Vad skulle Burke ha att säga om han återuppstod idag? Burke var under sin parlamentstid Storbritanniens främste reformator. Han stödde också den amerikanska självständigheten, efter att, liksom amerikanerna själva, först försökt åstadkomma en förlikning.

Burke var rakt inte en försiktig person som hävdade att samhället alltid endast gradvis ska reformeras. Till exempel drev Burke från 1793 med all den kraft han förmådde på för att Storbritannien inte skulle ingå fred med Frankrike. Istället borde Storbritannien tillsammans med andra länder militärt besegra Frankrike och där återinföra monarkin. Frankrike var då ett land som leddes av kungamördande, högt intelligenta och ofta fanatiska ledare, som satte hela Europa i brand och som också hotade Storbritannien.

Läs även: Lidström: Skillnaderna mellan liberalism och konservatism – del 1

Antag att den Burke vi faktiskt finner i hans skrifter och i hans gärning idag skulle få 200 mandat i Sveriges riksdag (eller liknande för Storbritannien). Vad skulle han då göra? Utifrån Burkes skrifter står det ganska klart.

Statens roll är att värna liv, egendom och frihet under lagen. Rätten till egendom är idag närmast hånad i Sverige. Burke skulle därför till att börja med avskaffa plan- och bygglagen och strandskyddslagen. Var och en skulle åter få rätt att bygga nästan vad som helst och var som helst på egen mark.

Möjligheten till expropriation skulle existera (så att staten kan värna rikets fortlevnad och välstånd). Men expropriation skulle omgärdas av strikta garantier, domstolsförfaranden och höga ersättningar som vida överstiger marknadsvärdet.

Burke var en absolut motståndare dels till att staten bedriver fattigvård, dels till att staten lägger sig i företagande. Som Burke påpekar så gäller samma ekonomiska lagar för handel, hantverkare, företag och för jordbruket.

Idag skulle Burke i denna anda avskaffa hela socialförsäkringssystemet, rubb och stubb. Ingen offentlig inblandning skulle tillåtas i pensioner, sjukvård, åldringsvård, skolor, daghem, och så vidare.

Inga offentliga krav att ha en sjukförsäkring eller en pension skulle existera. Ingen offentlig assistans skulle utgå till någon; att hjälpa de sämst ställda skulle vara en individuell moralisk skyldighet, inte ett lagtvång. För att översätta till det svenska nyspråket så skulle en svensk Burke anse att den värdegrund som varje individ bör anamma säger att det är en individuell plikt att, med sina egna medel, inte andras, hjälpa sin nästa.

Statligt företagande som Systembolaget skulle avskaffas. Burke skriver explicit att hans erfarenhet säger honom att alkohol och andra droger som opium bäst bör omges med mycket få restriktioner.

Burke skulle avskaffa bostadspolitiken, det mesta av industripolitiken och det mesta av jordbrukspolitiken. Vad som skulle återstå av industri- och jordbrukspolitiken skulle främst vara vad som behövs för landets beredskap i händelse av krig. Detta vore politik i samma anda som Adam Smith, som stödde det brittiska kravet att handel med Storbritannien måste ske med brittiska fartyg med brittisk besättning så att The Royal Navy skulle ha flera hundratusen erfarna sjömän att tillgå när det blev krig.

Naturvård, förutom stora, övergripande åtgärder, skulle bli något som varje markägare sysslar med, inte det offentliga. Egendom vårdas bäst när den är i privat ägo.

Försvaret skulle däremot byggas ut rejält så att Sverige kan motstå varje tänkbart och de flesta otänkbara angrepp.

Läs även: Lidström: Skillnaderna mellan liberalism och konservatism – del två

Att säga att Burke idag skulle vara en Tory är absurt. Burke skulle i Storbritannien avskaffa den nationella sjukvården NHS och ersätta det med ingenting alls. 1947 års Town and Country Planning Act skulle upphöra att existera. Statens inblandning i pensioner skulle upphöra. Även med ett mycket starkt försvar skulle skattetrycket i både Sverige och Storbritannien ligga på långt under 10 procent av BNP.

Omfördelning är nog bland det som idag skulle uppröra Edmund Burke mest. Att staten skulle ta från vissa och sedan ge till andra vore en perversion av statens uppgift, staten som rövare och förtryckare i syfte att köpa röster för att se till att de styrande behåller makten.

I samma anda skulle troligen riksdagsmännens löner avskaffas. Att sitta i riksdagen ska vara en ära, ett förtroendeuppdrag, inte en födkrok.

Burke skulle samtidigt vara av åsikten att den som har mycket har en moralisk skyldighet att hjälpa den som har lite. Han skulle förvänta sig att rika bidrar, frivilligt. Han skulle göra vad han kan för att socialt stöta ut den som inte lever upp till sina samhälleliga förpliktelser. Nationalparker, muséer, konsertlokaler, fritidshamnar, vägar, badhus, och så vidare, skulle ofta skapas eller byggas av privatpersoner och, likt Carnegie Hall och Sophiahemmet, ofta uppkallas efter sina donatorer.

Läs även: Lidström: Klassisk liberalism: Från Burke till Sowell

Så varför hävdas det så envist idag att Burke skulle ha varit konservativ? Det existerar diverse anledningar till det. Att han ansåg – bättre insåg – att ett samhälle är något oerhört komplext, har behandlats tidigare. En annan anledning är hur han trycker på hur lång vana, inklusive traditioner, prejudikat, sedvanerätt och också personliga band är vad som skapar stabilitet i ett samhälle.

Ett lands kultur är något oerhört långlivat, något Tocqueville diskuterar för inte enbart USA och Frankrike utan också för England och Tyskland. Hur kulturer överförs från generation till generation via kulturell inlärning är något som Joseph Henrich nyligen behandlat i sin bok The Secret of Our Success. Men att läsa och läsa om Tocqueville är vad jag skulle rekommendera den som är intresserad av samhällsfrågor. Hans texter närmast svämmar över av intressanta observationer som det tar tid att ta till sig.

Det som kanske kan förefalla vara den mest konservativa aspekten av detta var Burkes beundran för de stora jordägarna (Burke själv var en self-made man). Dessa hade familjeband som ofta sträckte sig hundratals år bakåt i tiden och de tänkte i liknande banor på framtiden. De var enligt Burke att likna vid stora ekar som gav stabilitet åt samhället.

En tredje anledning till att Burke kallas för konservativ var att hans stöd för en statskyrka. Ett skäl till detta var politiskt. Katolicismen var i Storbritannien på 1700-talet inte endast en oskyldig religiös konkurrent till protestantismen. Den var dessutom en främmande politisk makt.

Jakob II hade, via massivt finansiellt bistånd från Ludvig XIV, sånär gjort om Storbritannien till ett katolskt rike med en allsmäktig kung. Revolutionen 1688–89 satte stopp för detta. Men hotet upphörde inte. 1745 kom det jakobitiska upproret för att störta den brittiska monarkin och sätta Jakob Edvard Stuart, Jakob II:s sonson på tronen.

Den andra anledningen till att Burke förespråkade en statskyrka var att han såg kristendomen som en makt ovan de styrande. Vem skulle annars lägga band på deras glupande aptiter om de som besitter makten inte är övertygade om att bestraffas för sina synder i livet efter detta?

För den ateist som skrattar, vem är det som lägger band på våra egna svenska politikers aptiter? Varför blir avdankade svenska politiker ambassadörer, landshövdingar och generaldirektörer? Varför fick Stefan Löfven ett internationellt toppjobb hos FN? Varför sitter han i styrelser? Ingen makt i Sverige kan idag sätta stopp för sådan legaliserad korruption.

Läs även: DEBATT: Edmund Burke var för frihet – men inte liberal

Den främsta anledningen till att Burke kallas för konservativ var dock hans kritik av den franska revolutionen. Så här 234 års senare, med utgångspunkt från ett Sverige där ingen längre lär sig historia i skolan, inte ens historiestuderande, kan kanske den franska revolutionen kallas för ”liberal”. Magistern i skolan sade ju det, så det måste vara sant. Den som kritiserar revolutionen blir då ”konservativ”.

Detta är ett fel som insatta fransmän inte begår. Den berömde franske revolutionshistorikern François Furet benämnde Burke som liberal (Furets böcker finns även översatta till engelska). De som firar minnet av revolutionen mest helhjärtat (dess detaljer) i Frankrike är ofta marxister av den hårda skolan.

Nästan alla fransmän firar förstås nationaldagen men att fira just revolutionen är samtidigt lite som om amerikanerna samtidigt skulle fira självständighetsförklaringen och inbördeskrigets utbrott, ett krig som kom att skörda omkring 600 000 människoliv.

Feodalismen var 1789 i praktiken avskaffad i Frankrike alltsedan 1400-talet. Detta förutom ett ofta irriterande utanverk. Adeln styrde inte i Frankrike, det gjorde den kungliga administrationen. Frankrike var näst efter Storbritannien 1789 både det friaste och det mest välmående landet i Europa. Den industriella revolutionen i Frankrike låg inte långt efter den brittiska i sitt förlopp. Mängder av reformer, stora och små, var önskvärda och de flesta av dessa skulle också ha genomförts om bara inte revolutionen inträffat.

Simon Schamas bok Citizens diskuterar allt detta i detalj. En kortare bok, Crois ou meurs! (Tro eller dö!) rekommenderas varmt för den som behärskar franska. Istället blev det en revolution som slog sönder hela statsapparaten, bestal kyrkan på dess tillgångar, avrättade och massakrerade hundratusentals personer, införde en icke fungerande grundlag baserad på ”förnuftet”, och så vidare.

Kyrkans beslagtagna, men icke ännu försålda tillgångar användes som säkerhet för en ny valuta, till många gånger tillgångarnas värde. Resultatet blev hyperinflation. Sedan bestämde sig de revolutionära ledarna för att sprida revolutionen till resten av Europa (och finansierade därmed den franska staten via beskattning och skövling av andra länder).

Som Burke förutspådde i slutet av 1790 i sina Reflektioner, vid en tidpunkt när det mesta åter såg lugnt och stilla ut, och när de flesta trodde att revolutionen var över, skulle den sluta med fortsatt och förvärrat kaos och blodbad, följt av en militärdiktatur. Han blev sannspådd i princip i allt.

Läs även: DEBATT: Konservatismens organiska samhällsanalys

Hur skulle den franska revolutionen se ut i dagens Sverige? Tänk er att Dagens Nyheters och Aftonbladets kulturredaktioner, Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tar makten i Sverige med hjälp av 300 000 man med automatvapen och fästa bajonetter.

De avsätter statsministern och kungen, de skrämmer bort de moderata krafter som finns kvar i riksdagen och de skriver om grundlagen för att säkra den egna makten. De är motståndare till dödsstraffet men, som de uttrycker det, på grund av de rådande exceptionella omständigheterna, så giljotinerar de tiotusentals meningsmotståndare.

De konfiskerar tillgångarna för alla ”som är rika”, planerar att sälja dem och inför en ny valuta baserad på de utlovade intäkterna. Sedan trycker de pengar motsvarande hundra gånger avkastningen på dessa tillgångar. Och så invaderar de Norge, Finland och Danmark. Alltihopa i Frihetens, Jämlikhetens och Systerskapets namn. Den svenska staten finansieras till sist med hjälp av den norska Oljefonden.

Att vara motståndare till något sådant gör dig inte till konservativ. Tror du som läser att jag överdriver? Gräv ner dig i franska revolutionens faktiska händelseförlopp så kommer du troligen att ändra mening.

Att Burke idag skulle vara Tory, ett parti som vill värna ”our NHS”, är återigen en närmast absurd tanke. Bismarck, en sann konservativ, uppfann och införde välfärdsstaten. Istället för att kalla två inbördes inkompatibla ideologier för konservatism och konservatism vore det kanske därför lämpligt att kalla dem för burkism respektive bismarckism.

Burke har än idag mycket att lära oss; dessa mina inalles tre krönikor har knappt skrapat på ytan. F. P. Lockes biografi i två delar (här och här) är mycket omfattande men läsvärd (rättegången om förhållandena i Indien är dock lite tradig men kan skumläsas). Den går ofta att hitta begagnad.

Ytterligare ett intressant verk är Richard Bourkes Empires and Revolution. Denna kräver dock en föregående rejäl och djup förståelse av händelseförloppen. Personligen, för att jag själv verkligen skulle ta till mig Burkes Reflektioner, för att jag skulle förstå detaljerna i vad Burke avsåg, fann jag David Humes essäer mycket behjälpliga.

Läs även: DEBATT: Till konservatismens försvar