Jakob E:son Söderbaum har i två mycket läsvärda debattinlägg (här och här) kommit med invändningar till mina tre krönikor om ideologier (här, här och här). Jag ska därför efter bästa förmåga försöka förtydliga mig och bemöta Söderbaums synpunkter. Den text i tre delar som jag här presenterar står dock på egna ben utan att läsaren ska behöva leta igenom andra bidrag.

Läs även: DEBATT: Till konservatismens försvar

Ett centralt problem i diskussionen om skillnaden mellan liberalism och och konservatism handlar om terminologi, vilket var en viktig anledning till att jag ursprungligen skrev mina krönikor. För att råda bot på vad jag ser som stor förvirring har jag valt och fortsätter att välja en kanske mindre vanlig, men inte unik, klassificering. Denna har, som jag ser det, dels fördelen att vara logisk, åtminstone för de områden jag beaktar, dels särskilja saker som normalt blandas ihop.

Tyvärr är människans hjärna så funtad att vi hemfaller till namnmagi. När samma namn används för diverse fenomen, som ”liberal” eller ”konservativ”, så tillskriver hjärnan de olika fenomenen med en sorts gemensam essens. Därav hävdar jag, finner vi mycket av den hopbuntning som sker av inbördes inkompatibla samhällssyner under samma paraplyer.

Kontraktsideologier

För att avgränsa området är det lämpligt att behandla vad som varken är (klassisk) liberalism eller konservatism. Här finner vi bland annat två kontraktsideologier, ideologier som jag benämner libertarianism respektive socialliberalism.

För att vara extra tydligt skulle jag istället kunna benämna dem lockianism (efter John Locke) respektive painism (efter Thomas Paine som förvisso började som libertarian men som raskt blev socialliberal). Istället för painism kunde man förstås tänka sig ord som millism (efter John Stuart Mill), rawlism (efter John Rawls, termen jag använder nedan) eller i Sverige, staaffism, westerbergism eller folkpartism.

Inom parentes sagt skriver jag alltid Folkpartiet för det svenska riksdagsparti som för tillfället kallar sig ”Liberalerna”. Eftersom Folkpartiet är socialliberalt, och därmed anti-liberalt, gör jag mitt bästa för att motarbeta denna falskflagg.

En invändning här är säkert att det vore anakronistiskt att kalla Locke för libertarian. Förvisso. Detta var inte term som användes i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Men termerna liberal, socialliberal och konservativ är också de anakronistiska om de används för äldre tider. Till exempel existerade inte liberalism som namnet på en ideologi förrän i början av 1800-talet.

Såväl libertarianer (lockianer) som socialliberaler (rawlister) utgår från ett postulat om människans ursprungliga oberoende i antingen ett verkligt naturtillstånd eller i ett tänkt sådant.

Vi människor ska enligt lockianer och rawlister sedan ha gått samman, eller tänkts ha gått samman, via ett samhällskontrakt där vi frivilligt och med öppna ögon, med hjälp av vårt ”förnuft”, gett upp en liten del av vår absoluta frihet i naturtillståndet i utbyte mot den trygghet som kommer från gemensamma regler och ömsesidigt skydd.

Kort sammanfattat är skillnaden mellan libertarianism och socialliberalism att medan libertarianer postulerar att människan är fri och att det är svårt att ens motivera existensen av en stat, så hävdar socialliberaler att många människor för tillfället tyvärr inte använder sig av förnuftet. Därför måste socialliberaler ”tvinga oss att vara fria”, det vill säga tvinga oss att bete oss som socialliberaler anser att vi ska bete oss. Därav fenomen som skolplikt, obligatorisk sjukförsäkring, familjepolitik och Systembolaget.

En del anhängare av dessa två ideologier antar att ett sådant naturtillstånd faktiskt existerat (vilket är felaktigt), andra anser att modellen om människans grundläggande absoluta oberoende, trots att något sådant tillstånd aldrig existerat, ändå ska betraktas som etiskt normativ.

Det står självklart var och en fritt att anamma vilka postulat som helst. Samtidigt försöker dock både libertarianismen och socialliberalismen sedan att med skohorn få sina observationer, samhällsmodeller och åtgärdsförslag att anpassa sig till dessa postulat.

Som praktiska samhällsteorier är både libertarianismen och socialliberalismen fantasibaserade. Samtidigt är de mycket lockande och inspirerande. Postulatet om människans oberoende är intellektuellt berusande, i synnerhet för många unga.

Det finns andra ideologier och samhällsmodeller som inte är kontraktsbaserade. Vad jag kallar för (klassisk) liberalism, eller som jag anser den likna gärna kan benämnas, burkism, efter Edmund Burke, är en av dessa. Många former av konservatism är andra.

Läs även: DEBATT: Konservatismens organiska samhällsanalys

Liberalism, konservatism och en organisk samhällssyn

Det är sant att den enligt mig liberale Burke och konservativa bägge förstår att samhällen är komplexa. Konservativa ser ofta samhället som något organiskt, inte sällan, men inte heller alltid, som om det hade en vilja, ett öde eller en essens, bäst kanske illustrerat av omslaget till Thomas Hobbes bok Leviathan, med samhället uppbyggt som en kung som styr, med kungens kropp bestående av människor.

Hegel skriver (min översättning från engelskan) att ”Historia är processen enligt vilken anden upptäcker sig själv och sina egna begrepp”. Ett sådant metafysiskt och holistiskt förhållningssätt till samhället är väsensfrämmande för liberaler i allmänhet och för en under decennier praktiskt verkande politiker som Burke i synnerhet.

Trots vad som ofta hävdas så delar burkister inte denna organiska syn. Givetvis består enligt dem samhället av individer som tillsammans bildar något som är alldeles för komplext för att kunna förstås i sin helhet. Samtidigt existerar, för det första, varken samhället, staten eller andra organisationer och grupper oberoende av de individer som bildar dem. Än mindre kan ”samhället” eller ”staten” ha en vilja, ett öde eller en essens oberoende av de ingående individerna.

För det andra bör alla dessa fenomen analyseras utgående från enskilda människor och från hur dessa interagerar (den metodologiska individualismen). Det liberala angreppssättet är med andra ord motsatsen till ett holistiskt dito, det är istället att studera samhället på skruv- och mutternivå. Samtidigt som insikten finns att det sedan är hart när omöjligt att förstå helheten försöker liberalen ändå belysa så stora delar av den som möjligt.

Jag tar hjälp av mitt exempel med myrstackar, vilka liksom ett fritt samhälle är exempel på ett komplext adaptivt system. För en myrstack existerar det ingen hive mind, någon form av ”kollektiv intelligens” (eller kollektiv icke-intelligens om vi talar om myror). Myrorna tar inte heller order från drottningen. De individuella myrorna är fria att göra precis vad de vill och resultatet är en myrstack.

Detta är nog bland det mest icke-intuitiva som finns. Något, som en myrstack, eller en marknad, eller ett fullständigt privat skolsystem, bara uppstod, utan att någon speciell planerade det. Det hela ser så välordnat ut och vår hjärna drar därför den felaktiga slutsatsen att någon eller några tänkt ut det.

Adam Ferguson skrev om detta 1767 i sin An Essay on the History of Civil Society:

Every step and every movement of the multitude, even in what are termed enlightened ages, are made with equal blindness to the future; and nations stumble upon establishments, which are indeed the result of human action, but not the execution of any human design.

Beträffande banden mellan människor tar jag hjälp av två citat från Burke. Han skriver i sina Reflektioner om franska revolutionen om det verkliga sociala kontraktet (som definitivt inte uppstått via något kontraktsskrivande):

[Den är ett kompanjonskap] i fråga om allt vetande, i fråga om all konst, en samverkan beträffande varje värdefull egenskap, varje strävan till fulländning. Eftersom syftet med ett sådant samarbete ej kan uppnås annat än under många generationer, blir det ett samarbete ej blott mellan de levande, utan också mellan de nu levande och de döda och dem som ännu ej kommit till världen.

I samma bok skriver han också om hur samhället byggs upp och fås att hålla samman:

To be attached to the subdivision, to love the little platoon we belong to in society, is the first principle (the germ as it were) of public affections. It is the first link in the series by which we proceed toward a love to our country and to mankind.

Notera här att samhället byggs upp via personliga band. Det är absolut inte en holistisk teori eller en organisk dito.

Hur personliga band uppstår och underhålls är något Burkes gode vän Adam Smith 1759 skrev om i sin första bok, The Theory of Moral Sentiments. David Hume gav ett exemplar till Burke (innan Burke kände Smith) och Burke skrev och publicerade en lysande recension. Han skrev också ett längre, mycket uppskattande brev till Smith.

Baserat på denna burkistiska förståelse av hur ett samhälle till stor del byggs upp via personliga band (vårt mikrokosmos, som Hayek uttryckte det) kommer insikten att om staten träder in och ersätter de personliga beroendena mellan människor av kött och blod med abstrakta, opersonliga band från individer till staten (som via bidrag), så underhålls inte de mellanmänskliga banden. De vittrar gradvis bort och dör.

En välfärdsstat är därför att likna vid en gigantisk sax som klipper dessa band. Välfärdsstaten är som en frätande syra på samhällskroppen. Med modern terminologi så förstör en välfärdsstat, hur den än konstrueras, ett samhälles sociala kapital (se här gärna Charles Murrays bok Losing Ground).

Tocquevilles böcker Om demokratin i Amerika och om Den gamla regimen och revolutionen i Frankrike är i samma anda fyllda av reflektioner över aspekt efter aspekt av mänskligt beteende, av mänskliga motivationer, av reflektioner kring hur de skiljer sig från ett land till ett annat, av försök att urskilja så exakt som möjligt vilka historiska och ekonomiska erfarenheter det är som gett upphov till dessa olika kulturer och diskussioner kring vad skillnaderna leder till.

Vårt makrokosmos, våra relationer till människor vi inte nödvändigtvis känner eller ens vet att de existerar, förmedlas till stor del via marknaden. Denna förutsätter att åtminstone de tre regler som Hume diskuterade, att äganderätten är värnad, att vi fritt kan köpa och sälja varor och tjänster och att vi kan vara säkra på att kontrakt ska respekteras och att vi måste ersätta dem vi orsakar skada.

När dessa tre regler gäller får vi i ett samhälle, och i hela den fria världen, en spontant skapad utsträckt ordning, Adam Smiths ”Great Society”. Beträffande marknaden ser vi återigen hur liberaler, men inte konservativa, analyserar något oerhört komplext nere på skruv- och mutternivå. Detta innebär inte att liberaler kan förutsäga exakt vad en fri marknad ska åstadkomma. Däremot kan de beskriva vilka mekanismer som bör vidmakthållas eller förbättras för att få marknaden att fungera bättre och få den att producera mer välstånd snabbare.

För det första, en bättre värnad äganderätt till så låg kostnad som möjligt. Den skada som existensen av plan- och bygglagen, av strandskyddslagen samt av det mesta av vår miljölagstiftning förorsakar oss medborgare, rik som fattig, är oerhörd. Sammantaget värnar de inte heller naturen.

För det andra, så lite byråkrati som möjligt som omgärdar handel och så låga skatter som möjligt, helst inga alls på arbete och tjänster. Moms, sociala avgifter och inkomstskatt är till exempel straffskatter på frivilligt samarbete.

För det tredje, ett rättsväsende angående avtal och skadestånd som är en kombination av att vara så enkelt att tillgå som möjligt, kostar så lite som möjligt och som verkar så snabbt som möjligt. Ingrepp i den fria avtalsrätten, som LAS, lagar om arbetstider, och så vidare, och också till exempel offentlig sjukvård (som förbjuder mängder av möjliga frivilliga avtal) och av staten reglerade skolor, verkar som en skottkärra med grus i samhällsmaskineriet. Sammantaget gör de Sverige till ett fattigare och sämre land till en grad som är så stor att den är svår att föreställa sig.

Enklast är det om avtal kan ingås med ett handslag och att man i övrigt kan lita på varandra, utan att behöva inblanda tredje part som en domstol. Detta är något David C Rose har skrivit om i boken The Moral Foundation of Economic Behavior. Samhällen som är high-trust, högförtroendesamhällen, något Sverige till viss del fortfarande är, är ekonomiskt mycket mer framgångsrika än lågförtroendesamhällen.

I lågförtroendesamhällen, vilka de flesta samhällen är, kan företagare ofta endast lita på släkten när de ska anställa någon. Alla andra skulle fuska och/eller stjäla. Högförtroendesamhällen är långt mer sällsynta, men på grund av hur väl en marknad fungerar i dessa så dominerar de världen.

Tabellen nedan är ett försök att sammanfatta dessa skillnader mellan konservatism och liberalism/burkism, inklusive en jämförelse med biologi.