STANFORD – Den strategiska doktrinen bakom den amerikanske presidenten Joe Bidens senaste toppmöten i Europa var att forma en enad västerländsk front mot Kina. Under veckorna som förflutit sedan dessa möten har det blivit tydligt att han lyckats.

USA, Frankrike och Tyskland är nu mer eller mindre samspelta. Var och en förstår att ett brett internationellt samförstånd är nödvändigt för att övertala Kina att moderera sitt aggressiva beteende. Kinas attityd avslöjades i president Xi Jinpings uttalanden i samband med den här månadens firande av Kinas kommunistpartis hundraårsjubileum. Han varnade då att alla försök att lägga sig i hans lands uppgång skulle sluta med att ”huvud slås blodiga mot en kinesisk mur av stål”.

I Asien har Biden-administrationens strategiska doktrin lett till att större fokus lagts på säkerhetssamarbetet QUAD mellan de fyra ledande demokratierna i Asien och Stillahavsområdet: Australien, Indien, Japan och USA. I slutet av förra månaden genomförde USA och Japan gemensamma flottmanövrer i syfte att förbereda sig på en eventuell kinesisk aggression riktad mot Taiwan. Och i Europa har både Nato och EU lyft Kina till toppen av den politiska dagordningen efter att tidigare ha försökt undvika ”utomregionala” engagemang.

Trots att Biden gjort märkbara framsteg i att forma en bred konsensus om Kina, har han bara just nu börjat tackla den svåraste delen i denna handlingsplan: att övertyga den ryske presidenten Vladimir Putin om att hans land har ett nationellt säkerhetsintresse i att ta avstånd från Kina. Icke desto mindre är det nu tydligt att det har en hög prioritet att få med Putin. Efter mötet med Biden har såväl den franske presidenten Emmanuel Macron som den tyska kanslern Angela Merkel efterlyst en nystart för EU:s relation till Ryssland.

Läs även: Michael Spence: Kina och Väst måste konkurrera på ett mer konstruktivt sätt

Givetvis har förslaget att EU kanske skulle reparera sin relation till Ryssland mötts med närapå hysteriska protester i Nederländerna, Baltikum och Polen. Som svar på dessa överdrivna reaktioner har Merkel skyndsamt klargjort att ”dylika förhandlingar med den ryske presidenten inte är någon form av belöning”.

Om Merkel verkade avfärdande, var det för att protesterna var fullständigt förutsägbara. Strategiska politiska skiften som sker abrupt möter sällan förstålse till en början. När den amerikanske presidenten Richard Nixon inledde diplomatiska relationer med det kommunistiska Kina för 50 år sedan, skapade han rabalder bland USA:s allierade, och Japan protesterade rentav mer högljutt än ester, letter, litauer och polacker gör nu.

I dag minns man Nixons diplomatiska initiativ som ett av de stora strategiska genombrotten under efterkrigstiden. ”Kinas öppnande” kom sig av det faktum att både Nixon och Mao Zedong kom att se Sovjetunionen som det största hotet mot deras respektive länder. Genom att etablera en diplomatisk relation kunde de tvinga Sovjetunionen (som nyligen hade invaderat Tjeckoslovakien och sedan fört ett kort men brutalt gränskrig mot Kina) att omvärdera sin aggressiva politik.

Det fungerade. Under de följande åren minskade Sovjetunionen sin militära närvaro betydligt längs gränsen till Kina och landet ingick viktiga kärnvapenavtal med USA.

Snabbspola fram bandet till idag. Putin, om någon en kallblodig realpolitiker, har flera skäl att spela boll med Biden – varav många är precis lika övertygande som dem som motiverade Mao och Zhou Enlai att välkomna Nixons förslag. Till att börja med, och eftersom Ryssland är mer isolerat nu än Sovjetunionen någonsin var, har Ryssland blivit farligt beroende av Kina. Men det land som huvudsakligen gagnats av Putins antivästerländska antagonism under det senaste årtiondet har inte varit Ryssland, utan just Kina. Genom att ta Ryssland ut ur den västerländska ekonomiska kylan skulle Putin kunna vända på Rysslands ekonomiska förfall och stagnation.

Läs även: Harold James: Lite geopolitik är en farlig sak

Faktum är att Putin, likt många inom Rysslands säkerhetsapparat, förstår att hans land har fått ringa avkastning på sin relation med Xi:s Kina. Trots att Kina investerat enormt i företag och infrastruktur runtom i världen (av vilket en stor del skett inom ramen för Xi:s märkesprojekt ”Ett bälte, en väg”) har endast en minimal andel kinesiska pengar nått Ryssland, där de desperat behövts för att kompensera för effekterna av västerländska sanktioner.

Dessutom är Kina, trots att de kinesiska ledarna aldrig säger det, precis lika bittra över Rysslands stöld av kinesiskt territorium under 1800-talet som de är över västerlandets imperialism. Eftersom den västerländska imperialismen numera är nästintill obefintlig, så är det Rysslands fortsatta besittning av tidigare kinesiskt territorium som är mest märkbar för vanliga kinesiska betraktare.

Till exempel har staden Vladivostok, med sin enorma flottbas, bara varit en del av Ryssland sedan 1860, när tsarerna byggde en militär hamn där. Innan dess var staden känd under sitt manchuriska namn Haishenwai. När Ryssland förra året firade stadens 160-årsjubileum exploderade hypernationalistiska kinesiska internetanvändare av indignation.

Läs även: Kinas trebarnspolitik räcker inte

Det finns också ett demografiskt argument som Putin behöver ta i beaktande: de sex miljoner ryssarna som är spridda längs den sibiriska gränsen står mot 90 miljoner kineser på andra sidan. Och många av dessa kineser korsar regelbundet gränsen till Ryssland för att idka handel (och ett stort antal för att bli kvar).

Precis som Nixons relationsmäkleri med Mao aldrig var menat att förvandla Kina till en bastion för mänskliga rättigheter och demokrati, är inte heller Biden/Macron/Merkel-strategin menad att förvandla Putins Ryssland till ett fritt samhälle över en natt. De västerländska ledarna hyser inga illusioner. Trots alla fördelar han kan få av en bättre relation till väst, kommer Putin inte att vända sig från Kina om det utgör ett hot mot hans makt och personliga säkerhet. Putinregimen är alltför skör och beroende av öppen auktoritarianism för att ta några större risker.

Läs även: Chris Patten: Så bör Kinas envägsdiplomati bemötas

Om väst vill att Ryssland ska ta avstånd från Kina måste det acceptera Putin precis som han är – med hull och hår. Även om han inte kommer att förbättra sin meritlista avseende mänskliga rättigheter, skulle han åtminstone kunna övertalas att erkänna internationella överenskommelser om normer för cyberrymden och att sluta med att öppet hota sina grannar. Den typen av uppgörelser är mer än möjliga, och det kan vara tillräckligt för att varna den envise Xi om de strategiska faror som följer på hans egen regionala och internationella mobbning.

Melvyn B. Krauss är professor emeritus i nationalekonomi vid New York University.