Att det finns gott om exempel på personer med utländsk bakgrund som varit och är en tillgång för Sverige gör inte den förda invandringspolitiken till en succé.
Tre spelare med invandrarbakgrund gjorde mål när Sverige besegrade Tunisien i VM-upptakten. Alla kunde på förhand räkna ut vad som sedan skulle komma.
Knappt hade domaren blåst slutsignalen förrän Expressens kultursida publicerar en text där kyrkohistorikern Joel Halldorf retoriskt frågar om tvåmålsskytten Yasin Ayari är “tillräckligt svensk för Åkesson”.
På Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida ställs frågan om Ayari är tillräckligt svensk för Tidöpartierna.
Om Åkesson fått bestämma hade Yasin Ayari spelat för Tunisien, kan Sydsvenskans ledarsida slå fast.
Det är den tröttsamma gamla Zlatan-debatten som går igen.
De tre målskyttarnas framgångssagor blir beviset för att även invandringen till Sverige är en framgångssaga. Det faktum att Ayari dessutom är troende muslim blir på motsvarande sätt beviset för att islam är en förträfflig tro som berikar Sverige på alla de sätt.
Hur spelarna själva – Ayari, Alexander Isak och Viktor Gyökeres – ser på att bli tvångsrekryterade i vänsterns kulturkrig är oklart. Men det har länge varit något varje framgångsrik svensk med invandrarbakgrund måste räkna med.
Jimmie Åkesson (SD) svarade att han gläds åt Sveriges seger men att hans syn på vad som är en ansvarsfull migrationspolitik inte förändras av att målskyttarna heter Isak, Ayari och Gyökeres.
Det är den enda rimliga hållningen. Skulle Sverige åka ur VM för att Ayari orsakar en avgörande straff, för att Isak missar öppet mål eller Gyökeres blir utvisad, så är det inget bevis för att svensk invandringspolitik varit ett katastrofalt politiskt projekt. Bevisen för detta står att finna på annat håll.
En rapport förra året från Konjunkturinstitutet, Invandrades nettobidrag till de offentliga finanserna 1983–2022, visar återigen att flyktinginvandringen varit en förlustaffär för de offentliga finanserna sedan slutet av 1980-talet och fram till i dag. De offentliga utgifterna för gruppen flyktinginvandrare har varit större än vad samma kollektiv betalat in i skatter och avgifter. Nettokostnaden motsvarar omkring 1–1,5 procent av BNP årligen. Gruppen övriga utrikes födda, där arbetskraftsinvandrare ingår, var en förlustaffär från början av 1990-talet fram till 2016.
Utfallet av Konjunkturinstitutets genomgång var inte oväntat. Tvärtom. Tidigare studier som gjorts av nationalekonomer som Jan Ekberg och Joakim Ruist har visat samma sak. Det är otvetydigt så att migrationen inneburit en ekonomisk belastning för stat och kommun och därmed en belastning på välfärden och de offentliga trygghetssystemen i Sverige. Att politiker och andra tongivande debattörer hävdat och fortsätter att hävda motsatsen spelar ingen roll. Att mängder av invandrare, en majoritet, samtidigt gör rätt för sig, jobbar och betalar skatt, förändrar inte heller detta faktum.
Läs även: Skogkär: Alla ska med i folkblandningen
De rödgröna ger aldrig upp sina försök att sminka grisen. Men den migrationspolitik som regeringar av skiftande kulör bedrivit de senaste femtio åren förblir ansvarslös och misslyckad, hur många idrottsliga eller andra framgångar svenskar med invandrarbakgrund än har bidragit till.
Nu spelar det ingen roll hur många utredningar som visar att invandringen ger ett negativt netto på område efter område. Varenda sådan studie anser sig invandringslobbyn kunna motbevisa genom anekdotisk bevisföring, till exempel om någon framgångsrik invandrare eller svensk med invandrarbakgrund.
Men invandring handlar om långt mer än ekonomi. Mest av allt om annat än ekonomi. De största negativa effekterna kommer från den misslyckade integrationen. Den grova organiserade brottsligheten och gängkriminaliteten som vuxit fram i invandringens spår, är ett exempel. För varje Ayari, Isak och Gyökeres finns det en Ismail Abdo, en Rawa Majid och en Mohamed Mohdhi. Minst.
När andelen av befolkningen med utländsk bakgrund i en kommun ökar, ökar också antalet anmälda brott per invånare, enligt statistik som Nima Sanandaji, vd för ECEPR, European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform, sammanställt. Givet den väldokumenterade överrepresentationen i brottslighet bland personer med utländsk bakgrund är sambandet knappast förvånande.
Lägg till detta etniska och religiösa motsättningar, ofta med sina rötter i invandrarnas hemländer, som nu kommer till stundtals våldsamma uttryck på svenska gator och torg. Räkna in ett växande missnöje med att islam och dess förespråkare gör sig allt bredare i Sverige. Räkna in den hederskultur som bedöms omfatta närmare en kvarts miljon barn och unga. Räkna in en växande antisemitism som till stor del kan härledas till invandrargrupper från Mellanöstern och Nordafrika, och som är på väg att göra Sverige allt otryggare för en av landets nationella minoriteter, den judiska.
Den polarisering på område efter område som alla talar om och oroas av har till stor del sin grogrund i de motsättningar som uppstått till följd av den förda invandringspolitiken som aldrig haft stöd hos en majoritet av befolkningen.
Att spelare som Ayari, Isak och Gyökeres gör det svenska fotbollslandslaget bättre råder det ingen tvekan om. Men den som vill hävda att invandringen varit en succé får leta efter argument på annat håll.
