Den som dristar sig att utmana den etablerade synen på klimatpolitiken löper stor risk att stämplas som klimatförnekare. Det är en allvarlig anklagelse, ungefär som att i gångna tider anklagas för apostasi. Att idag och i vårt land göra sig skyldig till det som också kallas kätteri eller gudsförnekelse är inte så allvarligt, annat är det i muslimska teokratier. Däremot kan klimatförnekelse leda till social stigmatisering och till och med cancellering. Men med stigande ålder ökar immuniteten mot skambeläggning. Inte heller har jag någon plattform att portas från, utom möjligen rollen som krönikör i Bulletin.

Läs även: Skogkär: Det klimatvänliga luftslottet

Klimatfrågan är ett ständigt bekymmer för mig eftersom jag inte bara vill rätta in mig i ledet, utan själv förstå. Då räcker det inte med att vara ”för eller emot”. Det kräver att vrida och vända på en lång rad frågor, även om det kan ha sina risker.

Eftersom diskussionen om klimatförändringar mest handlar om temperaturen är min första fråga om det verkligen blir varmare. För mig som minns vintrar med en halvmeter snö och minus 20 grader i Stockholmstrakten förefaller det faktiskt vara så. Men det är en observation som helt saknar vetenskapligt värde. Mycket handlar om vilket basår man väljer.

Den senaste rapporten från EU:s klimattjänst säger att ”februari 2024 blev den varmaste februarimånaden som hittills har uppmätts på jorden”. Men hur länge har man med säkerhet kunnat mäta genomsnittstemperaturen för hela jorden? Hänvisningen till ”förindustriell tid” är uppenbarligen bara en uppskattning. Och betydligt varmare än nu var det när människor först på allvar etablerade sig i vårt land, 6000–3000 år före vår tid.

Uppfattningen att vi går mot varmare tider är en ganska ny historia. Det var inte så länge sedan den som ”lyssnade på vetenskapen” fick oroa sig för att vi skulle gå mot en ny istid. Och även idag hörs röster som varnar för att golfströmmen kan vända, med förfärande konsekvenser för Nordeuropa.

Om jag då köper att det faktiskt håller på att bli varmare i det korta perspektivet blir nästa fråga om det är bra eller dåligt. För min personliga del är saken helt klar: det är bra. Trots att det är betydligt varmare än när jag var barn vill jag gärna slippa en nordisk vinter till. Kan vi få Medelhavsvinter i Mellansverige vore ingen gladare än jag. Så ser det naturligtvis inte ut på hela vår planet, och i synnerhet inte i länder där det redan är alltför varmt.

Uppvärmningen kan leda till en rad sekundära effekter som torka, stormar, översvämningar och stigande havsnivåer. Men forskningen har svårt att precisera när och var problemen inträffar. Det påstås att det globalt fortfarande är fler som dör av kyla än av värme. Om en uppvärmning leder till väderförändringar borde det också uppstå gynnsamma effekter på sina ställen, men det skapar inga rubriker.

Jag vill också veta vad den eventuella uppvärmningen under en lämpligt vald period kan bero på. Det finns två typer av förklaringar: En är de som vi inte kan göra något åt, exempelvis de som var drivkraften bakom istiderna och interglacialperioderna. Den andra typen är sådant som kan påverkas av människor, i första hand av politiker.

Forskningen om förekomsten av och orsakerna till klimatförändringar är mycket omfattande. Liksom all forskning är den full av motsägande resultat, förenklade modeller, hypoteser och antaganden, reservationer och osäkerheter. Jag och de flesta människor med mig har inte en chans att sätta oss in i klimatforskningen och dra egna slutsatser. Men FN:s klimatpanel IPPC träder då in som en räddare i nöden.

IPPC är en mellanstatlig organisation med 195 länder som medlemmar. Dess uppgift är att syntetisera myllret av forskningsresultat till rapporter som även de är svårtillgängliga för oss dödliga. Därför översätts forskarnas slutsatser till SPM – Summary for Policymakers – handfasta slutsatser som medlemsländernas politiska representanter kan förhandla om, kompromissa om eller fatta majoritetsbeslut om.

På basis av forskarnas sammanfattningar av sammanfattningar har FN bestämt att det har blivit och kommer att fortsätta att bli varmare på jorden. FN har också bestämt att det har blivit och kommer att fortsätta bli mer CO2 i atmosfären samt att den ökningen beror på människors handlingar.

Att de slutsatserna i sin tur innebär att det som händer kan påverkas av, och därmed ge ökat makt till, politiker är kanske inte att förvåna. På så sätt har en mycket komplex fråga reducerats till något mycket enkelt och handfast: Vilka åtgärder leder till att mängden CO2 i atmosfären slutar öka och i stället minskar? Det kan inte FN besluta om, bara rekommendera.

Läs även: DEBATT: Klimatnetto noll eller knallkorkarnas julafton

Min nästa fråga blir då vilka människor det är som släpper ut CO2 och hur det sker. Enligt statistik som går att hitta på nätet är det kineserna som står för 30 procent av alla utsläpp. Andra länder som har stor andel av de samlade utsläppen är USA (14 procent), och Indien (8 procent). Alla andra länder står tillsammans för mindre än hälften av CO2-utsläppen.

Sedan 1970 har utsläppen mer än fördubblats och det beror främst på ökade utsläpp från Kina och Indien. Under samma period har utsläppen från EU-länderna minskat med 25 procent. Vi svenskar står för 1 promille av tillförseln av CO2 till atmosfären och Sverige har redan minskat utsläppen med 40 procent sedan 1990.

Säkra uppgifter om de viktigaste källorna till CO2-utsläpp är svårare att finna. Men mycket pekar på att cirka 25 procent kommer från jord- och skogsbruk, och lika mycket från uppvärmning inklusive elproduktion. Den återstående hälften fördelar sig på trafik, industri, byggande och andra källor.

På klimatområdet, liksom på andra områden, kan det finnas skäl till vissa begränsningar i människors frihet att göra det de upplever som mest gynnsamt för dem själva. Ett av skälen är att människors val ofta är kortsiktiga: det som är bra idag kan vara skadligt på längre sikt. Ett annat skäl är att de val som gynnar mig själv kan vara skadliga för andra. Men politiska beslut om tvingande åtgärder måste dessutom väga den avsedda positiva effekten mot negativa bieffekter. ”Boten får inte vara värre än soten”.

Den balansen mellan positiva klimateffekter och negativa effekter på ekonomisk verksamhet och konsumtion faller inte ut på samma sätt i alla länder. Det vore därför orimligt om FN skulle få mandat att fatta bindande beslut om klimatåtgärder som skulle genomdrivas på samma sätt i varje medlemsland. På EU-nivå kan däremot klimatpolitiska beslut bli bindande för medlemsländerna utan att fullt ut beakta balansen mellan positiva och negativa effekter i varje land.

Den svenska regeringen har förklarat att man står fast vid det nationella klimatmålet nettonollutsläpp till år 2045 och att man kommer att leva upp till vår del av EU:s klimatmål. På vägen dit har flera etappmål ställts upp som av allt att döma inte kommer att kunna nås på utsatt tid. Frågan är om det långsiktiga målet nu bara är läpparnas bekännelse och om man förbereder en omvärdering av vad som tjänar Sverige bäst på det klimatpolitiska området.

Jag har svårt att se att någon annan är Kina, Indien och möjligen USA skulle märkbart kunna påverka utsläppen av CO2, om det nu är nödvändigt för att hejda en pågående uppvärmning. Att sluta elda kraftverk med kol och att inte laga mat över öppen eld förefaller vara två åtgärder som kunde göra verklig skillnad. Likaså att förändra metoderna för livsmedelsproduktion.

Att de åtgärder som nu genomförs och planeras i Sverige för att ytterligare begränsa utsläppen skulle ha någon märkbar effekt på det globala klimatet är en orimlig tanke. Föreställningen att vi genom det goda exemplets makt skulle påverka politiken i Kina, Indien och USA är lika orimlig, på gränsen till megalomani. Inte heller på klimatområdet är Sverige en ”moralisk stormakt” och vi har aldrig varit det. Kvar står det svenska klimatmålet som ren symbolpolitik, som en manifestation av vår höga moral.

Men moral är en privat angelägenhet. Den väljer jag själv. Regeringens ansvar är att föra en politik till nytta för Sveriges folk, där vårt välstånd väger tyngre än plakatpolitik.

Klimatpolitiken är svår och förvirrande för oss vanliga medborgare. Sverige har redan tagit det ansvar vi eventuellt har för hela världens klimat. Det kan räcka så.

Läs även: DEBATT: Sverige har redan klimatnetto noll!