Hur kan vi åstadkomma en liberal, välordnad och faktiskt fungerande frihet? Beträffande frihet ser burkister detta som ett socialt fenomen; en ensam människa på Mars är varken fri eller ofri eftersom där inte existerar ett samhälle inuti vilket han eller hon kan vara fri.

Läs även: Lidström: Skillnaderna mellan liberalism och konservatism – del 1

Liberal burkistisk frihet är ett tillstånd där, för det första, det tvång som människor utsätts för minimeras; helt kan tvång inte avskaffas för samhällslevande varelser. För det andra utsätts inte fria människor för andra människors godtyckliga vilja.

Ett namn på detta är ordered liberty, välordnad frihet. Det är rakt inte den libertarianska friheten där varje form av tvång, som inte frivilligt och förnuftsmässigt accepterats av individen ifråga, ses som oetiskt.

Enligt burkistens mening är statens roll den traditionella brittiska: Att värna liv, egendom och frihet under lagen.

Det är sant som Jakob E:son Söderbaum i en tidigare artikel i ämnet liberalism kontra konservatism, citerar ur Burkes Thoughts on the Cause of the Present Discontents (1770), att:

Människor är mogna för medborgerlig frihet i exakt proportion till deras förmåga att lägga moraliska band på sina affekter och begär, i samma proportion som deras kärlek till rättvisan överträffar deras rovgirighet, i samma proportion som deras nyktra och sunda förnuft behärskar deras fåfänga och egenkärlek, i samma proportion som de föredrar råd framför smicker. Samhället kan inte existera utan en makt, som utövar kontroll över viljan och begäret, och ju mindre det finns av en sådan makt inom människan, desto mer måste det finnas utanför henne. Det ligger i sakens natur att obehärskade människor inte kan vara fria medborgare. Deras passioner smider deras bojor.

Alltså, om det inte existerar en kultur som är kompatibel med frihet så kan inte ett land heller ha frihetliga lagar. I västra, centrala och norra Europa har vi alltid ansett att kungamakten, både i valkungadömen och i arvkungadömen som legitim. Idag ser vi våra representativa demokratier som legitima. Vi lade förr band på oss och accepterade kungamakten och parlamentens eller ständernas makt. Idag respekterar vi riksdagens och regeringens makt. Vi har en kultur av att göra detta frivilligt.

Som Tocqueville påpekade 1856 (men som Burke inte var medveten om) hade flera sekler av allt mer påträngande centralstyre i Frankrike frätt bort en betydande del av traditionerna i ett fritt samhälle. Inte gentemot kungamakten men väl medborgarna sinsemellan. Därav både den franska revolutionen i sig och dess blodiga och kaotiska förlopp. Därav också det dödliga, gnagande hot som välfärdsstaten i Sverige utgör för både demokrati och frihet.

Bernard Lewis skriver i sammanhanget (The Arabs in History) att araberna inte hade någon tradition av att varken mer än kortsiktigt underordna sig någon annan, eller av att en son kunde ärva en kungatitel. De hade vidare rakt inte några republikanska traditioner som Rom eller några demokratiska dito.

Läs även: DEBATT: Konservatismens organiska samhällsanalys

På grund av detta har arabvärlden under 1 400 år främst styrts som militärdiktaturer och varit mer eller mindre utan väl fungerande civila samhällen. Idag finns det främst två legitima arabiska kungadömen, det i Marocko och det i Jordanien, de enda arabiska länder som inte har en (dominerande) tradition av revolutioner, militärkupper, diktatur och/eller inbördeskrig.

Här ska villigt erkännas att det existerar en konservativ aspekt hos Burke. Anledningen är dock att det existerar en konservativ aspekt hos människan. Som redan Aristoteles (384–322 f.Kr.) påpekade i Politiken så är vanan lagens enda makt för att säkra sin efterlevnad. Vi människor har i alla tider önskat bevara lagen, som den var, liksom traditioner som de var.

Legitimitet hos en kung eller en riksdag kommer sig likaledes ur lång, inarbetad vana. Arabvärlden försöker idag, till och från, skaffa sig en sådan. Samtidigt inför de bidrag och andra delar av en välfärdsstat och fräter därför samtidigt bort det lilla civilsamhälle som ändå finns. Sannolikheten att de ska uppnå stabila, frihetliga statsskick är därför nära nog obefintlig.

Liberaler önskar se så mycket frihet som möjligt, så länge det är förenligt med ett väl fungerande samhälle. De anser förvisso att betydligt mer frihet är förenligt med ett väl fungerande samhälle än de flesta konservativa och de flesta övriga i Sverige gör idag, men de accepterar samtidigt gränser.

Libertarianer och socialliberaler däremot, som utgår från postulat om människans närmast absoluta frihet, kan inte, eller slår knut på sig själva ifall de försöker motivera varför det till exempel inte ska vara tillåtet att ha sex på Stora torget eller om, och i så fall hur man kan begränsa tiggande.

Eftersom liberaler definierar frihet som ett socialt fenomen har de inga problem med att införa sådana restriktioner. Friheten ska vara välordnad. De förstår att sexuellt umgänge för människor är något privat och att det gör de flesta mycket illa till mods ifall sådant skulle ske på öppen gata.

Liberaler förstår också att tiggande är en form av aggressiv, emotionell utpressning som särskilt drabbar de mest känslosamma och mest sårbara individerna i ett samhälle och att ett förbud kan vara välmotiverat.

Det finns en del att säga om Burkes, Humes och Smiths syn ekonomiska ting. Burke, som likt David Hume och Adam Smith var en banbrytande och skarpsinnig ekonomisk tänkare, hade djupa insikter i vad en väl fungerande stat kan och inte kan göra. Burke var för övrigt enligt Adam Smith den ende person Smith träffat som, utan att ett ord tidigare utbytts dem emellan, hade identiskt samma åsikter om ekonomi som han själv.

Burke skrev främst om politiska ting, hans postumt utgivna Thoughts and Details on Scarcity, som började som ett brev 1795 till premiärministern William Pitt, är hans enda sammanfattande dokument beträffande ekonomiska spörsmål. Texten är kort och kan varmt rekommenderas som en introduktion till Burkes skrifter.

I on Scarcity påpekar Burke att staten inte kan lägga sig i näringslivet, inklusive i jordbruket eller i prisbildning, utan att det ger upphov till starkt negativa effekter. Han önskar sig vidare att staten ska vara stark, men påpekar att för att vara stark måste den samtidigt vara liten.

Om den, likt staten i Frankrike hade gjort, istället lägger sig i på mängder av samhällsområden blir staten stor men svag, inklusive på de områden som den är till för, försvaret, rättsväsendet och insatser för förbättra villkoren för landet (stora saker, som att se till att kanaler och vägar kan byggas, men inte nödvändigtvis bygga dem, hålla handelsvägar öppna, försvara landets medborgare i andra länder och på de öppna haven).

Burke var vidare motståndare till alla former av offentlig fattighjälp. Att hjälpa de sämst ställda är en kristlig dygd, en plikt för den som har möjlighet till det. Men absolut inte ett område för statlig inblandning.

Här är Burke om något rakare än Smith. Smith var till exempel orolig för att fattiga föräldrar skulle sätta sina barn i arbete utan att ge dem en skolgång. Han argumenterade därför för att socknarna skulle anställa lärare och ge dem en liten lön. Lönen skulle dock vara så pass låg att lärarna helt och fullt berodde av den betalning de fick av föräldrarna; annars skulle lärarna missköta sina sysslor.

Jag har inte hittat något om detta hos Burke, men kanske att han höll med Smith. Det visade sig dock under 1800-talet att Smiths oro var ogrundad, att alla brittiska fattiga frivilligt satte sina barn i privata skolor, även om de, för att klara av det, skulle tvingas leva på enbart potatis tre veckor i sträck. Så varken Smith eller Burke torde, baserat på vad vi vet om vad föräldrar faktiskt gör när de får välja, idag vara för offentlig inblandning i utbildning.

Läs även: DEBATT: Edmund Burke var för frihet – men inte liberal