Skogkär: Med Dirawi i Mello passerade public service en gräns

Det var inte slumpen som gjorde att Sveriges Television utsåg palestiniern Gina Dirawi – det är så hon beskriver sig själv – till programledare för Melodifestivalen 2026.

De ansvariga för Melodifestivalen är mycket väl medvetna om hur politiskt infekterad frågan om Israels medverkan i Eurovision är. De är mycket väl medvetna om Dirawis syn på den israelisk-palestinska konflikten och på Israel. De vet vad de gör. De är inte idioter. Valet av Dirawi är en markering mot Israels medverkan i Eurovision.

Inte oväntat gjorde Dirawi omedelbart sin ståndpunkt klar i ett inlägg på Facebook.

Där framgår med all önskvärd tydlighet att Dirawi ser sin medverkan som ett politiskt uppdrag. Hon är där som representant för palestinierna. Hon är där för att hennes folk – återigen Dirawis beskrivning – inte ska ”bli osynligt”.

Inlägget utgör också en kritik av Dirawis uppdragsgivare, Sveriges Television:

“Min medverkan befriar varken SVT eller EBU från ansvar. Det är de som måste svara på hur allvarliga anklagelser om brott mot mänskligheten och folkmord kan samexistera med en tävling som säger sig handla om fred, gemenskap och medmänskliga värden.”

I Morgonstudion på torsdagen förklarade Dirawi att hon sagt sitt och inte tänker kommentera frågan om Israels medverkan i Eurovision ytterligare. Det behövs heller inte. Varje gång hon går ut på scenen blir det en påminnelse om den saken. För Melodifestivalen kommer i år liksom förra året att vara en skådeplats för protester mot Israel.

I vanlig ordning håller de ansvariga på SVT Dirawi om ryggen. På samma sätt som antisemitiska uttalanden från hennes sida – som att “den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel” – inte hindrade SVT från att låta Dirawi leda Melodifestivalen 2012, 2013 och 2016.

“Jag har pratat med Gina och hon har lovat att inte göra det igen och då, i och med det, så har jag lämnat det bakom mig”, säger SVT:s projektledare för tävlingen, Anders Wistbacka.

Sveriges Television har en policy om att bolagets företrädare, programledare i Melodifestivalen inräknade, inte får ta ställning i kontroversiella frågor. Men vad är poängen med en policy om den inte tillämpas?

Principen om opartiskhet tycks numera bara vara ren utsmyckning för public service, ett begrepp som tömts på sin mening.

Detta blev uppenbart när ett trettiotal medarbetare vid Sveriges Radio och Sveriges Television, bland dem radions Mellanösternkorrespondenter Johan Mathias Sommarström och Cecilia Uddén, i somras skrev under ett upprop där Israel anklagades för att begå “oerhörda krigsbrott”. Svenska och europeiska medier stämplades som medskyldiga till folkmord.

Det ledde inte till några som helst konsekvenser. Enligt Ekotchefen Klas Wolf-Watz var det inte ett politiskt upprop riktat mot Israel utan ett upprop till stöd för pressfrihet och därmed okontroversiellt.

När medieåret 2025 summerades i programmet Medierna i Sveriges Radio i mellandagarna klargjorde bolagets vd Cilla Benkö att hon skulle ha gjort samma bedömning som Wolf-Watz.

“Jag är inte den som är närmast verksamheten, jag är inte den som har haft dialogen med alla de här personerna som har skrivit på, man fattar ett beslut som chef utifrån ett antal olika faktorer som man väger samman. Om jag varit Ekotchef hade jag fattat samma beslut”, sade Benkö.

Benkö vet alltså inte på vilka grunder Ekotchefen fattat sitt beslut, däremot vet hon att hon hade fattat samma beslut som han. Låter det betryggande?

Läs även: Skogkär: Journalistuppropet mot Israel blev ett präktigt självmål

Public service står inte för objektivitet och opartiskhet. Public service försöker däremot upprätthålla en fasad av objektivitet och opartiskhet. De senaste åren har sprickorna i fasaden blivit allt tydligare.

SVT kallar sig hela Sveriges Television. Då ska SVT avhålla sig från att öppet, eller – ännu värre – understucket, positionera sig i en av dagens mest explosiva och polariserande frågor.

I höstas ville Sverigedemokraterna kalla SVT:s vd Anne Lagercrantz till riksdagens kulturutskott. Detta efter ett inslag i SVT Nyheter där ett tal av den amerikanske presidenten Donald Trump klippts ihop på ett vilseledande sätt; efter att Agenda i SVT ungefär samtidigt publicerat ett AI-genererat klipp, och efter att Lagercrantz make, författaren David Lagercrantz, bjudits på en resa till Schweiz i underhållningsprogrammet Semester med Garplind.

De andra partierna slog bakut. Som väntat. Att politiker inte ska påverka eller framstå som om de försöker påverka public service, är något av en helig svensk princip.

Men om inte ledningen för Sveriges Radio och Sveriges Television ser till att reglerna för verksamheten efterlevs, måste politikerna till sist ingripa. Någonstans går en gräns.

Genom att utse Gina Dirawi till programledare i Melodifestivalen, SVT:s i särklass mest sedda program, tog public service ett kliv över den gränsen.

Läs även: Skogkär: Sveriges Radio betraktar lyssnarna som idioter