Sverige har gjort det igen! Expressens och Acta Publicas granskning om lekmannaövervakare visar på en svåröverträffad godtrogenhet. Granskningen visade att hundratals övervakare hade koppling till organiserad brottslighet eller extremism. Flera övervakare har misstänkts eller dömts för brott tillsammans med sina klienter. Man tar sig för pannan när man läser: “Det är anmärkningsvärt att en person som har varit medåtalad i samma mål sedan blir biträdande övervakare åt den som dömts i målet”.

Det är inte första gången man läser om Sveriges lite speciella godtrogenhet gentemot brottslingar. Hur många gånger har man inte läst om hur kriminella missbrukar förtroendet från svenska myndigheter? Det skrevs till exempel om hur Malmö betalat 70 miljoner till ett stödboende som skulle få kriminella att byta bana. SVT Nyheter avslöjade sedan att en krets gängkriminella använt stödboendets lägenheter som bas för bland annat utpressarverksamhet och bombdåd.

Känslan av surrealism är dock inte enbart kopplad till godtrogenhet mot kriminella. Det är lite samma känsla som när man läste om den irakiske försvarsministern. Det var i slutet av 2019 som Nyheter Idag kunde komma med det helt fantastiska avslöjandet om att den dåvarande irakiske försvarsministern och hans fru faktiskt uppbar bidrag från försäkringskassan i Sverige eftersom de “uppgett att de saknar förvärvsinkomst”.

Detta skedde ungefär samtidigt som han var anklagad för att ha bidragit till att 320 människor dött i Irak i samband med protester mot regimen. Senare kunde vi läsa i Expressen att alla brottsmisstankar om bidragsbrott var nedlagda och att han flyttat tillbaka till Sverige.

Läs även: Företagare: Arbetsförmedlingen skickar de sämst lämpade på skogsjobb

Sverige har även tidigare gjort sig känt för en godtrogenhet som närmat sig absurdum. Under flyktingkrisen larmade kommunerna om vuxna män på boenden för barn. SR rapporterade: “I dag finns det överåriga barn ute på våra boenden för ensamkommande. Jag har varit ute i 19 län och frågan kommer upp överallt”, och “vi har haft någon som var gråhårig”.

Det fanns också svåra konsekvenser, SR berättar att kommunen “polisanmält ett våldtäktsförsök där en äldre ungdom misstänks ha förgripit sig på ett barn”. Aftonbladet påpekade från ungefär samma tid att “då går det ju vuxna män, som inte klarat gymnasiet, tillsammans med unga flickor i nian”.

Det här var från en tid då våra grannländer redan gjorde medicinska åldersbedömningar. Var tredje ensamkommande i Danmark och Finland fick sin ålder bedömd, och i Norge var det tre av fyra.

Ändå kommer kanske de mest häpnadsväckande berättelserna om godtrogenhet och pengaslöseri från reportage om ideella föreningar som fått ekonomiskt stöd av offentliga medel för att bedriva samhällsnyttig verksamhet. Nyligen gjorde Sverigedemokraternas mediekanal Riks ett uppmärksammat reportage om Rajo, en somalisk kulturförening i Nynäshamn.

Läs även: Ekonom: Många myter kring ojämlikheten i Sverige

Det är faktiskt svårt att hålla sig för skratt när det framkommer att föreningen fått över en miljon i statsbidrag från skolverket, trots att föreningens ordförande och många andra företrädare inte ens existerar. Man tror inte sina öron när vice ordföranden nästan obekymrat blir påkommen med lögn efter lögn när han svarar på Riks frågor.

Är inte denna höga “tillit” från svenska myndigheter i grunden något bra, kan man undra? Nej, tilliten har i många fall gått alldeles för långt hos svenska myndigheter. Sverige är inte längre den helyllenation av laglydiga medborgare det en gång var. Både det grova våldet och välfärdsbedrägerier har skenat de senaste decennierna, och våra myndigheter måste inse att denna förändring har ägt rum.

Vad händer i huvudet hos en arbetande skattebetalare som läser om beviljade miljonbidrag till kamelcentret i Angered trots att inget spår av detta center kan ses på plats? När en skattebetalare läser om hur Malmö tidigare gett nödbistånd även till papperslösas ombud, utan att kontrollera att den papperslösa personen ens existerar? Vi har idag det tredje högsta skattetrycket av OECD-länderna och en vanlig arbetare betalar hälften av sin inkomst i skatt.

Samtidigt som skatteslöseriet fortgår i form av stöd till bluffande föreningar och brottslingar ökar sådant som systemhotande brottslighet från släktbaserade nätverk och sjukvården går på knäna. Det är lätt att föreställa sig att viljan att betala skatt urholkas när skattebetalare betraktar hur skattepengar går till ideologiska projekt medan kärnverksamheterna dras med svårigheter. Lägg därtill lidandet hos de offer som direkt drabbas av dessa brottslingar som lurat våra godtrogna myndigheter.

Läs även: Rikspolischef Thornberg: Synnerligen allvarligt läge i vårt land

Givet berättelserna ovan om våra myndigheters godtrogenhet så ska vi kanske vara glada över att brottslingar inte har möjlighet att övervaka sig själva och få betalt för det under tiden.