I åtminstone ett halvår har det kommit katastrofrapporter från Sveriges Kommuner och Regioner, SKR. Den finansiella situationen för regionerna har tydligen inte varit så dålig sedan 1990-talet. Underskottet för förra året kan hamna på sammanlagt 15 miljarder kronor och 20–24 miljarder 2024. Hujedamej, detta låter ju hemskt. Eller?

Absurt är en bättre beskrivning, och det på åtskilliga vis. Regionernas kostnader 2022 uppgick till 430 miljarder kronor. 20 miljarder motsvarar alltså ett budgetunderskott om strax under 5 procent. Så obetydligt är det inte. Men ett budgetunderskott för att göra vadå? Bestämt av vem?

Läs även: Nordling: Den konstanta sjukvårdskrisen och byråkratiseringen

För det första är talet om underskott absurt eftersom regionerna när som helst kan täcka det, åtminstone kortsiktigt, genom att höja skatten. Regionerna bestämmer på så sätt helt och fullt över hur stora inkomster de har. Långsiktigt stryper de förstås regionens övriga ekonomi. Men givet att de tagit ut absurt höga skatter i omkring 60 år så har detta inte hindrat dem tidigare.

Men låt oss låtsas att regionerna inte kan höja skatten. Förutom vård hör enligt en bok av statsvetaren Olof Petersson också folktandvård, kollektivtrafik, kultur, viss utbildning, turism, miljö, näringslivsstöd och regional tillväxt och utveckling till regionernas område.

Att kommunerna i Storstockholm tydligen inte kan samsas om kollektivtrafiken ska vara anledningen till att regionen där är inblandad. Men i övrigt? Viss utbildning? Turism? Kultur? Varför då? ”Miljö”? Vad menas ens med att regionerna ska syssla med ”miljö”? Eller med näringslivsstöd?

Regionerna, oerhört dåliga arbetsgivare som får sjuksköterskorna att fly till Norge, till bemanningsföretag eller lämna yrket, ska de stödja näringslivet? Hur då? Om de kunde göra detta borde inte näringslivet blomstra i hela Sverige?

Folktandvården kan och bör läggas ner, liksom ”gratis” tandvård. Vi har gott om privat verkande tandläkare i Sverige, till skillnad från situationen i den nästan helsocialiserade sjukvården.

Om bara den offentliga makten lät bli att lägga sig i, lät bli att finansiera och reglera skulle de privata tandläkarna göra ett oerhört mycket bättre jobb till lägre kostnad än Folktandvården.

För det andra är det alltså absurt att tala om regionernas underskott eftersom det finns betydande områden som de skulle kunna sluta pyssla med. Åtminstone om den ängsliga, av Ulf Kristersson ledda statsmakten, tillät dem.

En begränsning av regionernas ansvarsområden till endast sjukvård skulle teoretiskt kunna lösa regionernas budgetproblem. Men bara i teorin. Varför det inte i praktiken skulle lösa vårdens problem är de flesta politiker tyvärr blinda för.

Den överväldigande majoriteten av våra politiker, akademiska experter och vårdpersonal har nämligen under sina liv främst verkat i offentlig sektor. Likt fisken som inte ser vattnet den simmar i har de därför mycket svårt att ta till sig vad problemen med offentlig verksamhet faktiskt är.

Den naiva bilden av vård i länder med offentlig vård, som Sverige och Storbritannien, förefaller vara att det existerar ett visst, objektivt vårdbehov, och att vården är utbyggd för att klara nästan precis det. Bara vården får något lite mer resurser så kommer hela detta vårdbehov att kunna hanteras låter det som.

Denna bild är felaktig och det är en tredje anledning till att tal om regionernas budgetunderskott är absurt. Det existerar inget bestämt behov av vård lika lite som det existerar ett bestämt behov av bilar i Sverige. I ett privat system, där patienten, patientens familj eller frivilliga betalar, så är kostnaden, som för bilar och för hus, ”ransoneringskort”.

När det gäller våra egna utgifter agerar vi ofta enligt Paretoprincipen; vi betalar omkring 20 procent av kostnaden för att få omkring 80 procent av värdet. Vi nöjer oss med en billigare och ofta begagnad bil istället för den senaste, dyraste modellen.

Om vi betalade själva skulle vi ofta nöja oss med endast operationen och åker hem tidigare från sjukhuset istället för att till hög kostnad vistas där i ett par veckor. När vi köper glasögon väljer vi på liknande vis ofta inte den dyraste bågen och de dyraste glasen med de dyraste tillvalen.

Läs även: Lidström: Så kunde sant privat sjukvård se ut i Sverige

Med offentlig vård regleras vårdkonsumtionen på annat vis. Underliga telefontider där ofta ingen svarar på vårdcentralen. Veckor eller månader för att få komma till vårdcentralen. Ingen läkare på akuten när man kommer dit så att man blir hänvisad till en annan akut eller åker hem. 24 timmar kö på akuten så att de flesta låter bli att ta sig dit. 10–12 månader för att träffa en specialist. Många patienter tröttnar då och en del hinner dö.

Väl på akuten riskerar du hamna sist i kön om undersköterskorna inte tycker om din uppsyn. Du kan bli hemskickad efter 15 timmars väntan för att läkaren inte vill ta sig tid med dig, eller så kan du få fel behandling eller otillräcklig behandling av en tröttkörd och/eller ointresserad läkare.

Staten/regionerna kan därför öka tillgången på vård eller minska den och ”behovet” av vård kommer att fortsätta vara ungefär på pricken vad regionerna erbjuder ”plus lite till”.

Det finns också en fjärde anledning till varför talet om regionernas budgetunderskott är absurt, offentlig budgetmaximering.

Naivt skulle man kunna tro att ifall staten bestämde att säg 25 procent av regionernas verksamhet ska upphöra, som att 25 procent av den vård de erbjuder inte längre ska ges, kommer kostnaderna att minska med över 100 miljarder kronor per år (en fjärdedel av 430 miljarder) och att det därför skulle bildas ett budgetöverskott om samma belopp.

Den offentliga verksamhetens logik säger dock istället att budgetläget knappt skulle förändras.

Offentlig verksamhet är nämligen, förutom i undantagsfall, budgetmaximerande. Varje del av offentlig verksamhet lyder under det finansiella kravet att använda upp hela sin budget, och helst lite mer, annars minskas nästa års tilldelning.

Om en avdelning visar ett överskott så ”behövs pengarna uppenbarligen bättre någon annanstans” är logiken. Detta är något jag skrivit om tidigare.

Regionernas budgetar är enorma och byråkratin nebulös. Budgetmaximering sker därför inte genast vid ett överskott. Länge tar det dock inte innan varje överskott har ätits upp av en armé av budgetansvariga chefer som kastar sig över pengahögen likt en flock hungriga vargar.

Som jag också påpekade är köandet en naturlag med offentlig vård:”Köer inom offentlig vård är … främst överlevnads- och expansionsstrategier, propagandanummer inför nästkommande budgetdiskussioner där verksamheter krigar mot varandra om begränsade resurser inom regionen....På grund av självbevarelsedrift måste varje utåt synlig del av den offentliga vården ha en kö. Akuten, vårdcentraler, onkologi, röntgen, höftledsoperationer, och så vidare, har därför alla köer. Om kön betas av ger det en signal om att pengarna behövs bättre någon annanstans.

Det positiva i detta, om det kan kallas för positivt, är att regionerna, likt större delen av annan offentlig verksamhet, nästan lika lätt anpassar sig till en minskad som till en utökad budget.

I den aktuella situationen, med ett underskott om omkring 20 miljarder kronor per år, kommer budgetar att skäras ner. Det kommer att talas om ”nedskärningar i vården”, precis som det talas om ”nedskärningar i vården” och ”nedskärningar i skolan” även när budgeten ökar i omfång.

Ska vi i Sverige få god vård, utan köer, utan budgetunderskott och till låga priser måste vården privatiseras, ju mer grundligt desto bättre och med ju mindre offentlig insyn och översyn desto bättre. Hädiska tankar i vårt socialdemokratiska land.

Politiker, som återigen vanligtvis endast har erfarenhet från offentlig sektor, och svenska väljare som sedan över 50 år nästan enbart sett offentlig vård, har svårt att ta till sig vad vård skulle kunna vara om den vore privat.

En aspekt av vår genomgående offentliga vård är den oerhört låga produktiviteten. När man påpekar att produktiviteten hos till exempel svenska läkare är lägst eller näst lägst inom OECD brukar det talas om att läkarsekreterarna tagits bort. Nej, varken detta eller andra detaljer i det nuvarande systemet förklarar varför vården gör så lite till så stor kostnad.

Svensken i gemen verkar också se på ”läkare” som någon sorts experter som är ganska lika varandra. I själva verket varierar produktiviteten hos yrkesmän med samma formella kompetens, som läkare, med en faktor om över 20.

När vården är offentlig kommer förstås variationen i produktivitet sällan till uttryck. Den läkare eller sjuksköterska som arbetare fem gånger effektivare än sina kollegor kommer inte att få högre inkomst. Istället får ofta han eller hon sura blickar från sina arbetskamrater som enda lön för mödan.

Chefen blir inte glad hon heller. Tänk om läkarna på en akutmottagning skulle beta av kön så fort den uppstår? Då skulle chefens budgetanslag smälta bort som smör i solsken.

Vore vården privat i Sverige talar vi inte om en förbättring om 5–10 procent jämfört med idag. Istället skulle vi få säkert få 5–10 gånger mer vård till samma kostnad. I själva verket skulle vi då troligen få 2–3 gånger så mycket vård till säg en tredjedel av dagens kostnader. Detta är vad erfarenheten från Singapore tyder på (ett land som dock tyvärr har ett mycket auktoritärt synsätt, ett synsätt som rimmar illa med både svensk kultur och med ett fritt samhälle).

Tyvärr måste jag väl lägga till ett par stycken om vården i USA. ”Titta på vården i USA!” brukar nämligen vara den vanliga reaktionen från den som brukar svenska media, eller amerikanska media på vänsterkanten (nästan alla media i USA).

Vården i USA är till stor del formellt privat, men har samtidigt länge varit fullständigt sönderreglerad av staten. Obamacare lade till ytterligare 828 sidor lagtext som resulterade i troligen mellan 5000 och 20 000 sidor ytterligare detaljregleringar.

Försäkringar för vård i USA är oerhört dyra; de kommer dock av historiska skäl ofta via arbetsgivaren. När man väl har en försäkring finns det sedan liten anledning för en individ att hålla tillbaka på vårdkonsumtionen och än mindre för sjukhusen.

Med privat vård avser jag, som jag diskuterat tidigare, vård där det som i Sverige fram till 1955 inte existerar något krav på sjukförsäkring och där staten reglerar knappt någonting i relationerna mellan läkare, sjuksköterska och patient.

Läs även: DEBATT: Sjukvårdskrisen har enkla lösningar