Erik Lidström bjuder med sin artikelserie om moderna ideologier i Bulletin in till diskussion om vad de olika ideologierna står för. Han gör detta genom att föreslå egna tolkningar av dessa ideologier och deras relationer sinsemellan med inspiration från ekonomen Thomas Sowell. Detta lockar förstås andra belästa inom de berörda ämnesområdena att dela med sig av sina eventuellt avvikande uppfattningar, och på detta vis sporras en i Sverige mycket välbehövlig intellektuell politisk debatt.

I sin artikel ”Konservatism, libertarianism och socialliberalism” (Bulletin 4/7) hävdar Lidström bland annat att liberaler förstår att samhället är komplext, medan konservativa visserligen förstår detta, men saknar en egen samhällsanalys och istället bara värnar de traditioner som finns här och nu. Lidströms förbiseende av konservatismens samhällsanalys är tyvärr inte helt ovanlig. Samma åsikt luftas ofta av debattörer som har som agenda att diskreditera konservatismen, försöka få den att framstå som ointelligent, och politiskt irrelevant – även i böcker om konservatismen.

Läs även: Lidström: Klassisk liberalism: Från Burke till Sowell

Om man betraktar Edmund Burke som konservatismens lärofader, vilket är en välkänd uppfattning i både Europa och USA, så har konservatismen en organisk samhällssyn. Idéhistoriskt var det också organismtankens framväxt som en alltmer central konservativ idé internationellt, och möjligheten att koppla ihop Burkes tänkande med denna, som gjorde att de konservativa fick förnyat intresse för honom framåt 1870-talet och började etikettera honom ”konservativ”. Detta skedde också efter att de brittiska liberalerna under 1860-talet hade insett att Burke inte var en av dem.

Konservatismens samhällssyn

Medan liberaler har teorin om samhällskontraktet som utgångspunkt för sin samhällsanalys, har konservatismen sin organismtanke. Konservativa betraktar samhället som en historiskt baserad gemenskap av samverkande och ömsesidigt beroende delar. Denna samhällsorganism bärs upp av institutioner som vuxit fram och etablerats som fasta punkter i tillvaron genom generationernas erfarenhet, och den hålls ihop över generationerna av en väv av traditioner. Edmund Burke är en konservativ tänkare som förespråkar denna samhällssyn, Friedrich Hegel en annan.

I det organiska samhället, som är en rotad naturlig samhällsordning och därför någonting som konservatismen värnar, sker samhällsutveckling naturligt inom ramen för traditionerna (i ordets bredaste bemärkelse). Utveckling förutsätter ju att det finns någonting att bygga vidare på, och levande tradition är inte detsamma som stillastående. Konservatismen är tydligt för samhällsutveckling, bland annat. eftersom den är civilisationsbefrämjande. I ett samhälle med djupa historiska rötter sker utveckling inte bara i det stora utan också i det lilla, exempelvis i form av alltmer sofistikerade umgängesskick.

Medan konservatismen sålunda är positiv till utveckling, är den inte alls lika positiv till förändring – att förändra innebär ju att utvecklingen börjar om på ruta ett. Med anledning av detta är konservativa kritiska till stora politiska projekt och social ingenjörskonst, och helt emot revolutioner.

Det organiska samhället utmanas politiskt av olika slag av radikalism. Konservativa upplever till exempel att socialistisk klasskamp och liberal individualism spränger samhällsorganismen inifrån. Som en del av sitt motstånd mot socialism och liberalism värnar därför konservativa social balans och historiemedvetenhet.

Samhällsorganismen är enligt konservatismen ett komplext system av immateriella värden, där kulturutvecklingen sker genom att uppskattning (EN: appreciation) bland smakfulla invånare medför att vissa kulturella olikheter etableras och blir kännetecknande för ett visst samhälle över tid.

Traditioner och seder är i grunden fungerande konfliktlösningar, och övriga kulturella olikheter mellan folk uppträder därför att just de uttrycken inger folket mening i tillvaron. Ömsesidig identifikation och upplevelse av skönhet är två källor till uppskattning, och på det viset hänger samhällsorganismens inre ekosystem ihop i det huvudsakliga.

Det finns olika organismtankar. Konservatismens organismtanke är, som den internationellt välkände konservative tänkaren Roger Scruton har uttryckt det, en social organismtanke. Den har exempelvis inte med blud und boden att göra, vilket är ett mer nationalistiskt synsätt.

Marknaden är de materiella värdenas motsvarighet till den sociala organismtanken med dess historiebaserade ekosystem av immateriella värden. På marknaden är det materiella värden (inte minst pengar) som spelar roll, och på liknande sätt som samhällsorganismen utvecklas genom uppskattning över tid bygger marknadens inre logik och dess tillväxt på hur utbud och efterfrågan utvecklas och skapar tillväxt över tid.

Konservativa ser det som att de immateriella värdena går före de materiella. Till exempel är guld och diamanter inte värt någonting innan vi börjar uppskatta dem för deras skönhet och för att det ger bäraren viss status, vilket är immateriella värden som människor ständigt förhåller sig till i vardagslivet. Enligt konservativt synsätt förstör ett alltför ensidigt fokus på de materiella värdena i samhällslivet de immateriella värdena såvida inte etik och kultur värnas. Även på detta vis hamnar de materialistiska ideologierna socialismen och liberalismen på kollisionskurs med konservatismen. En viktig konservativ tänkare inom detta fält är Wilhelm Röpke.

Läs även: Lidström: Klassisk liberalism: Spontana ordningar

Vad är liberalt och vad är konservativt?

Lidström skriver att liberala tänkare, till skillnad från konservativa, besitter en djup systemförståelse – och så räknar han upp fem tänkare: David Hume, Adam Smith, Edmund Burke, Alexis de Tocqueville och Friedrich Hayek. Han verkar då både ha förbisett konservatismens ganska så filosofiskt djuplodande samhällsanalys enligt ovan, och att de tänkare han här radar upp brukar räknas just som konservativa tänkare (närmare bestämt inom den liberalkonservativa idétraditionen). I själva verket bygger alla de nu nämnda tänkarna på organismtanken, och de är samtidigt kritiker av den klassiskt liberala idén om samhällskontraktet.

Både idén om samhällskontraktet sådan den utgår från liberalismens lärofader John Locke, och idén om samhällsorganismen sådan den utgår från konservatismens lärofader Edmund Burke, bygger på olika sätt vidare på Thomas Hobbes teori om samhällskroppen. Enligt liberalismen å sin sida ingår individen de förbindelser som bildar samhället som helhet på fria villkor, och drar av detta slutsatsen om att alla är födda i frihet.

Enligt konservatismen å andra sidan, utgör samhället en generationsövergripande kontext som alla dess invånare präglas av och som var och en påverkar lite grann, och drar av detta slutsatsen om det viktiga personliga ansvaret för att allas frihet ska upprätthållas. Detta är bara ett av många exempel på hur liberalismens och konservatismens olika samhällsanalyser bygger på olikartade synsätt redan i idébildningarnas rotsystem.

Konservatismen och välfärden

Lidström berör också en av de hetaste frågorna inom konservatismen under de senaste 50 åren, nämligen konservatismens syn på välfärdsstaten. Europeiska konservativa tenderar att försvara välfärdsstaten medan amerikanska konservativa vill göra sig av med den. I detta blir det därför särskilt viktigt att förstå att det som i USA kallas conservatives är vad vi i Europa kallar både konservativa och klassiska liberaler (och liberals i USA är i princip vad vi i Europa kallar socialdemokrater).

Det finns inget stöd för välfärdsstaten i Burkes tänkande. Däremot var det allmänna sociala ansvaret viktigt för Burke. Samhället har som bekant utvecklats mycket sedan Burkes tidevarv, så man kan inte bara se till vad han skriver om statens närmast obefintliga ansvar för de svaga och fattiga i ett (på hans tid) genomgående kristet samhälle. Det var också senare konservativa statsmän som Otto von Bismarck i Tyskland, Benjamin Disraeli i Storbritannien och Rudolf Kjellén i Sverige som uppfann och etablerade de första välfärdsstaterna. De gjorde detta med anledning av den industrialisering som tog fart efter Burkes tidevarv, och de gjorde detta baserat på konservativa värderingar och idéer.

Som Roger Scruton påpekar, sträcker sig dock den filosofiskt korrekta konservatismens försvar av välfärdsstaten knappast längre än till det slags socialförsäkringssystem som bland andra Bismarck införde. Jag uppfattar att partiet Liberalerna (tidigare Folkpartiet) i sitt partiprogram från 2022, i avsnittet 3.3.1, mycket väl beskriver just ett sådant socialförsäkringssystem. Och att konservatismen därutöver förespråkar privatisering av vård, skola och omsorg, men med statlig reglering i form av lagar som säkerställer kvalitet och att alla vårdtagare och elever bedöms enligt samma måttstockar. Skälet till detta är att annars förtärs samhällsorganismen av alltför omfattande centralstyrning och kvävs av alltför höga skatter.

Läs även: DEBATT: Till konservatismens försvar

Konservatismens politiska kompass

Lidström uppfattar det som att konservativa saknar en politisk kompass. Men konservativa har både etiken och den etablerade traditionen som politisk kompass. Fastän Lidström själv är mycket inne på etik och moral i sin senaste artikel, verkar han förbise att inte minst de olika definitionerna av dessa företeelser hör till det som gör konservatismen väsensskild från liberalismen. Liberaler har för sin del individen som normkälla för det etiskt riktiga, vilket bland annat leder till synsättet att ”det är oetiskt att tvinga någon”.

Den moderna konservatismen i Burkes efterföljd ser den etablerade religionen i samhället som den gemensamma etikens normkälla – hit hör bland andra Russell Kirk, Roger Scruton och Samuel P. Huntington. Att flytta normkällan för det etiskt riktiga till individen är, enligt Burke, vägen till ondskan.

Till skillnad mot vad Lidström avslutningsvis hävdar, har konservativa aldrig bara ”här och nu” som sin ledstjärna. Att den civiliserade människan har samma ansvar mot nuet som mot tidigare och mot kommande generationer är en av konservatismens viktigaste maximer och ett av de mest återgivna Burke-citaten. Det är också här som Burke i raljant ton tar helt avstånd från liberalismens idé om samhällskontraktet:

Samhället är i sanning ett kontrakt… Eftersom målsättningarna för ett sådant partnerskap inte kan uppnås under många generationer, blir det ett partnerskap inte bara mellan de nu levande – utan mellan de nu levande, de döda, och dem som kommer att födas.

Erik Lidström anser att ”Vad ordet konservativ betyder är ganska oklart”. Det behöver det inte vara, om man är öppen för vad intellektuella konservativa anser vara konservatism. Min bok Modern konservatism – filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd (Recito 2020) skulle här kunna tjäna som en introduktion. Där presenteras allt detta närmare, baserat på över 100 böcker i ämnet.

Läs även: DEBATT: Edmund Burke var för frihet – men inte liberal

Jakob E:son Söderbaum
Författare till Modern konservatism – filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd (Recito 2020)