I svallvågorna av Ukrainakriget har vi fått en ny flyktingvåg att hantera, och delar av den svenska högern upprepar nu samma argument som hördes från vänstern 2015. Men Sverige behöver en klar linje för flyktingkriser, baserad på verkliga förhållanden och konsekvensanalys, skriver Omar Makram.
Kriget i Ukraina rasar fortfarande och ukrainare tvingas dagligen fly för sina liv. Hittills har fler än 4 miljoner ukrainare lämnat landet och 6,5 miljoner har fördrivits inom Ukraina. Polen har tagit emot den största andelen, omkring 2,3 miljoner ukrainska flyktingar, och andra gränsländer som Rumänien har tagit emot hundratusentals flyktingar. Sverige har i jämförelse endast tagit emot 26 000 hittills men Migrationsverket uppskattar att det kan komma upp till 212 000 ukrainska flyktingar bara fram till juni. För att sätta detta i perspektiv var det 160 000 flyktingar som kom till Sverige under hela året 2015 och orsakade en kris för landet.
Det finns skillnader mellan flyktingvågen 2015 och den nuvarande flyktingvågen, både vad gäller de människorna som kommer, men också i attityden till dem.
Jag har redan tidigare skrivit om några av anledningarna till att högern i Sverige verkar mer positiv till den nuvarande flyktingvågen, inklusive den relativa kulturella närheten och att det finns en gemensam fiende i form av den ryska björnen. Lägg därtill att majoriteten av de ukrainska flyktingarna är kvinnor och barn vilket ökar sympatin, och att flyktingarna från Mellanöstern under 2015 passerade många säkra europeiska länder på sin väg till Sverige. Detta gjorde att att många såg dem mer som ekonomiska migranter, snarare än som flyktingar som sökte den närmaste fristaden, på det sätt som majoriteten av ukrainare gör nu.
Dessutom verkar en del på högerkanten uppskatta ukrainarnas konservativa värderingar och deras antisocialistiska attityd, och tycker att Sverige skulle må bra av en injektion högerkonservatism.
Läs även: Altstadt: Putins vapendragare bland foliehattar och akademiker
En del av högern verkar också vilja ta emot ukrainska flyktingar som en markering mot Socialdemokraterna och vänstern, inte minst eftersom socialdemokraterna inledningsvis inte var helt positiva till att ta emot ukrainska flyktingar, men även som ett sätt att visa dem vad riktiga flyktingar är. Denna attityd liknar beteendet hos vänstern när de reflexmässigt intar motsatt hållning till Sverigedemokraternas, oavsett vilken den är. Nu tycks det alltså som om delar av högern eventuellt gör samma sak visavi Socialdemokraterna.
Allt detta har lett till någon slags Refugees Welcome-höger som är mycket positiv till att ta emot flyktingar från Ukraina, detta utan större hänsyn till potentiella konsekvenser, eller med naiva förväntningar baserade på grundlösa påståenden om hur detta skulle vara bra för Sverige och i största allmänhet oproblematisk.
Refugees Welcome-högern använder därtill ibland samma sorts argument som vänstern under den förra flyktingkrisen: ”Flyktingarna kommer att bli en ekonomisk vinst för Sverige”, ”Sverige är inte fullt, det finns mycket utrymme och skog i Sverige”, och ”De kommer att lära sig svenska på nolltid”. Därtill förekommer överskattningar av utbildningsnivån i Ukraina, som förvisso är högre än i Syrien, men som fortfarande ligger väsentligt under den svenska nivån. Detta innebär att påståendet att ukrainarna snabbt kommer att komma in på den svenska arbetsmarknaden är ett ogrundat sådant.
Denna brist på konsekvenstänkande finns alltså nu över hela det politiska spektrat. Sverige har ännu inte återhämtat sig från de höga migrationsnivåer som skapat segregation, kriminalitet och hög arbetslöshet bland personer med invandrarbakgrund – nivåer som hårt stresstestat skolan, sjukvården och övriga välfärdstjänster, samt bostadsmarknaden.
Läs även: Gustavsson: Asylsökande från Ukraina och från Mellanöstern
Regeringen verkar precis som under den förra flyktingkrisen inte ha någon egentlig plan, men det har inte oppositionen heller. Regeringen upprepar hela tiden att Sverige kommer att ta sitt ansvar men att andra länder måste ta sin del av ansvaret. De saknar svar på en mängd viktiga frågor:
Finns det en övre gräns för hur många Sverige kan ta emot? Skulle vi kunna ta emot 500 000 flyktingar till exempel, eller en miljon? Och om det finns ett tak, hur stoppar vi flödet när vi når det? Hur ska Sverige kunna tvinga andra länder att ta sin del av ansvaret och flyktingarna? Speciellt när Socialdemokraterna sagt att eftersom Sverige tog en hög andel i förra flyktingkrisen så borde man förvänta sig att ta emot färre nu – hur ska det gå till?
Ska de ukrainska flyktingarna integreras eller bara vara i Sverige tillfälligt och återvända så snart kriget är över? Dessa bägge scenarier kräver helt olika åtgärder.
Männen till kvinnorna som kommer hit är fortfarande kvar i Ukraina, vad händer om kvinnorna bestämmer sig för att stanna, och deras män vill återförenas med dem här i Sverige?
Läs även: Brinkemo: Flyktingvåg 2015 vs Flyktingvåg Ukraina
Dessa är frågor som bör besvaras omgående. För den som inte lär sig av historien är dömd att upprepa den. Sverige måste ha en tydlig plan med konkreta mekanismer och tydliga gränser för att hantera flyktingkriser. Och inte bara den här, eftersom det är tyvärr är osannolikt att detta blir den sista.
