Den engelsman som ofta nämns som anstiftare till upploppen i Storbritannien, pseudonymen Tommy Robinson (Stephen Yaxley-Lennon), befinner sig i Grekland, dit han flydde från Cypern. Engelska myndigheter försöker få honom utlämnad men det kan bli svårt efter Brexit eftersom Storbritannien inte är medlem i EU.

Han har åtal att vänta för att inte ha närvarat vid arrestering och skattemyndigheterna undersöker hur han försörjer sig. Skulle Grekland lämna ut honom har han säkert flera år i fängelse att vänta, för att ha varit en huvudfigur, oförskyllt eller ej, i sociala medier kring de våldsamma protesterna sedan tre flickor mördades i Southport 29 juli. Ronie Berggren, Erik Lidström, Johannes Nilsson och Dan Korn ger mer bakgrund här i Bulletin.

Att han försökt mana till lugn och har tagit avstånd från våld kommer knappast hjälpa honom. För premiärminister Keir Starmer och den brittiska polisen är han en statsfiende, vilket är titeln på hans självbiografi, The enemy of the state som utkom 2016.

Boken är vinklad även om han ofta kallar sig själv ”an arsehole”. Han var en av grundarna av English Defence League (EDL), en gatuproteströrelse som opponerade sig mot islamiseringen av i första hand hans egen stad, Luton (först som United People of Luton, UPL), men som han lämnade och lade ned 2015. Jag lyssnade på honom vid Norra Bantorget i Stockholm 2012 med helikoptrar över mig och hästar runt de tusentals motdemonstranterna. A short punk with grit.

När soldater från Royal Anglian Regiment återvände till Luton 2009 från Irak och Afghanistan möttes de av arga muslimer som hotade dem och beskyllde dem för att vara mördare, korsfarare och otrogna värda att dö. Tommy Robinson och hans fotbollshuliganer valde då att protestera mot dessa lokala muslimer som öppet föraktade demokrati, Storbritannien och engelsmän.

Robinson var flygmekaniker vid Lutons flygplats och skriver att han såg den 11/9 2001 hur vissa muslimer hyllade al-Qaida och attacken mot New York. Men det var inte förrän mer gängbråk, grooming av unga engelskor som drogades av muslimer och tvingades prostituera sig i och runt Luton eller konvertera till islam, och kvarter där sharia-lagar infördes, som han och andra reagerade organiserat 2009. Bara att bära nejlikor på veterandagar blev en protest mot islamister (se BBC 2010) med tiden.

Med EDL blev Tommy Robinson inte bara en slagskämpe utan företrädare för något mycket större och mer politiskt kontroversiellt. De kunde snabbt samla ibland upp till 10 000 personer i marscher runt England, Wales och Skottland mot moskébyggen, för att hedra soldater, men faktiskt också bekämpa högerextremism, nynazism och rasism som partiet BNP och vitmaktgrupper. Tommy Robinsons kontakter var inte bara med vita britter utan även med svarta och araber, icke-muslimer och muslimer, särskilt indiska sikher.

Han blev själv förvånad över hur snabbt folk ville protestera mot vad de ansåg vara en ovälkommen islamisering av vanliga engelska städer, skolor, shoppingcenter, gator och torg (julen döptes om till “vinterfest” för att inte kränka muslimer). Särskilt efter två jihadisters mord på soldaten Lee Rigby våren 2013 tog protesterna fart ordentligt och då Douglas Murray offentligt försvarade Robinson i boken Islamophilia (2013).

Fotboll och politik hörde plötsligt ihop som försvar av egna lokala gemenskaper som i Luton och andra orter.

Boken har många dråpliga inslag som när han kliver upp i ett moskébygge med en högtalare som spelar upp minareters böneutrop så att alla kan föreställa sig vad som komma skall. Redan där märkte Robinson att polisen gjorde skillnad på dem och muslimerna: en polis fick en tegelsten i ansiktet av en arg muslim men inget hände. Däremot så fängslades EDL:s medlemmar för sitt tilltag med högtalaren.

En annan gång spelade han ett spratt med en journalist som hade filmat honom och som Robinson trodde sig kunna lita på. Journalisten valde dock att framställa honom som en rasist och högerextremist vid en halvoffentlig filmvisning av dokumentären. I publiken satt då Tommy Robinson i en burka eftersom han inte hade tillåtelse ens att se provvisningen av filmen om honom. Men han reste sig upp, slet av burkan och anklagade journalisten för att ljuga!

Tommy Robinson råkade i klammeri med rättvisan redan innan EDL tog fart 2009. Han slog till en person som angrep honom när Robinson grälade med sin flickvän en sen natt 2004. Personen som attackerade honom visade sig vara en polis, något som Robinson inte upptäckt, men enligt polisen skulle han ha visat sin polisbricka innan han attackerade Robinson.

Robinson nekade till att ha sett den och åkte in på ett år. Det skulle inte bli första gången, men till Robinsons vilda humör, drogvanor, fylla och huliganism, tillkommer hans fientlighet mot radikal islam. Tillsammans blev det en explosiv blandning, vilket han erkänner på varje sida i sin bok som är fylld med slang och upptåg.

Massakern i ryska Beslan 2004 blev ytterligare en anledning för Robinson att konfrontera de muslimer i Luton som stödde våldet mot icke-muslimer. Men han var aldrig ideologiskt intresserad av islam då. Det kom när han satt längre tid i fängelse och fick tid att läsa Koranen. Då förhörde han sina muslimska medfångar om vad Muhammed predikade, särskilt om hans samlag med en nioårig hustru och avrättningar av otrogna, något som få uppskattade utan besvarade med nävarna. Mer bråk. Läs mer om boken på min blogg, 2018.

Idag har han fått en position som han knappast kan upprätthålla, denne arbetargrabb och huligan. Han fick tala i Oxford union 2016, intervjuades av Jordan Peterson i juli och får backning av Elon Musk under allt stök med lögner från polis och regering under protesterna.

Även om partiledaren för Reform UK, Nigel Farage, tar avstånd från honom så är hans analys i sak densamma som Robinsons, den engelska regeringen har inte förstått allvaret med medborgarnas missnöje med islamisering och massinvandring.

Samma sak säger Douglas Murray, Elon Musk (se Bulletin), Gad Saad, Unherd, Sky News Australia, Konstantin Kisin, Spiked, Jacob Rees-Mogg, Matt Goodwin (vars senaste bok jag recenserade i Bulletin 2023), David Starkey och många fler vars YouTube klipp kommenterar händelseutvecklingen.

Tommy Robinson fick danska Trykkefrihedsselskabets frihetspris 2020, året efter svenske socionomen och f.d. SVT-journalisten Gunnar Sandelin fick det (läs Bulletin om honom).

Hans namn kan vidare inte ens nämnas på Facebook, vilket jag gjort och blev avstängd efter inlägg från en engelsk pub på Östermalm, ”A beer for Tommy Robinson”, 2019. Även foto av honom är förbjudna.

Sammantaget är han illa ute oavsett om han utlämnas eller ej. Daily Mail avslöjade nyligen adressen till hans hotell på Cypern där han vistades med sina barn fast de visste att jihadister och så kallade antifascister vill komma åt honom med våld. Samma sak skedde i Aten i veckan där han åt på en restaurang.

Själv har jag fler brunhyade släktingar i England och jag fruktar vad som kan ske med dem. Hade regeringen agerat tidigare hade våldet inte urartat med fara för vanligt folks hälsa och egendom.

Fortsättning lär följa and it will be ugly.

Vi går över till 10, Downing Street, London, där den brittiska regeringen försöker hålla ställningarna med en femtedel av väljarna bakom sig på grund av det oproportionella engelska valsystemet.

Labourregeringen har hamnat i ett låst läge där varje politisk reaktion som kan tolkas som eftergifter gentemot proteströrelsen kommer kallas rasism och där varje repressiv handling kommer leda till mer protester. Hur de kommer ta sig ur detta dilemma ska bli intressant. Dammed if you do, dammed if you don’t.

Hittills har regeringen och polisen kört på med att beskydda moskéer och se mellan fingrarna på beväpnade muslimer och sätta in hårdast möjliga utrustade polisstyrkor. Några eftergifter har inte synts till och sanningen att säga har inga företrädare trätt fram som ställt vettiga krav. ”Send them back!” är inget förhandlingsbud och Tommy Robinson är verkligen ingen som Keir Starmer vill förhandla med, ens från domstolen Old Bailey ett stenkast från 10, Downing Street

Labour har tidigare besvarat kritik av invandring med att ”We will rub multiculturalism in their nose!” och kallade vanliga britter som var skeptiska till massinvandring för ”bigots”, det vill säga fördomsfulla, som Labours premiärminister Gordon Brown sa om en kvinna 2010.

Labour, och Tories för den delen, har samma strategi som Fredrik Reinfeldt 2010 då han gjorde upp med MP och satsade på än mer invandring när SD röstades in på 5,7 procent. I stället tredubblades SD 2014. Labour 2024 verkar än så länge tänka likadant: alla upprorsmakare är rasister och våldsverkare som inte går att tala med.

Vad gör då regeringen? Jo, Starmer har skrotat planen att utlokalisera asylmottagning till Rwanda och han, tidigare advokat för mänskliga rättigheter, kommer knappast att lämna Europakonventionen om mänskliga rättigheter eller deras egen Human Rights Act. Illegal Migration Act ändrades så den ska underlätta för de 90 000 asylsökande som skulle hamna i Rwanda att få asyl i England. Dessutom ska fler flyktingcenter skapas över hela landet i privatbostäder, studentkorridorer och oanvända vårdboenden.

Statsvetaren Matt Goodwin har gått igenom regeringens förslag på sin blogg och det ser inte bra ut, varken för landet eller för de som protesterar.

Vänsterpunkarna The Clash sjöng 1976:

White riot, I wanna riot
White riot, a riot of my own

De fick rätt men inte som de och vänstern tänkt sig.