborgare är vindflöjlar som endast gjorde avbön om invandringen när urspårningen blev för uppenbar.

Det sista håller jag absolut med om. För när alla (nåja, kanske inte de allra mest radiostyrda vänsterfanatikerna) med öppna ögon kunde se vad den slappa migrationspolitiken ledde fram till så var det inte längre lika riskfyllt att kritisera den. Man riskerade inte jobbet, vänner, familj eller att bli karaktärsmördad bara för att man hade en åsikt som inte stämde överens med vad som dagligen kablades ut i SVT/SR/TV4.

Nu har det gått en tid och dessvärre börjar vi återigen hamna vid det enkelspåriga debattklimat som då rådde. Det är självklart inte riktigt lika illa än, men pendeln har så smått börjat svänga. Och det faktum att det är ett valår gör att etablerad media redan börjat vässa sina svårt vänstertrimmade pennor. Vilket betyder ännu mer ängslighet hos framförallt högerfolk, som kommer tystas ned av omgivningen och inte ha lika lätt att ge uttryck för sina ståndpunkter i de känsliga frågorna.

Och där har vi egentligen pudelns kärna. För när Jimmie Åkesson nämner ”finborgare” så anser jag att just dessa individer är minst lika farliga för Sverige som värdegrundsvänstern. De senare är nämligen svårt att göra något åt, de är fanatiska, agerar enbart utifrån känslor och skulle inte lämna sossarna även om de hade som vallöfte att atombomba Sverige, medan finborgarna oftast förstår samhällsproblemen men av rädsla för att stöta sig med omgivningen håller de tyst. Eller ännu värre ljuger om att de håller med omgivningen.

SE ÄVEN: Gustavsson: Tonårsutvisningar – låt oss lära av Danmark

Jag får ofta höra av högerfolk (nästan uteslutande moderater) att de håller med mig i allt jag säger eller skriver, men att de varken kan gilla eller dela detta offentligt av rädsla för vad partnern ska tycka, för att inte sabba stämningen i lunchrummet eller helt enkelt bli av med jobbet. Det är såklart beklagligt att vissa låter andra klä skott för deras egna åsikter. Men ännu värre är det att de offrar Sveriges och sina egna barn och efterkommandes säkerhet för att inte riskera att bli kallade rasister.

Extra beklagligt är det nu när det lovade paradigmskiftet verkligen tagit fart på allvar. De senaste året har en mängd olika reformer tickat in som gör Sverige till ett bättre och säkrare land. Och ännu fler ligger i pipeline framöver. Men det återstår fortfarande flera års arbete för att reparera den skada som tidigare regeringar ställt till. Det vore förödande att lämna över taktpinnen till vänstern igen. Demografiskt kan det bli så att det blir mycket svårt att vända tillbaka skutan för lång tid framöver.

Detta är alltså ett ödesval på många sätt.

SE ÄVEN: Assarmo: Valrörelsen har börjat – och medierna frossar i ”tonårsutvisningar”

Självklart är detta arbete främst politikernas ansvar. Men underskatta inte vanliga medborgares del i processen. Demokrati handlar inte enbart om att gå till valurnan vart fjärde år, det handlar minst lika mycket om att på olika sätt propagera för det man tror på. Vara obekväm om det behövs. Stå upp för både oss själva och våra efterkommande. Och inte minst av respekt för de som var här före oss.

Låt inte arbetet med att städa Sverige gå om intet bara för att lördags-tacosen och Mello eventuellt skulle bli lidande.

Marcus af Jochnick