Gustavsson: Spelet om partiledarposten (M) har börjat
Ulf Kristersson är på väg ut – och det gäller även om han vinner valet. Hans närmaste män (och kvinnor?) börjar redan slipa knivarna. Detta skriver John Gustavsson.
Det är inte ovanligt att ett spel om partiledarposten pågår bakom kulisserna under en längre tid innan en partiledare utses, eller ens innan nuvarande partiledare avgått eller tvingats bort. Det är dock ovanligt att det sker mindre än ett år före ett val där ledaren också är statsminister och regeringsalternativet trots allt inte är borträknat. Så tycks dock vara fallet i Moderaterna, att döma av Carl-Oskar Bohlin och Johan Forssell.
För att vara tydlig: Ulf Kristersson kommer att leda Moderaterna in i valrörelsen. Han borde inte göra det, men ett partiledarbyte mindre än ett år före valet skulle kräva opinionssiffror på Bo Lundgren-nivåer. Moderaternas siffror är mediokra, men inte på ”palatskupp”-nivå.
Det är dock en tillräckligt låg nivå för att folk inom partiet ska förstå att detta är det sista valet Ulf Kristersson leder Moderaterna i.
Regeringssidan ligger såklart under, men om man ska skissa på ett scenario där Tidö blir omvalda ser det ut ungefär så här: Sverigedemokraterna gör en stark valrörelse, tillräcklig för att nå 23 procent. Samtidigt tappar Moderaterna stödröster till L (som fixar spärren med 4,0 jämnt), medan Ebba Busch som vanligt gör en stark valrörelse och landar på 5,5 procent. Moderaterna tappar ner till 17 procent, men Tidöblockets sammanlagda 49,5 procent gör ändå att man vinner valet så länge ”Övriga partier” får minst 1 procent, något vi kan ta för givet.
Kristersson blir omvald statsminister efter sin tredje raka förlustval som partiledare. Alla inom partiet förstår dock att SD, om de blir ännu större i nästa val, realistiskt då kan göra anspråk på statsministerposten. Den inre kretsen i Moderaterna meddelar Kristersson att han kan avgå under mandatperiodens första halva, eller bli bortkuppad under den andra. Kristersson, som spenderat en livstid i politiken, förstår hinten och väljer att avgå med värdigheten i behåll.
Att alla i Moderaterna förstår att man kommer att byta partiledare inom enstaka år, påverkar tydligt hur politikerna agerar nu.
Johan Forssell började redan i somras att visa ryggrad när han stod emot ett mediedrev om hans son som strykrädda borgerliga ministrar annars brukar backa inför. När Forssell märkte att han överlevde den stormen, tycks han ha fått blodad tand: Hur mycket media än försöker skapa ett drev om att regeringen ”köpt” utvisningar till Somalia med biståndspengar, så har Forssell stått pall och nästan skällt ut kritikerna.
Carl-Oskar Bohlin å sin sida har gjort något av en mediaturné de senaste månaderna. Först i samband med att han förföljdes av Palestinaaktivister, som han inte tvekade att hänga ut – en ”vanlig” moderat minister hade hållit tyst. Sedan har han gått i bräschen i diskussionen om Socialdemokraternas trollfabrik, varit med i Chang Fricks podd Sista måltiden, och nyligen passade han dessutom på att ge kultursektorn en släng med sleven när han pedagogiskt förklarade att försvarspengar inte ska gå till bibliotekshyllor.
För tydlighetens skull: Ingenting av det Carl-Oskar Bohlin eller Johan Forssell gör är fel. Det är dock symptomatiskt för ett parti där politiker med högre aspirationer börjat profilera sig, och inte minst profilera sig som ledare med betydligt skarpare ton, vassare armbågar och beslutsamhet än Ulf Kristersson. Det är nämligen tveklöst egenskaper som moderata aktivister kommer att efterfråga i Kristerssons efterträdare.
Problemet för partiet är att det är svårt att ha en samspelt valrörelse, när toppolitikerna redan börjat tänka på nästa kapitel. Om Moderaternas siffror inte lyfter, och snart, så lär Forssell och Bohlin inte vara de enda ministrarna som börjar freestyla i jakt på framtida befordran.
