Det händer då och då att irländaren Edmund Burke missuppfattas såsom varandes en tänkare inom (den klassiska) liberalismen. Kanske beror det på att Burkes 1700-tal och de politiska frågor som han förhöll sig till under sitt tidevarv är väldigt annorlunda vår från tids samhälle och stora politiska frågor. I Bulletin har exempelvis Erik Lidström i ett flertal artiklar torgfört Burke såsom liberal. Men faktum är att det är etablerat i Sverige såväl som internationellt, inom statsvetenskapen (av bland andra Henry J Schmandt, Reidar Larsson), idéhistorien (exempelvis Andy Hamilton, Sven-Eric Liedman), och bland världsberömda konservativa tänkare (bland andra Russell Kirk, Roger Scruton), att Edmund Burke är konservatismens lärofader.

Läs även: Lidström: Skillnaderna mellan liberalism och konservatism – del 1

I och för sig var det inte Burke som i egentlig mening uppfann konservatismen. Begreppet tillkom först 1818 i Frankrike cirka 20 år efter hans död. Men det var Burke mer än någon annan tänkare från och med 1790-talet som drog igång det politiska motståndet mot den franska revolutionens spridande till länder utanför Frankrike. Att Burke även har kommit att betraktas såsom konservatismens lärofader är resultatet av en historisk utveckling av konservatismen som idébildning i relation till konsolideringen av olika höger-inriktade politiska rörelser internationellt under de första 100 åren efter Burkes död. Allt detta är akademiskt välutrett.

Hur konservatismen kopplades ihop med Burke

När begreppet konservatism myntades omkring 1818, sammanhängande med den franska tidskriften Le Conservateur, betecknade det en något annorlunda idébildning än det som idag räknas som konservatism. Nämligen det som idéhistoriskt kallas för den kontrarevolutionära idébildningen, vilken kom att bli föregångare till den del av den moderna konservatismen som idag kallas för socialkonservatism. Denna utveckling beskrivs exempelvis i Sverige av nationalekonomen och statsvetaren Nils Elvander i en av hans doktorsavhandlingar (1961), och även av statsvetarprofessorn Herbert Tingsten i hans bok De konservativa idéerna (1939). Inom den kontrarevolutionära idébildningen var Burke bara en av många tänkare i olika länder, men han var i detta sammanhang en av få internationella stjärnor. Tingsten framhåller Burke och Friedrich Hegel såsom de främsta tänkarna inom den kontrarevolutionära idébildningen.

I Storbritannien dröjde det till 1890-talet innan det var etablerat att Burke är konservatismens lärofader, såsom följd av en utveckling i flera steg vilken beskrivs ingående av Emily Jones i hennes doktorsavhandling (2017). Burke själv var medlem i det på 1700-talet liberala partiet Whigs, men publicerandet av hans både i hans samtid och idag internationellt välkända Reflections on the Revolution in France 1790 gjorde honom mycket kontroversiell inom Whigs. Istället fick han många sympatisörer inom motståndarpartiet Tories.

Läs även: Lidström: Skillnaderna mellan liberalism och konservatism – del 2

Under flera decennier efter sin död var Burke i Storbritannien främst ihågkommen såsom en god politisk retoriker, och både Whigs och Tories hänvisade till honom i den tidens samhällsdebatt. Vid mitten av 1860-talet, skriver Jones, började de brittiska liberalerna inse att Burke inte var särskilt gångbar som inspirationskälla för deras del, och framåt 1870 hade det etablerats att Burkes politiska åskådning var genomtänkt och sammanhängande. Vid denna tid tog intresset för Burke också förnyad fart sammanhängande med att anhängare av den brittiska idealismen, vilken förespråkade en organisk samhällssyn, upptäckte att de kunde koppla organismtanken till Burke. Under 1880-talet medförde Burkes religiösa föreställningar och kärlek till etablerade institutioner att han även i Storbritannien började etiketteras såsom ”konservativ”. Det avgörande steget, som enligt Jones slutgiltigt kom att etablera Burke såsom konservatismens lärofader, ägde rum i samband med 1886 års Irish Home Rule Bill.

Hur Burkes tänkande blev till konservatism (med litet k)

Under 1890-talet började olika tänkare att abstrahera, systematisera och konceptualisera Burkes tankegods, och rama in det i en mer filosofisk terminologi. I samband med detta utkristalliserade sig också åtskillnaden mellan konservatism och Konservatism (med stort K), såsom en konsekvens av att Burkes tänkande av historiska skäl inte utgjorde det Konservativa partiets egna tankegods (Tories hade bytt namn till The Conservative Party 1834). Han hade ju varit en representant för Whig-partiet men länge uppskattats av båda sidor i politiken. När den politiska rörelsen liberal-unionisterna år 1912 gick samman med det Konservativa partiet förde detta med sig att hela Burkes tänkande fullt ut integrerades med det Konservativa partiet.

Samma år utkom Lord Hugh Cecils bok Conservatism, den bok i vilken Burke för första gången kallas för konservatismens lärofader. Boken översattes och publicerades på svenska redan 1913. Jones skriver:

Omkring 1914 var det en allmän uppfattning att de intellektuella och politiska traditionerna för en organisk historicistisk ”K/konservatism” hade uppstått 1790 vid publicerandet av Burkes ”Reflections on the Revolution in France”. I realiteten hade dock både brittisk Konservatism och konservatism såsom tydliga idébildningar uppstått mellan åren 1886–1914, och det var detta som upphöjde Burke till den kanoniska position han fortfarande åtnjuter såsom ”konservatismens lärofader”.

Läs även: Lidström: Skillnaderna mellan liberalism och konservatism – del 3

Etablerandet i USA dröjde längst men spelade störst roll

I USA dröjde det till 1953 innan Burke etablerades såsom konservatismens lärofader. Det skedde genom att Russell Kirk publicerade sin idéhistoriska doktorsavhandling The Conservative Mind. Liksom Cecil formulerade även Kirk 6 principer för konservatismen baserat på Burkes tänkande (cirka 40 år senare utökade Kirk dem till 10 stycken), och det är Kirks bild av Burke som idag är den internationellt mest erkända. Den nästan lika världsberömde konservative tänkaren, filosofiprofessorn Roger Scruton, skriver om Kirks biografi Edmund Burke: A Genius Reconsidered (1967) att denna bok utgör den mest högklassiga framställning över Burkes tänkande som existerar.

Kirk tände gnistan till en omfattande intellektuell debatt om konservatismen i USA, vilken historikern George H. Nash har visat att den banade vägen för Ronald Reagan som amerikansk president 1981–1989. Dessa skeenden är centrala i det som idéhistoriskt kommit att kallas för liberalkonservatism, som inom världspolitiken även representerades av Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher. Kirks tänkande har också medfört att det blivit allt vanligare och återigen respektabelt att kalla sig för konservativ runtom i Europa, och att intellektuella konservativa har börjat träffas internationellt (Se t.ex. detta föredrag av Karl von Habsburg år 2000 om Kirks inflytande i Europa.)

Det kan här också nämnas att Scruton för sin del är en modern konservativ tänkare i den socialkonservativa idétraditionen. Scruton har utvecklat konservatismens filosofiska sidor med Hegels filosofi som stöd till Burkes synsätt och ståndpunkter.

Läs även: DEBATT: Konservatismens organiska samhällsanalys

Burke är även känd som konservativ i Sverige sedan 200 år

I Sverige var Burke känd redan under hans samtid, bland andra den kontrarevolutionärt inriktade kung Gustav III läste hans Reflections on the Revolution in France, skriver statsvetaren Carl Johan Ljungberg i sin biografi om Burke (2008). Under 1800-talet var Burke en känd referenspunkt för konservativa, exempelvis för nationalskalden Erik Gustaf Geijer (innan han avföll till liberalismen), enligt professorn i praktisk teologi Edvard Rodhe (1942).

I Nordisk familjebok (Uggleupplagan), Sveriges första uppslagsverk, står det 1905 att Burke är en tänkare inom konservatismen. I den stora konservatism-debatten mellan professorerna Harald Hjärne och Rudolf Kjellén som ägde rum vid 1900-talets början (beskriven i Elvanders doktorsavhandling) åberopade de båda sig på Burke.

Burke har också i den svenska akademiska litteraturen betraktats såsom konservatismens lärofader under hela 1900-talet såväl som på denna sida av millennieskiftet. Här kan särskilt nämnas: Knut Hagberg 1931, Herbert Tingsten 1939, Reidar Larsson flera uppl. 1966–2014, Sven-Eric Liedman flera uppl. 1972–2020 och Carl Johan Ljungberg 2008. Organiserade konservativa studenter och intellektuella har tydligt slutit upp bakom Burke i t.ex. Föreningen Heimdal 1891-idag, Konservativt Idéforum 1971–1983, Konservativa Sällskapet 1992–1999 och Konservativt Forum 2002–2012.

Att inte betrakta Edmund Burke såsom en (central) konservativ tänkare strider alltså mot bättre vetande. Och gillar man Burkes tänkande är man otvivelaktigt mer konservativ än liberal.

Läs även: DEBATT: Edmund Burke var för frihet – men inte liberal

Jakob E:son Söderbaum

Författare till Modern konservatism – filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd (Recito 2020)

Litteratur:

Cecil, Lord Hugh: Conservatism, Williams and Norgate 1912.

Elvander, Nils: Harald Hjärne och konservatismen – konservativ idédebatt i Sverige 1865 – 1922, Appelbergs boktryckeri 1961.

Hagberg, Knut: Burke, Metternich, Disraeli, P.A. Nortedt & söners förlag 1931.

Hamilton, Andy: ”Conservatism”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 2016 Ed.), Edward N. Zalta (red.),

Jones, Emily: Edmund Burke & the Invention of Modern Conservatism, 1830–1914: An Intellectual History, Oxford University Press 2017.

Kirk, Russell: Edmund Burke: A Genius Reconsidered (1967), 3^rd revised ed., ISI Books 1997.

Kirk, Russell: The Conservative Mind: From Burke to Eliot (1953), 7th revised ed., Regnery Publishing 2001.

Larsson, Reidar: Politiska ideologier i vår tid (7 uppl.), Studentlitteratur 2005.

Liedman, Sven-Eric: Från Platon till kommunismens fall – de politiska idéernas historia, Albert Bonniers Förlag 2002.

Ljungberg, Carl Johan: Edmund Burke, Pocketbiblioteket Nr 34, SNS Förlag 2008.

Nash, George H.: Reappraising the Right: The Past and Future of American Conservatism, ISI Books 2009.

Rodhe, Edvard: Geijer och samhället – en studie i svensk tradition, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1942.

Schmandt, Henry J.: De politiska idéernas historia, Aldus/Bonniers 1965.

Scruton, Roger: Conservatism – An Invitation to the Great Tradition, Profile Books 2017.

Tingsten, Herbert: De konservativa idéerna (1939), Aldus/Bonniers 1966.