Krishanteringen av Magdalena Anderssons artikel i den tyska tidningen Vorwärts är i full gång. Partisekreterare Baudin menar att påhitten om vad Åkesson har sagt är bra eftersom det tydliggör var Åkesson står. Andersson lyckas dessutom i sin text inta närmast motsatt position i migrationsfrågor mot Sverige. I tysk tappning har Andersson inte drivit igenom något paradigmskifte när det kommer till migration.
Socialdemokraternas partisekreterare tycks ha tagit på sig rollen att vara dummare än sin partiledare. Det är, om det är spelat, skickligt och hedrande att ta en sådan smäll för sin chef. Om det hjälper partiet är däremot mer tveksamt.
Läs även: Magdas tyska lögner
Baudin säger till Expressen, om att Andersson i tysk media hävdat osanna uppgifter om Jimmie Åkesson och att riva moskéer:
– Det är inte bra att det sker ett misstag. Rätt ska vara rätt. Det var inte ”alla” han sa, utan det var ju nya, och sen skulle han konfiskera redan befintliga moskéer. Nu verkar det som att Jimmie Åkesson har ändrat sig. Det positiva med ordet som felöversätts av översättaren, det är att han tar tydlig ställning och rycker ut till försvar av moskéer, att de inte ska rivas.
Baudin menar alltså att det är bra att Åkesson ändrat uppfattning, när det redan är bevisat att han inte ändrat uppfattning utan att man påstått saker om honom som inte är sanna. Det är en väldigt konstig syn.
Det retoriska greppet kallas ”Har du slutat att slå din fru”? Man ställer en fråga, eller ett påstående, där svaret nödgar att man medger något dåligt. Det är ohederligt, men inte förvånande att Baudin gör så. En motsvarande ohederlighet vore att kontakta Socialdemokraterna och fråga om Baudin har slagit sin hustru i år, och sen göra en artikel på temat att han vägrar svara. Så tramsigt är hans upplägg.
Anderssons artikel är i en liknande ton. Genomgående är samma typ av svartmålning som gjordes mot Henrik Jönsson. Hon påstår saker utan att ens redovisa indicier, än mindre fakta som stödjer hennes anklagelser. För en tysk publik, socialdemokrater dessutom, som har dålig kunskap om svenska förhållanden framstår sådant som trovärdigt. Hon missbrukar grovt sitt förtroende som före detta statsminister.
Läs även: Magdas angrepp på Jönsson avslöjar vem hon är
Andersson påstår till exempel att SD ger sig på enskilda journalister. En bit som det hade varit klokt att stryka i en artikel dagarna efter Jönsson-debaclet. Eller finns det en skillnad på opinionsbildare och journalister?
På ett liknade sätt lyfter hon fram att en ökande kritik mot media är en del av ett hot mot demokratin. På vilket sätt är det ett demokratiskt problem att läsare tappar tilltron till media och har synpunkter? Skulle ogillande av SVT, för att ta ett exempel, vara ett första symptom på att någon vill införa diktatur? Det är en milt sagt märklig uppfattning.
Andersson menar också att det finns en koppling mellan minskande tillit och SD, där SD är orsaken till den minskande tilliten. Mycket av den minskade tilliten handlar instället om något annat, där SD är mer av en reaktion än en orsak. Under lång period drevs en migrationspolitik som saknade stöd hos mycket stora delar av folket.
Läs även: Migrationspolitiken representerar inte folket enligt forskare
Kritiker av den förda politiken möttes inte med i första hand argument utan med brunmålning, smutskastning och beskyllningar om rasism. Andersson upprepar den kritiken i sin tyska artikel där strikt migrationspolitik målas upp som ett av hoten mot demokratin.
Det är en kritik som är, väldigt snällt sagt, märklig. Andersson i svensk tappning hävdar att hon var med och genomförde ett paradigmskifte i migrationspolitiken. Tidöavtalet är inte något annat än en liten fortsättning på det hon genomförde. Längst har kanske Anders Ygeman gått som kräver att bland annat Ulf Kristersson ska be om ursäkt för den migrationspolitik som fördes under Reinfeldt.
För socialdemokrater finns det alltid en stor skillnad på om de gör något och om andra gör samma sak. I Sverige menar Andersson att hon stoppade migrationen, i den tyska artikeln är den stoppade migrationen ett hot mot demokratin. Det är svårt att förstå hur hon vill ha det, men den populistiska hållningen att vara för det som är bra och emot det dåliga är tydlig.
Kanske har Andersson ett rött hjärta, men politiskt har hon den färgen som hon tror ger stöd för stunden. Hon är en politisk kameleont, alltid redo att byta uppfattning för att behaga den hon talar med. Gillar man inte hennes åsikter så har hon fler.
Det är något som står i bjärt kontrast till budskapet hon hade när hon föreläste om ledarskap. Då skulle man säga och göra det rätta oavsett om det kostar.
Läs även: Förintelseförnekelse irrelevant för dagens judehatare
