Vi läser och hör ständigt i debatten att någon ”forskare” har sagt en viss sak, eller att en ”expert” varnat för något. Dessa auktoriteter, och det arbete de utför, tillmäts stor vikt. Varför? Något som hjälper mig i mitt tänkande är en formulering av den nyligen bortgångne datakonsulten Gerald Weinberg:

Sättet på vilket människor beter sig är inte baserat på verkligheten utan på deras modeller av verkligheten.

De modeller av verkligheten som de flesta mer eller mindre vagt omfattar vad beträffar forskning förefaller mig bland annat vara:

1. Forskning är bra.
2. Forskningsresultat ackumuleras. Gradvis lär vi oss mer och mer om världen och denna forskning läggs som i en hög, där mer och mer kunskap samlas, som kan utnyttjas, och som faktiskt också utnyttjas.
3. Forskning ger välstånd. Ju mer forskning desto mer kan vi, och desto mer innovation får vi.
4. Forskning lär oss att bättre förstå vårt samhälle så att vi får det att fungera bättre.

Läs även: Sandström: Politisk kärlek och statsvetenskapens kris

Är inte detta sant? Svaret måste tyvärr bli ett rungande ”nja”. Den tredje punkten måste tyvärr nästan helt avfärdas, något Terence Kealey behandlar i boken The Economic Laws of Scientific Research. Ny naturvetenskaplig forskning ger mycket sällan ny teknik. Istället är det nästan alltid gammal teknik som ger ny teknik och gammal forskning som ger ny forskning. Ibland ger ny forskning ny teknik, men normalt använder sig industrin av äldre forskningsresultat.

Forskning kan kanske lite trevande delas in i åtminstone fyra kategorier. För det första, den utforskning av världen som vi alla deltar i, utanför akademiska inrättningar, både som individer och i företag.

För det första och för att ta ett aktuellt exempel så är det inte på grund av universiteten i Taiwan som västvärlden just nu får panik vid tanken på att Kina skulle kunna invadera, utan på grund av kompetensen hos en viss halvledartillverkare. Vetenskapligt tänkande är i detta sammanhang inte något magiskt, det är en ofta striktare del av normalt mänskligt tänkande.

Det tog flera tusen år av metallurgi innan vi under 1900-talet började förstå vad metaller faktiskt är, i och med att kvantmekaniken utvecklades. Trots omfattande mytbildning var det inte några vetenskapliga framsteg som ledde till att Thomas Newcomen (1712), James Watt (1764) och Richard Trevithick (1802) uppfann och förbättrade ångmaskinen.

Därtill har vi även kunskap som har ett inneboende ”facit”, som exempelvis inom matematik eller logik. Eller så kommer det från jämförelser med verkligheten. Vi använder oss här av den vetenskapliga metoden av systematisk observation, hypoteser och experiment.

Någon teoretiker formulerar en hypotes, någon annan utför ett experiment som visar att teorin var felaktig, eller att den åtminstone fungerade för detta fall (man kan aldrig bevisa att en teori är sann, bara att den ännu inte ”falsifierats”, ännu inte visats vara felaktig).

Eller så är det tvärtom. Experiment ger ett resultat som ingen förstår och teoretiker sitter och kliar sig i huvudet medan de försöker komma på vad som händer och varför.

Det privata näringslivet kan här vara mycket intresserat av att bidra till forskningen. Inte så att industrin alltid behöver de senaste forskningsresultaten. Men industrin behöver ofta anställda som är formade i det vetenskapliga tänkandet och som behärskar ett ämnesområde. I detta syfte är de villiga att betala stora summor som går till banbrytande forskare som också undervisar och lär upp kommande generationer ingenjörer, andra naturvetare, psykologer, administratörer, ekonomer.

Ibland ger den banbrytande forskningen ett resultat som kan användas praktiskt, men det är lite grand som en lottovinst i sammanhanget. Spetsforskningen är oftast mer ett bevis på ett lärosätes allmänna kompetens och förhoppningsvis dess förmåga att lära ut.

Den vetenskapliga metoden används ofta med framgång inom ämnen som psykologi och sociologi där hypoteser formuleras och sedan prövas mot verkligheten via experiment och andra studier.

En tredje kategori är forskning som inom historia där en blandning av kända fakta sätts samman i modeller över vad som hände och varför. Inga experiment kan förstås utföras, men däremot en blandning av rimlighetsbedömningar beträffande mänsklig psykologi, sammanvägda i ett nät av hårdare data, som dokument, monument, arkeologiska utgrävningar och ögonvittnesskildringar, som helst bör vara flera, och helst oberoende av varandra.

Tyvärr existerar det också en fjärde kategori forskning, eller kanske bättre ”aktiviteter som äger rum inom förment akademiska institutioner”. Dessa är ämnesområden som via offentlig finansiering och offentliga regleringar lyckats frikoppla sig från utomstående facit och som därmed blivit vetenskapligt isolerade universa.

Läs även: Nedfrusna grottlejon analyserade

En del av denna så kallade forskning, som inom ”genus” och intersektionalitet, förkastar bokstavligt talat den vetenskapliga metoden, till förmån för ”andra sätt att veta”, sätt som för den som är skolad i den vetenskapliga metoden mest liknar kvacksalveri.

Robin Dunbar har fått ”Dunbars nummer” uppkallat efter sig. Det visar sig att vi människor kan ha relationer med, och hålla koll på omkring 150 personer. Detta antal är högst relevant för en diskussion av forskning.

Tony Beecher vid Sussex universitet “fann att antalet forskare vilkas arbete det var troligt att en individ uppmärksammade var mellan ett hundra och två hundra. När en disciplin väl blir större än så förefaller det som om den splittras i två eller flera underdiscipliner”.

När ett forskningsområde, och även andra samhällsområden, både lyckas få offentlig finansiering, och lyckas frikoppla sig från ett utomstående facit, sker en för oss alla tragisk utveckling. Det existerar alltså endast omkring 150 personer inom ett givet forskningsområde. Dessutom är våra politiker inte, och kan aldrig bli, enastående forskare inom alla områden. För att på ett ”objektivt sätt” distribuera forskningsmedel tar de därför hjälp av experter. Var kan de hitta dessa? I princip endast bland just de omkring 150 personer som arbetar inom fältet.

Ett fält som på detta vis lyckas frikoppla sig från marknaden kommer därför att tendera bli ”en klubb för inbördes beundran”. Inom fältet gäller det att imponera på övriga omkring 150 personer, och det gäller också att särskilja sig från utomstående obildade bönder.

Fältet kommer därför att gradvis bli mer och mer kryptiskt, utveckla sin egen interna terminologi, och se det som ett tecken på vetenskaplighet att andra inte begriper sig på det eller uppskattar det.

Det offentliga finansierar mycket av konsten i Sverige. Ut ur detta får vi konst som mycket få skulle köpa. Att den moderna konsten är kryptisk och för de flesta helt ointressant eller rentav frånstötande är dessutom viktig social markör för de få som faktiskt köper den. Att knappt någon uppskattar den uppfattas som ett bevis på ägarens förment överlägsna förståelse och sofistikerade smak.

Undervisning bygger på omkring 2 500 år av trial and error som går tillbaka till de gamla grekerna och till Rom. Under 1800-talet tog staten över skolan men lämnade den i Sverige i stort sett oförändrad fram till 1962, på många håll fram till 1968. Svaret på hur undervisning ska bedrivas är i princip alltid att fortsätta med det som 2 500 års erfarenhet visat fungerar. Att påpeka detta ger dock ingen en doktorsavhandling eller en professur inom ämnet pedagogik.

Skolreformer som bygger på ”vad forskningen säger” kommer därför nästan alltid att ske i en riktning bort från vad som fungerar och göra skolan sämre. Grundskolans införande, med Lgr62 och Lgr69, var tveklöst den största utbildningsmässiga katastrof Sverige drabbats av under tusen år. De reformer som sedan följt har i stort sett alla försämrat skolan än mer.

Hur skulle det kunna vara annorlunda? Var skulle du hitta en expert som säger ”låt oss återgå till de äldre undervisningsmetoderna”? De äldre undervisningsmetoderna togs fram av lärare, i hård konkurrens med andra lärare. Utan att några Skolverk, Skolöverstyrelser, Utbildningsdepartement eller lärarhögskolor behövdes. Att sådana organisationer sedan uppstod berodde endast på att staten tog över sådant som marknaden tidigare tillhandahöll.

I Sverige har vi Brottsförebyggande rådet. Om deras forskning verkligen fungerade så skulle vi kunna peka på brottsförebyggande åtgärder som tagits fram av detta råd, och som förebyggt brottslighet. Istället har vi fått förslag som leder i en riktning som förstör vårt rättsväsende.

Genom 1931 års revision av stadsplanelagen gavs “kommunaltekniska experter” makten över byggandet istället för att var och en i princip fick bygga vad som helst, hur som helst, på egen mark.

Äldre hus byggdes av erfarna yrkesmän på en fri marknad under hård konkurrens. De medeltida katedralerna konstruerades baserat på tumregler, av byggmästare som inte behärskade Pytagoras sats. Idag bestämmer istället akademiskt utbildade stadsarkitekter vad som får och inte får byggas. De som bygger är också akademiskt utbildade arkitekter. Resultaten är miljonprogram, Domuslådor, mögelhus och betongöknar.

Nationalekonomi har blivit en akademisk disciplin och vi har fått centralbanker och politiker som försöker styra ekonomin istället för politiker som inte lägger sig i konjunkturcykler, konkurrerande privata banker, ibland guldmyntfot, och gråa, trista bankmän.

Om nationalekonomin faktiskt fungerade som utannonserat så skulle arbetslöshet, inflation och konjunkturcykler i stort sett vara ett minne blott. Istället blev de alla värre när dess forskningsresultat började tillämpas. Den stora depressionen, som varade i elva år efter börskraschen 1929, och som endast tog slut på grund av att andra världskriget bröt ut, orsakades inte av börskraschen i sig, utan av den ”hjälp” som experter sedan bidrog med. Både kraschen 2008 och lågkonjunkturen som följde orsakades av statliga, expertledda försök att ”stimulera ekonomin” och ”hjälpa till”.

Läs även: Stenåldern: Cannabisodling har sitt ursprung i Kina för 12 000 år sedan

Frågor vi bör ställa oss om all forskning är därför: Finns det ett facit? Om det finns ett facit, tillämpas detta? Om ett facit tillämpas, får ett misslyckande konkreta konsekvenser för de personer som förespråkade ett visst handlingssätt? Slutligen, blir, som för skolan, konst, arkitektur, brottslighet, en stor majoritet av medborgarna behandlade med förakt av de förmenta experterna?

Är svaret är ja på den sista av dessa frågor, och nej på många av de övriga, bör i ett fritt, demokratiskt samhälle verksamheten med stor sannolikhet upphöra att vara en offentlig angelägenhet. Det finns goda skäl att privatisera hela akademien, något jag återkommer till. Men i synnerhet verksamhet utan facit kan inte fungera i offentlig regi.