Från våra avlägsna förfäders storviltsjakt, via slitet i jordbruket och över kristna föreställningar har en självklar föreställning inskärpts: Ömsesidighet i hjälp och att inte ligga andra till last, skriver vår krönikör Erik Lidström.
Ska man fritt få tigga på våra gator och torg? De som påstår sig ha det svårt, ska de få söka hjälp utanför svenska butiker? Ja, säger våra folkvalda. Helst inte, tycker en stor del av allmänheten. Men varför inte? Varför skulle man inte få göra det?
Ett äldre argument kom från kristendomen. Bibeln lär oss, eller lärde åtminstone våra föräldrar och farföräldrar, att ”När vi kom till er gav vi er som föreskrift: den som inte vill arbeta får inte heller äta.” (2 Thess 3). Men varken svensken i gemen eller Svenska kyrkan förefaller i dag vara särskilt bibelintresserade.
Man kan också använda sig av äganderättsliga argument och hävda att butiksinnehavare, som äger trottoaren, ska få förbjuda tiggande på sin mark, och att kommunen också ska få göra det på sin. Men detta argument är lite blodfattigt och kan kontras med människors förmodade rätt att fritt få ge till och motta av varandra.
Läs även: Skogkär: De som normaliserat tiggeriet är de kriminellas nyttiga idioter
Oavsett dessa argument så skaver tiggandet rent allmänt, det ”smakar illa” som Dan Korn i Jonathan Haidts efterföljd diskuterar angående möjliga etiska ledstänger. Det är just på detta vis man enligt min mening bör diskutera tiggeriet, alltså hur och varför det ger upphov till obehag.
Det finns ett annat fenomen som skaver, som vi förbjuder och som illustrerar ett närbesläktat, som det förefaller de flesta, mer självklart område, kanske till och med löjligt ”självklart”, nämligen nakenhet och sex på allmän plats. Varför förbjuder vi detta? Varför känns det självklart att det bör förbjudas? Det har en lång evolutionär historia.
För omkring 1,8–1,9 miljoner år sedan tämjde våra förfäder elden och Homo erectus uppstod. De levde som jägare och samlare, något våra förfäder skulle fortsätta med till för endast 4 000–5 000 år sedan i vad som idag är Sverige. Storviltjakt var ett betydande inslag i detta sätt att försörja sig. En förutsättning för att storviltsjakt ska fungera är att alla män deltar. Och för att det ska ske så måste de kunna lita på att deras äkta hälfter är dem trogna. Kvinnorna måste på motsvarande vis kunna lita på att deras män kommer att ge dem en del av bytet.
Ur detta har kommit att kvinnor har dold ägglossning och därmed dold fertilitet. Sex har också blivit något privat, inte som hos andra djur en akt som utförs öppet.
Läs även: Nej, alternativet till tiggeri är inte att frysa ihjäl
Människan är vidare ett oerhört socialt djur. Primatforskaren Robin Dunbar påpekade att vi kan hålla kontroll på ungefär 150 personer, det så kallade Dunbars nummer. Vad vi gjorde för andra, vilka som gjorde oss gentjänster, vem som hjälpt oss och som vi är moraliskt skyldiga att hjälpa när de behöver det. Ur detta kommer att vi bör söka hjälpa varandra och när någon söker hjälp så bistår vi honom eller henne; detta är det första steget av ömsesidighet. Sedan lägger vi på minnet om han eller hon sedan ställer upp för oss. Om några bara snyltar så undviker vi att ha med dem att göra, men först efter att det första steget tagits.
Ur vårt förflutna som storviltjägare kommer ytterligare en mekanism. För att storviltjakt, något oerhört chansartat, ska fungera så har den framgångsrike jägaren en medfödd social skyldighet att dela med sig av bytet till dem som inte lyckas. Omvänt har den som misslyckas sedan en lika stor social skyldighet att efter bästa förmåga återgälda när det är han som har jaktlycka.
Det är här tiggaren kommer in. Vad tiggaren försöker åstadkomma är att spela på bland annat denna sociala skyldighet. Han eller hon försöker få ögonkontakt, försöker få oss att inleda en konversation, allt för att bli en del av vårt ”oss”, av vårt ”vi”. När det väl lyckats känner vi oss illa till mods om vi inte skänker en slant.
Men tiggaren har för det första ingen avsikt att återgälda vår generositet. För det andra har vi ingen aning om personen ifråga faktiskt behöver tigga (vad behöva nu betyder i sammanhanget) eller om det kanske rör sig om en person som bara tjänar betydligt bättre och/eller på ett mindre ansträngande vis genom att tigga i Sverige än genom att plocka frukt i Spanien. Helt oavsett om personen ifråga verkligen inte har några andra möjligheter att försörja sig på så är tiggandet en form av emotionell utpressning.
Förr, när Sverige var oerhört mycket fattigare, löste våra förfäder dessa problem på olika vis. Ett sätt var att det offentliga kontrollerade och gav tillstånd till dem som tiggde så att den som gav kunde vara säker på att det inte rörde sig om en form av bedrägeri. Ett annat sätt var en lag som lösdriverilagen, instiftad 1885 och avskaffad 1965. Denna lag förbjöd helt enkelt tiggande. Första gången tiggaren togs av polisen blev det en varning, andra gången mellan 1 och 3 månaders tvångsarbete, den tredje och följande gånger upp till 3 års tvångsarbete.
Läs även: Trängande tvivel, tvekan och trubbel i tiggerifrågan
Historieskrivandet i Sverige är i dag tyvärr ofta rent utsagt illvilligt med tal om ”herrarna” som bestämde över ”folket”. I själva verket kan man inte i ett relativt egalitärt och mycket homogent land som Sverige, för såväl 100, 200 som 400 år sedan, införa lagar som inte har ett brett folkligt stöd. De som förr drabbades av tiggandet var inte några ”herrar”. De var istället med dagens mått mätt utfattiga bönder, drängar och pigor. De hade det mycket svårt själva, de arbetade oerhört hårt, och de hade ingen lust att utsättas för emotionell utpressning till förmån för personer med två armar och två ben som föreföll vara arbetsföra.
I och med industrialismens genombrott och de (klassiskt) liberala ekonomiska reformerna från mitten av 1800-talet, och på grund av mycket hårt arbete av landets inbyggare, blev Sverige från och med 1920-talet ett av världens rikaste länder. Både välståndet och lösdriverilagen bidrog till att ingen tiggde i Sverige. Lagen avskaffades sedan 1965. På grund av den troligen mångtusenåriga kultur Sverige då hade av hårt arbete och att inte ligga andra till last, och på grund av lösdriverilagens bidrag, ägde inget tiggande rum under ytterligare ett par decennier. Men sedan återkom det. Först i blygsam omfattning, därefter i en massiv skala.
Vi kan givetvis fortsätta acceptera att i stort sett alla Sveriges butiksentréer är inmutade av bulgariska och rumänska tiggare. Men vi kan istället välja att lära av våra förfäder. Emotionell utpressning ska då inte vara tillåten, vare sig utanför våra snabbköp eller någon annanstans som genom att ringa på hos människor för att tigga. Även om de som önskar tigga är personer som verkligen skulle svälta om de inte får assistans, så bör vi ändå inte acceptera deras påståenden om hjälplöshet utan en föregående grundlig kontroll.
En form av kontroll är som förr att kräva en motprestation i form av arbete, något som lösdriverilagen hårdhänt innebar. Det kunde också innebära en kontroll av myndigheterna och ett intyg om att personen ifråga inte är kapabel att arbeta på något vis, och att av någon anledning han eller hon är Sveriges ansvar, och inte till exempel Rumäniens eller Bulgariens. Vi hade dock redan för ett sekel sedan löst problemet med fattigdom på ett annat och bättre vis än att tillåta ambulerande tiggare, så bäst är att åter förbjuda det.
Varför störs inte fler i dag av tiggandet så att en majoritet vill förbjuda det? Eller rättare sagt, varför störs inte en majoritet av våra makthavare? Och dessutom, varför får tiggarna pengar?
En del som ger tiggare pengar är personer som anser att de utför en nödvändig handling. De tror att tiggarna måste tigga, trots att dessa uppenbarligen är kapabla till arbete (annars skulle de inte kunna sitta där de sitter), och trots att de försörjde sig på annat vis fram tills att Sverige slog upp sina dörrar. Andra får synbarligen dessutom en känslomässig belöning av upplevd godhet när de ger pengar.
Men den starkast underliggande orsaken till att tiggandet tolereras av våra makthavare är troligen att vi, som Karl Popper formulerade det, lever i samhällen som till stor del är abstrakta. I synnerhet gäller det våra makthavare, politiker och byråkrater. I ett äldre samhälle frotterades vi med varandra öga mot öga; människor av kött och blod talade med varandra och umgicks. I ett abstrakt samhälle samverkar istället människor med varandra via anonyma mekanismer. Man fyller i ett formulär och så får man ett bidrag. Skatten dras från ens arbetsgivare utan att man träffar någon fogde.
De som beslutar om tiggandets vara eller inte vara sitter i dag långt ifrån entrén på ICA eller Konsum. De drabbas därför inte heller av tiggandets känslomässiga utpressning, av den aggression det innebär. Denna utpressningssituation uppstår först när tiggaren på nära håll lyckas låsa blicken och inleda en konversation med någon äldre, ledbruten dam som har kämpat och slitit under ett långt arbetsliv. Vi straffar blottare. Av besläktade skäl kan vi straffa tiggare.
Erik Lidström
Tekn. dr, författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras.
