Den som efter ett tidshopp från 3–4 år tillbaka i tiden plötsligt hamnade i dagens Sverige skulle tro sig förflyttad till en annan värld. Den svenska skutan på stadig kurs in i kärnkraftsamhälle och Natomedlemskap. I samhällsdebatten ifrågasätter man flumskolan, wokeideologin, klimathysterin och de öppna hjärtanas immigrationspolitik utan att klassas som brunråttor eller värre.

Läs även: Gustavsson: Teslas motstånd visar att kejsaren är naken

Allt handlar inte längre bara om rättigheter utan också om krav. Riksdagspartier har ömsat skinn så att de inte längre går att känna igen. Men det finns fortfarande heliga kor som snart har uppnått sin slaktvikt. En av dem är ”den svenska modellen”.

Efter andra världskriget handlade valet av framtida ekonomisk modell om planekonomi eller marknadsekonomi. Efter sedvanligt gediget utredningsarbete stannade man för det senare. Priskontrollen avskaffades – om än med ett återfall under 70-talet. Den fria konkurrensen skyddades genom ny lagstiftning, som efter hand utvecklades och blev allt skarpare. Men ett område undantogs från marknadsmekanismernas fria spel: arbetsmarknaden.

”Den svenska modellen” anses vila på det så kallade Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Syftet med avtalet var att skapa ordnade förhållanden på arbetsmarknaden genom att ansvaret delas av parterna utan att staten blandar sig i. Stridsåtgärder (strejk, lockout, och så vidare) är förbjudna så länge avtal gäller. Däremot är sympatiåtgärder tillåtna om den primära konflikten är lovlig. Den här modellen skiljer sig från den ordning som är normal i västeuropeiska länder. Där ser man skyddet av de mest utsatta på arbetsmarknaden som ett ansvar för staten, bland annat i form av lagstadgade minimilöner.

Stödet för ”den svenska modellen” är massivt, eftersom det rör sig om en korporativistisk ordning där de i princip motsatta intressena – arbete och kapital – har gått samman. Men efter hand stördes den överenskomna endräkten av de täta banden mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren. När den fackliga sidan inte kom tillräckligt långt förhandlingsvägen vände man sig ibland till staten, i skepnad av en socialdemokratisk regering. På så sätt fick vi lagstiftning om bland annat MBL. I slutet av 70-talet planerade regeringen att lagstifta om löntagarfonder, på initiativ av LO-ekonomer. Men planerna stoppades av näringslivssidans massiva 4-oktoberdemonstrationer.

Läs även: Sandström: Att strejka mot Elon Musk för partiets skull

Trots fnurror på tråden kan det verka som om alla berörda har anledning att i stort vara nöjda med ”den svenska modellen”. Så är det inte, och det beror på att de som har anledning att vara missnöjda inte har någon röst. Modellen skyddar nämligen bara dem som är ”innanför”. Dem som är medlemmar i facket, som kan njuta av de fördelar som kollektivavtalet ger, som har ett fast jobb. De som drabbas är de som står ”utanför”, som vill ha ett jobb även om förmånerna inte riktigt når upp till avtalets nivå men inte får något. I förlängningen drabbas också vi alla eftersom en dysfunktionell arbetsmarknad hämmar den ekonomiska effektiviteten och därmed vårt välstånd.

Nu har Tesla utmanat ”den svenska modellen” genom att vägra skriva på ett kollektivavtal. De flesta av Teslas anställda kräver inget avtal eftersom de anser sig nöjda med nuvarande anställningsvillkor. Det kan till och med vara så att ett avtal skulle innebära en försämring. Konflikten drivs alltså helt av facket, som vill att ”alla ska med”. Omfattande sympatistrejker har utlösts av förbund som inte berörs; det är helt uppenbart att det handlar om en maktkamp och inget annat. Man kunde tycka att arbetsgivarsidan skulle ställa upp till Teslas försvar, men försvaret av den korporativistiska ordningen väger tyngre. Dessutom kan Svenskt Näringsliv ha ett ekonomiskt intresse i saken, som John Gustavsson tidigare har skrivit om i Bulletin.

Tidöregeringen har på flera områden vågat ifrågasätta dogmer som tidigare har förefallit oberörbara. En järntriangel i form av en ohelig allians mellan facket, arbetsgivarna och staten kan bara utmanas av den som har is imagen. Vänsterpartierna lär inte göra det. En friare arbetsmarknad där den fackliga hegemonin har fått dra sig tillbaka skulle alla medborgare tjäna på. Det är hög tid att den nuvarande regeringen låter kollektivavtalet bli en frivillig åtgärd för alla parter, inte något som den ena parten kan tvinga fram.

Läs även: Lidström: Den svenska maffiamodellen