Jag diskuterade i min föregående krönika de områden på vilka den socialdemokratiska förståelsen av verkligheten är felaktig, en förståelse som utredare från LO presenterar i detalj i rapporten Samordnad näringspolitik från 1961. Inte felaktig på ett ”å ena sida, å andra sidan” lite missriktat vis, utan felaktig i absolut bemärkelse.

Läs även: Brinkemo: Tack Gud att vår tid är nu och inte det barbariska då

Socialdemokratin hade och har förmodligen fortfarande till stor del en felaktig förståelse av mänsklig motivation och beteenden hos privata aktörer, en felaktig förståelse av hur kunskap är spridd i samhället, en felaktig förståelse av hur ett samhälle koordineras av priser och en felaktig förståelse av vad konkurrens är.

Tyvärr ledde denna socialdemokratiska, tämligen kallhamrade okunnighet, till att stora delar av Sverige avfolkades, till vad som benämns flyttlasspolitik. Hundratusentals människor drevs medvetet att lämna sina rötter för att bosätta sig i storstadsområdena och i de större industristäderna.

Glesbygden och mindre orter utarmades i samma omfattning. Gårdar, åkrar och byggnader övergavs. Århundraden av äldre generationers slit och umbäranden mer eller mindre kastades på soptippen. Människorna, av rapportförfattarna oftast benämnda ”produktionsfaktorer”, skulle fås att offra sentimentala band på den (felaktigt föreställda) ekonomiska effektivitetens altare.

Två av ingredienserna i denna flyttlasspolitik var värdeomdömen. För det första, lika lön för lika arbete, oavsett var man bor i Sverige. För det andra, solidarisk lönepolitik. En ”solidarisk lönepolitik” syftar till lägre eller mycket lägre löneskillnader mellan olika personer än lagen om tillgång och efterfrågan skulle ge.

Värdeomdömen är just omdömen, åsikter, och sådana är i sig varken korrekta eller felaktiga. Men när man agerar i enlighet med värdeomdömen så får det självfallet konsekvenser.

Det bör kanske också tilläggas att det faller sig naturligt för socialdemokrater att resonera i dessa banor. Kring samhällsfrågor tänker de, i enlighet med marxistisk ideologi, främst på människor som grupper (som verkliga eller påstådda samhällsklasser) och gruppmedlemmar, inte som enskilda individer.

Antagandena som underbygger värdeomdömet ”lika lön för lika arbete” är dock tyvärr nästan helt felaktiga. För det första är alla människor olika. För det andra är mycket få arbeten lika. Den inre bild jag får efter att ha läst LO:s rapport är att de resonerar om arbete som om det utförs vid hundratals bord i gigantiska fabrikslokaler eller längs löpande band. Dessutom att sådana arbetsmiljöer är lika eller nästan lika överallt, oberoende av företag eller landsända.

”Lika lön för lika arbete” kanske passar in på ett löpande band, men bara för ett visst företag, inte hos konkurrenten som kommer att ha ett annat löpande band, med andra moment. Eller inget löpande band alls.

Kombinationen av att alla människor är olika med att nästan alla arbeten är olika gör att det krävs en ordentlig förvrängning av prisbilden om särskilt många ska få lika lön för vad utomstående anser vara ”lika arbete”.

Tanken bakom den solidariska lönepolitiken var dels att lönerna skulle pressas samman, dels att på grund av detta olönsamma företag skulle drivas i konkurs och att människor skulle fås att flytta till arbeten på mer effektiva företag.

Läs även: Törnvall: Varför alla opinionsundersökningar nu?

Men de skulle inte fås att flytta genom en ekonomis huvudsakliga signalsystem, priser. Istället skulle de fås att flytta via arbetslöshet, flyttbidrag, upplysning, propaganda, miljonprogrammet och så vidare.

LO:s rapport skriver att ”Draget av tätortsfientlighet – och inte minst storstadsfientlighet – måste försvinna”. Översatt: människor ville inte tvingas flytta från sina hem på landsbygden och i småstäder in i miljonprogram och liknande, ett enligt socialdemokratin irrationellt motstånd som med fast hand skulle övervinnas.

Svenska storföretag, de som låg i vad rapportskrivarna betraktade som mer rationellt fungerande industriorter och i storstäderna, skar guld med täljkniv när lönerna för deras arbetare omvänt hölls nere. De ”övervinster” som den solidariska lönepolitiken resulterade i ville LO åtgärda på något sätt så att ägarna inte skulle kunna dra nytta av dem. De senare löntagarfonderna följer logiskt ur samma sorts resonemang.

Förvrängningen av lönebildningen som den solidariska lönepolitiken och ”lika lön för lika arbete” ledde till behövde inte vara stor för att ge enorma effekter. Antag att lönekostnaden är hälften av ett företags utgifter och lönerna med LO:s och Socialdemokraternas politik (med Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF:s goda minne) blev 10 procent högre eller 10 procent lägre än de annars skulle ha blivit. Detta gör att avkastningen blir 5 procent lägre eller 5 procent högre än den annars skulle ha varit. Sådana skillnader räcker mer än väl för att driva vissa företag i konkurs och låta andra göra enorma vinster.

Resultatet av detta blev som noterat vad som kallades för flyttlasspolitiken. Förlorarna var för det första de som bodde på landsbygden. För det andra förlorade hela Sverige sammantaget, och det stort.

Varken vi människor eller de orter där vi bor är lika. En industri i glesbygd eller i en liten stad eller köping kan mycket väl vara mindre effektiv enligt det primitiva sätt som Socialdemokraterna räknade på men samtidigt vara mycket lönsam, även i ett samhällsperspektiv. Förutsatt att staten inte lägger sig i.

Sådan industri kan ha något mindre produktiv arbetskraft, längre till kunder och till leverantörer, producera mindre serier av produkter. Samtidigt skulle den, utan den solidariska lönepolitiken ofta ha enorma konkurrensfördelar som lägre bostadspriser, närmare till jobbet för de anställda som inte tvingas pendla och en mycket trevligare miljö än i till exempel miljonprogrammet.

Trots en något eller betydligt lägre lönenivå skulle de anställda mycket väl kunna ha det materiellt och socialt långt bättre än om de hade ”avtalsenlig lön” på en stor industriort eller i stockholmsregionen.

Helt oavsett ort ledde den solidariska lönepolitiken också till att existerande småföretag i hög grad slogs ut och nya inte bildades. Nybildade företag måste nämligen ofta vara oerhört sparsamma i början för att sedan, om det går väl, kunna belöna sina trogna medarbetare rejält. Varken en låg lön i början eller en hög lön i en framtid är förenliga med den solidariska lönepolitiken.

Den innovation som kommer från småföretagande var Socialdemokraterna nästan helt blinda för. Om inte rent fientligt inställda till.

Entreprenörer är nämligen högst problematiska när idealet är storföretag, anslutna till SAF, vardera med ett LO-fack, som alla arbetare är anslutna till, ett tjänstemannafack, som alla tjänstemän är anslutna till, och kanske ett akademikerfack. Dessa socialdemokratiska idealföretag har kollektivavtal, MBL, LAS och helst i en framtid vad som påstods vara ”ekonomisk demokrati”.

Att driva bort den arbetande befolkningen, och av den främst de yngre, från landsbygden och från mindre orter var dock bara början. Kvar blev ju en äldre befolkning som måste försörjas. Staten gick därför i enlighet med rapportens intentioner in och stödde kommunerna så att de kunde bygga en absurt dyr äldreomsorg, absurt dyra daghem, en idag absurt dyr skola.

Inte enbart därför står kommunerna på landsbygden med en mycket låg skattekvot. De har också pådyvlats ett oerhört dyrt ”välfärds”-system som nödvändiggör att de får statsbidrag.

Statsbidragen i sin tur verkar som fentanyl eller crack-kokain för en kommun. De möjliggör ett än sämre företagsklimat, 35 kronor i kommunalskatt, och så vidare. Ju sämre företagsklimat, ju högre kommunalskatt, desto lägre skattekvot och desto högre utjämningsbidrag från staten, och så vidare i en ond cirkel.

En glesbygdskommun, med sina naturligt låga kostnader jämfört med större tätorter och Stockholm borde, utan bidragen, och utan den service de har pådyvlats, tvärtom ha mycket låga kommunalskatter och tävla om att erbjuda bästa möjliga villkor för näringslivet.

Tanken föresvävade inte Socialdemokraterna, och inte heller i någon högre grad de förment borgerliga partierna, att Sverige borde ha drivit en helt annorlunda politik. Inte bara borde den solidariska lönepolitiken aldrig ha införts. Lön enligt kollektivavtal bidrar även den till en förvrängd prisbild. Avtalsfrihet är istället vad som borde ha gällt.

Dessutom givetvis låga och okomplicerade skatter, värnad äganderätt, avtalsfrihet, få regleringar och regleringar som är enkla och tydliga.

Hur skulle Sverige ha sett ut utan denna socialdemokratiska politik? Och har ändå inte Socialdemokraterna ”byggt landet”? Nej, Socialdemokraterna har inte byggt landet. Det har svenska män och kvinnor gjort. Detta trots att Socialdemokraterna har försökt styra dem, inte på grund av deras inblandning.

Hade en bättre politik med låga skatter och utan klåfingrighet och specialrättigheter för facket fått råda kan man tänka sig att ungefär följande skulle ha skett.

En stor del av våra avfolkningsorter skulle idag ha mycket högre befolkning. Märk väl, inte hela Sverige, för det kan aldrig existera något harmoniskt, välorganiserat utopia på jorden. Även utan politisk inblandning skulle många jordbruk och småindustrier ha lagts ner och en del orter närmast försvunnit. Många andra små orter skulle dock ha växt. Exakt hur och var kan man inte veta. När fria människor får ta beslut själva händer vissa saker och andra inte, utan att någon i förväg kan förutspå vad.

Vi skulle överallt där det bor människor ha ett livskraftigt näringsliv, vi skulle inte ha någon kommunal utjämning, alla kommuner skulle vara självbärande, flera hundratusen fler människor än idag skulle bo i Norrland. Miljonprogrammet, denna arkitektoniska styggelse, skulle inte ha byggts. I synnerhet om inte samma världsbild som i LO-rapporten hade bannlysts från bostadsbyggandets område. Storstadsområdena skulle ha i motsvarande grad lägre befolkning än idag.

Näringslivet skulle inte i lika hög grad som idag domineras av giganter, ofta snilleföretag bildade före sekelskiftet 1900. Vi skulle istället ha en mycket större mängd små och medelstora företag, många av vilka skulle vara mycket innovativa. Kanske till och med ett antal nya snilleindustrier av betydande storlek. Idag har vi nästan enbart sådana inom IT-sektorn, förutom Ikea. IT är, gudskelov, för komplicerat, och till sin natur för fragmenterat för att politiker ska kunna förstå, än mindre kunna träda in och förstöra genom att ”hjälpa till”.

Vissa av våra stora industrijättar skulle på grund av oerhört mycket hårdare konkurrens kanske vara mindre till storleken än idag. Men samtidigt inte alla. Hårdare konkurrens skulle nämligen skärpa även deras förmågor och också ge dem tillgång till fler och bättre medarbetare att anställa.

Hela Sverige skulle sammantaget vara mycket rikare, mycket mer välmående, mycket mindre bidragsberoende, mycket mer levande.

Läs även: Lidström: Socialdemokratin förstår helt enkelt inte verkligheten