Det har skrivits spaltmeter om konstnären Lars Vilks som i början av oktober avled i en våldsam trafikolycka på motorvägen utanför Markaryd tillsammans med sina två livvakter. Sedan tio år tillbaka levde Vilks med ständigt polisskydd och i total ofrihet. Det är en ödets ironi att han till sist skulle omkomma tillsammans med de polismän som hade till uppgift att skydda hans liv.

Allt talar för att den våldsamma kollisionen på E4:an var en olycka och inte ett terrordåd utfört av de militanta islamister som sedan 2007 velat ända Lars Vilks liv som en hämnd för hans nidteckningar av profeten Muhammed som rondellhund. Flera gånger har Lars Vilks utsatts för mordförsök. Varje gång har han klarat sig.

Själv fascinerades jag av Lars Vilks som konstnärlig aktör och politisk provokatör. Framför allt imponerades jag av en person som tvingades ha polisskydd under alla dygnets tjugofyra timmar men som ändå lyckades behålla sin humor och sin stridslust utan att skrämmas till tystnad.

Läs även: Ahmed: Lars Vilks slog uppåt, inte nedåt

Däremot är jag inte lika fascinerad av den mediedebatt som har rasat efter Lars Vilks död, en debatt som har präglats av hyckleri och opportunism. När Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman beskriver Lars Vilks som ”2000-talets mest betydelsebärande konstnär” så är det enligt min mening en våldsam överdrift. Det är rent nonsens.

Även när Sveriges Radios konstkritiker Mårten Arndtzén hävdar att det inte ”finns någon konstnär i Sverige som vi har pratat så mycket om och som har blivit en så naturlig referenspunkt i samtal om modern och samtida konst för en bred allmänhet som Lars Vilks”, är också det en omåttlig överdrift.

Som jag ser det har Lars Vilks rondellhundteckningar inte påverkat konstdebatten ett dugg. Det är ganska få personer som har sett på Lars Vilks rondellhundar som ”konst” i dess sanna bemärkelse. Rondellhundarna har istället betraktats som en politisk provokation och ett tänjande av yttrandefrihetens gränser – men inte som konst.

Lars Vilks provokationer både ifråga om Muhammedteckningarna och träskapelsen Nimis på Kullaberg i Skåne har på ett välgörande sätt riktat strålkastarljuset mot yttrandefriheten och även mot Vilks självpåtagna rätt att sätta sig över byråkratiska regler som byggnadslov och lagar för naturreservat.

Lars Vilks är minst lika känd för sitt ”olagliga” byggnadsverk Nimis, träskulpturen vid Håle stenar, uppförd sedan början av 80-talet av drivved och annan bråte, som för Muhammedteckningarna. Det både kritiserade och älskade byggnadsverket har varje år lockat tusentals turister men har hela tiden varit en nagel i ögat på myndigheterna. Rivningshotet har hela tiden hängt över den sköra och rangliga träkonstruktionen.

Fenomenet Lars Vilks rondellhundar har i första hand handlat om yttrandefriheten, tryckfriheten och rätten att kritisera andra religioner, i det här fallet islam. Rätten att i ord och bild uttrycka åsikter utan att bli brännmärkt eller avrättad tillhör våra grundlagsskyddade rättigheter. Den rätten har Lars Vilks haft och den rätten skulle aldrig kunna tas ifrån honom.

Som person har Lars Vilks tvingats betala ett mycket högt pris för sin grundlagsskyddade rätt att uttrycka åsikter om islamismen och om profeten Muhammed. Den rätten kostade honom hans personliga rörelsefrihet under fjorton års tid.

Lars Vilks: Altstadt: Det blev inget ”Je suis Lars” – vänsterns svek mot Vilks

Oavsett om man gillar Vilks rondellhundar eller ej så kan ingen ta ifrån honom rätten att rita dem och låta publicera dem. Samtidigt ska man komma ihåg att det inte bara är Vilks själv som har fått betala ett högt pris för att yttrandefriheten skulle kunna upprätthållas. Även det svenska samhället har fått betala ett pris för att garantera Vilks den rätten. Jag tänker inte i första hand på statens kostnader för att hålla Lars Vilks med livvakter dygnet runt. Jag tänker istället på risken för terrorattentat som blev en omedelbar och ovälkommen realitet efter teckningarna på rondellhundarna.

Risken för terrorattentat i Sverige ökade i samma ögonblick som rondellhundarna publicerades i Nerikes Allehanda. Vilks provokationer ökade rädslan för terrorism men också främlingsfientligheten i Sverige – på samma sätt som terrordådet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo 2015 skärpte hatet mot islamister och främlingsfientligheten i Frankrike.

Blodbadet i Paris, som kostade tolv människor livet, var en direkt följd av att Charlie Hebdo i yttrandefrihetens namn publicerade ett antal satirteckningar på profeten Muhammed. Publiceringarna rev upp ett djupt sår i den franska samhällskroppen, ett sår som kanske aldrig kommer att läka.

Det är ställt utom allt tvivel att den här sortens provokationer mot islam och Muhammed har ökat risken för terrorattacker i Europa. Även om de flesta anser att Lars Vilks hade rätt att rita och publicera sina teckningar så får ingen glömma bort att den ökande terrorismen är det höga pris vi tvingas betala.

Om Lars Vilks hade utsatts för ett så att säga ”lyckat” terrorattentat så skulle förmodligen inte bara han själv ha skadats eller kanske dödats. På samma gång skulle kanske ytterligare 20–30 oskyldiga människor ha fått sätta livet till. Militanta islamister saknar respekt för människoliv. Den blodiga hämnden är den enda ledstjärnan.

Nu hände tack och lov aldrig detta.

Hotet från militanta terrorister borde ha lyfts fram på ett helt annat sätt i debatten efter Lars Vilks död än vad som har skett. Tvärtom har terrorhotet knappast nämnts i sammanhanget. Istället har debatten efter Vilks tragiska bortgång nästan uteslutande handlat om honom som ”konstnär” och om rondellhundarna som ”konst”.

Krav från tongivande kulturpersonligheter har ställts på att Lars Vilks Muhammedteckningar borde tas om hand som värdefulla konstverk av ett stort museum i Sverige. Det har främst handlat om Moderna museet.

Lars Vilks rondellhundar – som enligt min mening bara är slarvigt och i all hast nedklottrade karikatyrer men absolut inte konst – skulle enligt kultureliten bevaras för eftervärlden som ett monument över en konstnär som gjorde banbrytande insatser för den svenska konsten och kulturen.

Jag tar mig för pannan. Vad som är konst och inte konst eller vad som är god respektive dålig konst har debatterats sedan urminnes tider. Konstbegreppet har växlat över tid. Varje kulturepok har omvärderat konstbegreppet. Under renässansen, upplysningstiden eller modernismen i Sverige skulle en teckning som Lars Vilks rondellhund möjligen ha använts som toalettpapper men aldrig satts upp på en vägg som ett konstverk.

Ingen kan än idag säga vad som är konst och vad som inte är konst. Konsten föds i betraktarens öga. Inte ens marknadens sätt att prissätta konsten säger något om huruvida det handlar om god eller dålig konst.

Krav har under de gångna veckorna kommit på att Lars Vilks teckningar dels ska betraktas som konst, dels bevaras för eftervärlden som konstföremål. Statliga Moderna Museet borde ta hand om och förvalta teckningarna.

Men det ville inte Moderna Museet. Museet beslutade att tacka nej till rondellteckningarna, något som jag har all förståelse för. Museets överintendent Gitte Örskou motiverade beslutet så här:

”Det är bortom allt tvivel att teckningarna görs som en medveten provokation med avsikt att skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi (främlingsfientlighet, min anm.) och islamofobi. Att de ... har blivit som en magnet för hat och hot, diskussion och debatt gör dem absolut till ett intressant fenomen av sin tid – men det gör dem inte automatiskt till intressant konst.”

Slutsatsen är att konst kan – och ibland måste - vara provocerande – men en provokation i sig behöver inte vara konst. Det hör till saken att Lars Vilks med sina rondellteckningar inte på något sätt var originell eller nyskapande. Han var ingen vägröjare eller banbrytare för den här sortens politisk satir. I själva verket var han en epigon, en eftersägare, en härmare.

Läs även: Mattias Lindberg: Vi behöver fler – inte färre – Lars Vilks

Den verkligt banbrytande personen på området var istället den danske satirtecknaren på Jyllands-Posten Kurt Westergaard. Redan 2005, alltså två år före Lars Vilks rondellhundar, publicerade Jyllands-Posten bland annat en starkt provocerande teckning av Westergaard föreställande profeten Muhammed med en bomb invirad i sin turban.

En chockvåg drog genom Danmark. Jyllands-Posten dödshotades och Westergaard tvingades ända fram till sin död i somras skyddas av livvakter dygnet runt – precis som Lars Vilks.

Inte heller Lars Vilks själv gjorde Muhammedteckningarna för att skapa ”konst” utan som ett sätt att provocera för att se ”vad som skulle hända sen”. Men inte ens för honom blev det trevligt att uppleva att den här sortens religiösa provokationer kom att leda till många människors död.

Lars Vilks teckningar har ingen given plats i konsthistorien. Däremot är de ett intressant fenomen i nutidshistorien. De platsar i historien om internationell politik, modern politisk historia, läran om etnicitet, religionshistoria, religionsförföljelser och etnologi men inte konst i dess traditionella bemärkelse.

Läs även: Gudmundson: Lars Vilks drog ner byxorna på oss alla

Det kanske märkligaste inslaget i kulturdebatten kring Lars Vilks rondellteckningar är att kultureliten inte i första hand ser själva teckningarna som bara ”konst”. Istället talar man om ett slags ”processkonst”. Teckningarna tillsammans med allt som hände efteråt till följd av teckningarna är själva konstverket. Kanske finns det till och med de som anser att Lars Vilks våldsamma död tillsammans med sina livvakter ska ses som en integrerad del i denna processkonst.

Själv ryser jag vid tanken på denna cynism. ”Process”-tänkandet gör dessutom debatten om Lars Vilks ”konst” ännu mer obegriplig, ännu mera verklighetsfrämmande och ännu mera elitistisk.

Det är också märkligt att inte fler kulturpersonligheter har tagit upp säkerhetsaspekten när det har handlat om Lars Vilks teckningar. Om ett museum bestämmer sig för att ta in teckningarna i sina samlingar, vilka risker löper då museet, dess besökare, dess personal, museets andra konstverk och byggnader om militanta islamister bestämmer sig för att rikta ett terrordåd mot detta museum? Jag vill inte ens tänka tanken.

Men tanken måste tänkas. Den är i högsta grad relevant. Moderna museet förnekade att säkerhetsaspekten hade vägts in när museet sa nej till teckningarna. Det borde den ha gjort. Att visa provocerande konst som riskerar att skapa blodbad, död och förstörelse är faktiskt en viktigare fråga än att diskutera huruvida Lars Vilks teckningar är konst eller ej.

Elisabet Höglund
Journalist, författare, bloggare och fristående och oberoende krönikör i Bulletin