I en tid där allt fler konkreta problem lösts, tvingar en polariserande medielogik politiken att ägna sig åt alltmer verklighetsfrånvända frågor, och i ett allt gällare och hårdare tonläge. Och när kvarvarande allvarliga problem läggs åt sidan för rent strunt skapar det bristande tilltro till demokratin, skriver Anders W. Edwardsson.

Mentala kortslutningar är vardag inom politiken. Ett exempel är att vissa hävdar att genetiska skillnader mellan kvinnor och män är betydelselösa. Margareta Winberg, en gång i tiden jordbruksminister, deklarerade 1999 att ”Traditioner tillhör politikens område, de kan förändras. Vore olikheterna en fråga om biologi skulle vi politiker ju stå hjälplösa.” Hon uttryckte alltså samma verklighetsfrånvända verklighetsuppfattning som idag får många inom den självutnämnda intelligentsian att förneka självklara saker att barn bara föds som pojkar eller flickor—och av kvinnor och inga andra.

Dagens politiska situation – har vissa cirkustendenser? Foto: Library of Congress (public domain)

En polariserande medielogik tvingar politiken att ägna sig åt alltmer verklighetsfrånvända frågor.

Edwardsson: Mentala kortslutningar i politiken hotar demokratin

Från Egyptens faraoner till den moderna statens uppkomst går mönstret igen: Det finns sanningar som undersåtarna inte kan hantera och frågor som inte bör ställas. Maktens anseende får inte naggas för mycket i kanten, och den har alltid kunnat räkna med grindvaktande kotterier som ser till att så inte sker, skriver Anders W. Edwardsson.

När det amerikanska smittskyddsinstitutets chef Anthony Fauci i slutet på förra året höll en sista presskonferens före sin pensionering stoppade Vita Husets talesman Karine Jean-Pierre journalister från att ställa kritiska frågor. Vilket nog var det bästa för 81-åringen, som efter 50 år i de byråkratiska skuggorna 2020 plötsligt blivit världskändis under covidpandemin. Många av hans ofta motsägelsefulla och inte sällan falsifierade inlägg om det kinesiska viruset lämnade nämligen så här i efterhand inte mycket utrymme för beröm. Snarare tvärtom. Men, detta är inte poängen här.

Aristokratin och dess grindvakter byter utstyrslar och sammansättning men funktioner förblir densamma. Ill: Okänd, 1700-tal (public domain)

Folket fortsätter att betraktas som menlösa våp som inte kan ta vara på sig själva.

Edwardsson: Nya aristokrater men samma grindvakter

Utopin om ett samhälle där all konflikt upphört och politiken kan läggas ner kan spåras till Platon, och har inspirerat ideologer från vänster till höger. Och mest bidragit med elände, från det folkmordiskt apokalyptiska till det socialdemokratiskt vardagliga, skriver Anders W. Edwardsson.

Politik är ofta paradoxal. Som att ideologer söker skapa en värld där deras politik inte längre behövs. Det vill säga, de tror att när de får bestämma kommer samhället bli så bra att allt som krävs är administration. Detta är tydligt även i motpoler som marxism och klassisk liberalism. Och även om det är än mer motsägelsefullt går de förra här längre än de senare.

Per Albin och Soclialdemokraterna, Platons lärljungar? Foto: Gunnar Lundh / Nordiska museet (public domain)

Att hantera förändring utan att hänfalla till revolutionstänkande är ett Sisyfosarbete, för ideologer ger aldrig upp.

Edwardsson: Politikens platonska plågoris

Där det amerikanska kulturkriget bottnar i frågan om vad den federala staten ska lägga sig i, härrör det svenska ur socialisters och liberalers motstånd mot traditionell kultur i sig. Och i förlängningen om deras förhoppning att mångkulturen ska hjälpa dem undergräva de traditionella kulturyttringarnas tänkt menliga inverkan, skriver Anders W. Edwardsson.

Det har på senare tid talats om ett svenskt kulturkrig. Och typiskt nog startades debatten till vänster, där man fruktar att den nya regeringen kommer föra en annan kulturpolitik än sossarnas. Varpå de borgerliga, som alltid, fegade ur och lovade att inget dramatiskt kommer att ske. Det svenska kulturkriget är dock redan ett faktum, fast det ser annorlunda ut än vad många föreställer sig. Låt mig därför förklara genom att jämföra den svenska situationen med den i USA, det moderna kulturkrigets hemland.

Frågan om dragqueens har engagerat kulturkrigare på bägge sidor atlanten. Foto: Christine Olsson/TT

Kulturkriget handlar om vänsterns rädsla att regeringen ska överge den socialdemokratiska kulturpolitiken.