IRVINE – I ett försök att få bukt med en snabbt åldrande befolkning har Kina nyligen meddelat att de kommer att tillåta alla familjer att skaffa upp till tre barn. Beslutet följer på nya och mycket uppmärksammade data som visar att det summerade fruktsamhetstalet i Kina bara var 1,3 barn per kvinna under 2020, vilket är i paritet med Japan (1,36 under 2019) och betydligt lägre än i USA (1,7).

Men ett fruktsamhetstal under den nivå som krävs för att befolkningen ska reproducera sig själv är bara ett av Kinas demografiska problem. Ett andra problem är blotta storleken på den äldre generationen. Före 1971 uppmuntrade Kinas familjeplaneringspolitik barnafödande och begränsade tillgången till preventivmedel och utbildning i familjeplanering. Som en konsekvens härav är landets nuvarande och blivande äldre generationer synnerligen stora. Storleken på befolkningsgruppen i åldern 15–24 år är bara omkring 72 procent av gruppen i åldern 45–54 år, vilket kan jämföras med 79 procent i Japan och 100 procent i USA. Denna övertunga demografiska struktur gör problemet med sjunkande fertilitet ännu allvarligare eftersom nya, yngre arbetare behövs för att ersätta de som kommer att pensioneras och kräver stöd.

Läs även: Akutåtgärd i Kina: Tre barn per familj okej

Ett tredje problem är ojämlikhet mellan stad och land. Kinas landsbygdsbefolkning är genom landets hukou-system med uppehållstillstånd som regel förbjuden att flytta till stadsområden. Invånarna på landsbygden har därför sämre möjligheter och tillgång till utbildning och sjukvård. I städerna var under 2010–12 andelen inskrivna i högstadiet 100 procent, i gymnasiet 63 procent, och på universitet 54 procent för de relevanta åldrarna; på landsbygden var motsvarande siffror 70, 3, och 2 procent.

Likaså hade stadsområden 2,68 läkare per 1 000 invånare under 2008, jämfört med endast 1,26 per 1 000 invånare på landsbygden. Därför är det inte förvånande att landsbygden har sämre hälsoutfall, lägre förväntad livslängd och högre sjuklighet än i stadsområden.

Kinesiska beslutsfattare tenderar att diskutera dessa frågor som om de vore separata. Men det är ett misstag. Låg fruktsamhet, följderna av en familjeplaneringspolitik som uppmuntrade barnafödande, och skillnader mellan stad och land påverkar alla en åldersstruktur som har ett direkt inflytande på Kinas långsiktiga ekonomiska utveckling.

Ekonomisk tillväxt beror i stor utsträckning på arbetskraftens kvalité. Om arbetare inte har tillgång till sjukvård eller kan skaffa sig färdigheter i skolan eller på jobbet så kommer ekonomin att bli lidande. Globalt förklarar skillnader i arbetskraftens kvalité omkring hälften av skillnaderna i inkomst och tillväxt mellan länder.

Att säga till kinesiska par att de får skaffa tre barn kommer inte automatiskt att öka fruktsamheten, inte heller kommer det nödvändigtvis att hjälpa med den större ekonomiska utmaningen. Barnafödande bestäms av socioekonomiska faktorer såsom kostnaden för att uppfostra barn och den ekonomiska framtid föräldrar spår för sin avkomma. Dessa kostnader är utomordentligt höga i Kinas stadsområden där bostäder är dyrare än i något annat land på motsvarande inkomstnivå.

Dessutom är den akademiska konkurrensen hård. Barn och deras föräldrar börjar känna pressen av det nationella gaokao-provet (inträdesprov för universitetsstudier) redan i lågstadiet. En reform år 1999, vilken ökade antalet universitetsplatser, hade delvis kunnat lätta på detta tryck, men jobbtillväxten har inte hunnit med; arbetslösheten bland akademiker har vederbörligen ökat.

Läs även: Hur kommer den digitala valutan att förändra Kina?

Föräldrar i städer måste även ta hand om sina egna åldrande föräldrar. Det är inte det lättaste i ett land där pensionen är begränsad, och där få personer flyttar till äldreboenden eller pensionärshem senare i livet. De flesta äldre kineser tar för givet att deras barn ska ta hand om dem. Och på grund av att ettbarnspolitiken som tillämpades mellan 1979 och 2016 genomdrevs hårdare i stadsområden växte de flesta av dagens unga föräldrar i städerna upp som ensambarn. Utan syskon som kan dela bördan kan makar förvänta sig att, utöver att uppfostra sitt eget barn, rå om fyra åldrande föräldrar under de nästkommande ett eller två decennierna. Att lägga till ytterligare två barn skulle öka antalet personer som är beroende av ett genomsnittligt par från fem till sju.

Däremot är fruktsamheten högre och kostnaden för att uppfostra barn lägre på landsbygden. Bostäder är billigare, och det faktum att det finns färre utbildningsmöjligheter gör att föräldrar behöver oroa sig mindre för utbildningskostnader. Det är också mycket mer troligt att kineser på landsbygden i barnafödande ålder har syskon med vilka de tillsammans kan sköta sina åldrande föräldrar.

Att under dessa omständigheter tillåta familjer att skaffa tre barn utan att också genomföra andra förändringar skulle troligen inte ge den önskade ekonomiska effekten och kan till och med förvärra situationen. Eftersom det är osannolikt att stadsbefolkningen skaffar fler barn om inte kostnaderna för att uppfostra barn och ta hand om de äldre minskar, så är det bara barnafödandet på landsbygden som kommer att öka. Och utan förbättringar i hälsa och utbildning på landsbygden kommer såväl antalet som andelen outbildad arbetskraft att öka.

En arbetskraft med en växande andel lågt utbildade arbetare är det sista Kina behöver när landet strävar efter att flytta gränserna för teknologisk innovation och avancera bortom medelinkomststatus. Men medan det är enkelt (om än dyrt) att förbättra skolor och folkhälsa på landsbygden, så är det betydligt svårare att skapa arbetsmöjligheter för dem med akademiska examina. Och utan anställningar kommer unga inte att kunna stödja den åldrande befolkningen.

Kinesiska beslutsfattare har visat medvetenhet kring några av dessa problem. Förutom att öka gränsen för antalet tillåtna barn har de även insett behovet av att sänka boendekostnader och att erbjuda subventioner för utbildning. Men dessa förslag förblir otydliga, för det finns egentligen inga enkla lösningar. Kinesiska beslutsfattare behöver vara fortsatt vaksamma kring de ekonomiska konsekvenserna av landets demografiska trender i kombination med klyftan mellan stad och land – och se upp så att de inte gör ett redan svårt problem värre.

Nancy Qian är Professor of Managerial Economics and Decision Sciences vid Northwestern University’s Kellogg School of Management och Director of China Lab.

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.

Läs även: Chris Patten: Så bör Kinas envägsdiplomati bemötas

Läs även: Hotet från Kina: ”Det har blivit en säkerhetsfråga för hela världen”