Geopolitiken tycks vara på väg tillbaka. Här ger Princetonprofessorn Harold James oss såväl ett historiskt perspektiv som sin syn på utvecklingen, och argumenterar för att ”geopolitik” som idé inte leder till en lösning av internationella problem.
PRINCETON – Hoppet om att Donald Trumps stökiga avfärd från Vita huset åtminstone skulle innebära att en smula lugn återställdes i världen får nu anses vara släckt. Det finns redan ett nytt och farligt internationellt hot: ”geopolitikens” återkomst på den internationella säkerhetspolitiska arenan.
Begrunda de senaste sex månadernas händelser. Bara veckor efter president Joe Bidens installation hamnade hans utrikesminister Antony Blinken i en osedvanlig dispyt med sin kinesiske motsvarighet under ett bilateralt möte i Alaska. USA har också bråkat med EU om Nord Stream 2, en gasledning som kommer att leda rysk naturgas direkt till Tyskland och kringgå (och därför försvaga) Ukraina. Och EU, å sin sida, införde tuffare sanktioner mot Kina med anledning av Kinas politik i Xinjiang, vilket fick Kina att svara med egna sanktioner.
Därefter, i juni, påminde konfrontationer mellan Ryssland och Storbritannien i Svarta havet oss om Krimkriget på 1850-talet. Och ett möte mellan Biden och den ryske presidenten Vladimir Putin minskade inte spänningarna mellan USA och Ryssland. När Bidens första möte med den kinesiske presidenten Xi Jinping väl sker kommer det antagligen inte att vara mycket hjärtligare. G7 håller på att förändra sitt varumärke till att de är en klubb för rika demokratier som sätter de grundläggande spelreglerna för resten av världen. Det kvittar att andra mäktiga länder inte har något som helst intresse av regler satta av någon annan.
”Geopolitik” är det ord som först och främst används för att beskriva dessa utvecklingslinjer, vilka framställs som nya varianter på gamla knäckfrågor. Ryssland, till exempel, sägs fortsätta den sovjetiska traditionen att använda energiexport för att skapa beroende hos andra. På så sätt återskapar Nord Stream 2 president Ronald Reagans svårigheter med tyskt deltagande i bygget av en sovjetisk gasledning för fyra decennier sedan. Blinken kallar Nord Stream 2 ett ”ryskt geopolitiskt projekt för att dela Europa”.
Läs även: Michael Spence: Kina och Väst måste konkurrera på ett mer konstruktivt sätt
Geopolitik är ett klassiskt exempel på ett tvetydigt koncept och har därför både harmlösa och farliga användningsområden. För vissa skapar det en vag känsla av en geografiskt förankrad försäkring. För andra innebär det däremot en geografisk determinism vilken antyder en ändlös konflikt där geografisk plats betyder mer än idéer och kartor mer än individer. Faran med termen ligger i dess inneboende nihilism: den gör att vi förmodar att ingen kan vara seriöst intresserad av värderingar, eftersom universell godhet inte kan existera.
Efter första världskriget och misslyckandet för en hotfullt ambitiös tysk vision om ”världspolitik” (Weltpolitik) under Kaiser Wilhelm II behövdes en ny term. Den levererades av Karl Haushofer, en officerare och strategisk teoretiker vid Münchens militärakademi, som hade blivit djupt påverkad av en relativt kort tid som militärattaché i Tokyo. Ordet geopolitik hade myntats av en svensk politiker, Johan Rudolf Kjellén, år 1900 och Haushofer anammade det med glädje.
Läs även: Francis Fukuyama: Pandemier och politisk prestation
Det var Haushofer som först sammankopplade geografi och nödvändig konflikt, något som gör all internationell politik till en bitter men oundviklig nollsummekamp om tillgångar. Han trodde det var hans kall att skapa en ny politisk vetenskap – ”vetenskapen om den politiska livsformen i en naturlig livsmiljö”. Geopolitik var doktrinen för att ”sammankoppla den politiska processen och jorden” och den måste i slutändan ”bli statens samvete”.
Med början i 1920-talet fick Haushofer snabbt beundrare bland de marginaliserade elementen i den internationella ordningen. Adolf Hitler kan mycket väl ha blivit influerad av hans tankegångar; han dikterade Mein Kampf för Haushofer-lärjungen Rudolf Hess. Karl Radek, sekreteraren i Komintern, var definitivt imponerad (det fanns till och med en sovjetisk geopolitisk tidskrift). Och det geopolitiska tankesättet har på senare år gjort en hämndlysten återkomst inom rysk politik efter den förödmjukande kollapsen av Sovjetunionen. Haushofers idéer har blivit entusiastiskt anammade av Aleksandr Dugin, en kvasi-fascistisk strategisk analytiker som i allmänhet tros ha influerat Putins världsbild.
Läs även: Chockterapin med Jeltsin banade väg för Putin
Det finns ett generellt mönster här: geopolitik tenderar att tilltala historiska förlorare som vill ge en cynisk twist på sina försök att avveckla ett vinnande intellektuellt projekt.
Det var inte detta som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen avsåg när hon 2019 deklarerade att hon skulle leda en ”geopolitisk kommission”. Poängen var att särskilja den nyutnämnda EU-kommissionen från en ”politisk” sådan, som skulle ha ingripit i medlemsländernas inrikespolitik, och termen verkade antyda att Europa skulle samarbeta öppet med andra. I en globaliserad värld tyckte många européer att Europa behövde en tyngre röst, och de sympatiserade med argumentet att även stora medlemsländer såsom Frankrike, Tyskland eller Italien inte skulle kunna vara inflytelserika på egen hand.
Läs även: Chris Patten: Så bör Kinas envägsdiplomati bemötas
Men under rådande omständigheter ser geopolitiskt poserande än en gång ut som överkompensation för impotens. De negativa symptomen som förknippas med den gamla geopolitiken dyker återigen upp och hämmar lösningar på globala problem såsom covid-19-pandemin, vilken inte kommer att vara över förrän den pågående vaccineringen är slutförd i alla länder.
Att använda ”geopolitik” urskillningslöst uppnår ingenting då dess åkallan inte är ett substitut för meningsfulla diskussioner och ventilering av motstridiga tolkningar. Att tänka i termer av stormaktskonflikter och skärmytslingar kring vem som är den största hycklaren kommer inte att lösa internationella meningsskiljaktigheter eller de gemensamma problemen. Det enda sättet att lösa dessa är genom att fokusera på vad som faktiskt krävs för att uppnå gemensamma mål.
Harold James
Professor i historia och internationella relationer vid Princeton University, har skrivit den kommande boken The War of Words: A Glossary of Globalization.
