NEW YORK – Afghanistans president Ashraf Ghani har flytt landet. Hans regering kollapsade när talibanerna intog Kabul. På bara några veckor har två decennier av amerikansk militär närvaro i Afghanistan försvunnit, något som framkallar minnen från 1975 och Saigons nesliga fall. Hur hamnade vi här?

Det finns nödvändiga krig, som andra världskriget och Kuwaitkriget 1990–91. Dessa är krig där militär styrka används eftersom det anses vara det bästa, och ofta enda, sättet att skydda livsviktiga nationella intressen. Det finns också krig som är självvalda, till exempel Vietnamkriget och kriget i Irak 2003, där ett land går i krig trots att det som står på spel inte är livsviktigt och trots att det finns icke-militära verktyg som kan användas.

Nu tycks det som om att det också finns självvalda reträtter, när en regering väljer att ta hem trupper som de kunde ha lämnat kvar på en operationsskådeplats. Regeringen drar inte tillbaka trupperna för att deras uppdrag har fullbordats, eller för att deras närvaro har blivit ohållbar, eller för att värdlandets regering inte längre vill ha dem där. Inga av dessa förhållanden beskriver USA:s närvaro i Afghanistan när Joe Biden blev president. Tillbakadragandet var ett val, och som så ofta med självvalda krig verkar även denna självvalda reträtt få tragiska konsekvenser.

Läs även: Sluta gnälla! Afghanistan var alltid omöjligt att vinna

Ursprungligen skickades amerikanska trupper till Afghanistan för 20 år sedan för att slåss tillsammans med de afghanska stammar som försökte avsätta talibanregeringen, vilken härbärgerade al-Qaida, terrorgruppen som var ansvarig för attackerna som dödade nästan 3 000 personer i USA den 11 september 2001. Talibanerna drevs snart på flykten, även om många av deras ledare flydde till Pakistan, där de med tiden återuppbyggde sin organisation och återupptog kampen mot den afghanska regeringen.

Antalet soldater ökade med åren – vid ett tillfälle under Barack Obamas presidentskap till över 110 000 – i takt med att USA:s ambitioner i Afghanistan växte. Kostnaden var enorm. Uppskattningsvis 2 biljoner dollar och nära 2 500 amerikanska liv, fler än 1 100 av dess koalitionspartners liv samt upp till 70 000 afghanska militära skadade eller döda och nästan 50 000 civila dödsoffer. Resultaten var emellertid blygsamma. Medan en vald afghansk regering (unik i landets historia) kontrollerade storstäderna, förblev dess grepp om makten svagt och talibanerna återtog kontrollen över många mindre städer och byar.

USA:s intervention i Afghanistan var ett klassiskt fall av att gapa över för mycket. Ett begränsat nödvändigt krig som inleddes 2001 och som med åren förändrades till att bli ett kostsamt självvalt krig. Men när Biden tillträdde presidentskapet var överdrifterna ett minne blott. Den amerikanska truppen var nere på cirka 3 000 man och deras roll var till stor del begränsad till utbildning, rådgivning och stöd till de afghanska styrkorna. Inga amerikanska soldater hade stupat sedan februari 2020. Den blygsamma amerikanska närvaron var både ett ankare för cirka 8 500 soldater från allierade länder och ett militärt och psykologiskt understöd för den afghanska regeringen.

Som politisk fråga hade Afghanistan till stor del bleknat bort i USA. Amerikanerna hade inte landet i åtanke när de röstade i presidentvalet 2020 och de marscherade inte på gatorna för att protestera mot USA:s Afghanistanpolitik. Efter 20 år hade USA nått en nivå av begränsat engagemang i paritet med insatsens betydelse. USA:s närvaro skulle förvisso inte leda till militär seger eller fred, men den kunde förhindra att regeringen kollapsade; en regering som utan att vara perfekt onekligen var att föredra framför det alternativ som nu tar makten. Ibland är det viktiga i utrikespolitiken inte det du kan åstadkomma utan det du kan undvika. Afghanistan var ett exempel härpå.

Men detta var inte USA:s politik. Biden arbetade utifrån ett manus som han ärvt från Donald Trumps regering, som i februari 2020 undertecknade ett avtal med talibanerna (och på samma gång utestängde den afghanska regeringen) som fastställde tidpunkten för tillbakadragande av de amerikanska trupperna till maj 2021. Avtalet tvingade inte talibanerna att lägga ned vapnen eller förbinda sig till en vapenvila, utan bara att avstå från att ta emot terrorgrupper på afghanskt territorium. Det var inte ett fredsavtal utan en pakt som försåg den amerikanska reträtten med ett fikonlöv, och ett tunt sådant.

Läs även: Melvyn B. Krauss: Joe Bidens Nixon-strategi gentemot Kina och Ryssland

Bidenadministrationen har respekterat det djupt bristfälliga avtalet på alla sätt utom ett: tidsfristen för fullständigt amerikanskt militärt tillbakadragande förlängdes med drygt tre månader. Biden avvisade alla förslag som skulle ha knutit tillbakadragandet till situationen på marken eller talibanernas agerande. I stället, av rädsla för ett scenario där säkerhetsförhållandena försämrades och skapade tryck på att ta det politiskt impopulära steget att öka truppnärvaron, tog Biden helt enkelt bort alla amerikanska styrkor.

Läs även: Harold James: Lite geopolitik är en farlig sak

Som många hade förutsett försköts initiativet dramatiskt till talibanernas fördel, och till den demoraliserade regeringens nackdel, efter det aviserade (och nu faktiska) amerikanska uttåget. Nu när talibanerna tar kontroll över hela Afghanistan är omfattande repressalier, hårt förtryck av kvinnor och flickor, och omfattande flyktingströmmar i det närmaste garanterade. Att hindra terrorgrupper från att återvända till landet kommer att visa sig vara mycket svårare utan amerikansk närvaro.

Med tiden finns också faran att Talibanerna försöker att utöka sin makt till att också omfatta stora delar av Pakistan. Om så sker, skulle ironin vara uppenbar, då det var Pakistans tillhandahållande av en fristad för talibanerna i så många år som gjorde det möjligt för dem att föra krig. Nu, som ett samtida geopolitiskt Frankensteins monster, är det möjligt att Afghanistan kommer att bli en fristad för att ta kriget till Pakistan. Det har alla möjligheter att bli ett mardrömsscenario, med tanke på Pakistans bräcklighet, stora befolkning, kärnvapenarsenal och historia av krig med Indien.

Läs även: Gudmundson: Högerns hemläxa efter Afghanistan

Det förhastade och dåligt planerade amerikanska tillbakadragandet ger kanske inte ens tillräckligt med tid för att evakuera nu sårbara afghaner som arbetade med USA:s och Afghanistans regeringar. Utöver konsekvenserna på plats i Afghanistan kommer de dystra följderna av USA:s strategiska och moraliska misslyckande att väcka nya frågor om USA:s tillförlitlighet bland vänner och fiender runt om i världen.

Biden tillfrågades nyligen om han kände någon ånger över sitt beslut att dra tillbaka alla amerikanska trupper från Afghanistan. Han svarade att han inte gjorde det. Men det borde han.

Richard Haass
Ordförande för Council on Foreign Relations, är författare till The World: A Brief Introduction.