En gång i tiden hade Sverige ett skolsystem som lärde barnen det nödvändiga för att bli fungerande medborgare på sex år. Sedan kunde teoretiskt intresserade studera vidare, och övriga slapp teorin och kunde lära sig ett yrke. Idag lär sig många inte det nödvändiga på tolv år, skriver Erik Lidström.

Min mamma var lärare, och därmed högavlönad på 1960-talet, samtidigt som skatterna då ännu inte nått 1970-talets och dagens absurt höga nivåer. När jag föddes var det därför naturligt för en karriärkvinna att ha en barnflicka, en ung tjej på 16–17 år som tog hand om mig. Sylvia stickade vantar, mössa och halsduk åt mig. När pappa 1964 fyllde 40 år gick hon enligt min mor fram som en tromb; bakade kakor, fixade efterrätter, gjorde hela middagen med alla rätter.

Kiruna Praktiska Ungdomsskola var en fyraårig yrkesskola. Foto: Borg Mesch 

En gång i tiden hade Sverige ett skolsystem som lärde barnen det nödvändiga för att bli fungerande medborgare på sex år.

Lidström: Vad skolan var och kunde vara

<div>Sveriges grundlag är en socialdemokratisk konstruktion som ska lägga så få hinder som möjligt i vägen för den politiska makten. Det borde inte vara så, men så är det, och det är hög tid för högerpolitiker att även de dra full nytta av den gällande ordningen, skriver Erik Lidström.</div>

Ett som det verkar osvenskt, eller som jag ska hävda lite socialdemokratiskt drag hos mig, är att jag gör stor skillnad på orden ”får” och ”kan”. En isländsk vän till mig körde i början av 1990-talet bil från vad som då var kvarteret Kemikum i Uppsala och tyckte att det snabbaste sättet att ta sig dit de skulle vore att ta en genväg genom Engelska parken.

Kiruna, en gång i tiden världens till ytan största stad, lider märkligt nog av svår bostadsbrist. Foto: Karin Wesslén / TT

Socialdemokraterna skulle utan att tveka kunna lägga ner Sida, Public Service eller Brottsförebyggande rådet om de uppfattade att det skulle gynna dem politiskt.

Lidström: Sossarna har modet och fräckheten – dags för högern att ta efter

I namn av ”jämlikhet” har vi fått en förtryckande skola som förbjuder hemundervisning, och med hot om böter och fosterhem tvingar barn att träffa sin plågoandar dagligen, samtidigt som vi fått en nivellering som varken passar teoretiskt eller praktiskt intresserade barn, skriver Erik Lidström.

Varför går barn i skolan? För att lära sig saker kanske läsaren svarar. Nja. Som jag diskuterat <a href="https://bulletin.nu/lidstrom-varfor-gar-svenska-barn-i-skolan">i en tidigare krönika</a> så var det så förr i tiden, och så tror säkert de flesta föräldrar att det även är idag. Att lära sig något är dock idag endast en möjlig sidoeffekt av att gå i skolan, ofta inte ens en önskvärd sidoeffekt. I Sverige går barn i skolan för att gå i skolan. I stort sett allt annat är sekundärt.

Hemskolning är förbjuden i Sverige med vite om böter. Foto: Michael Probst/AP/TT

I namn av ”jämlikhet” har vi fått en förtryckande skola som förbjuder hemundervisning, och med hot om böter och fosterhem tvingar barn att träffa sin plågoandar dagligen.

Lidström: Skolan och den kallhamrade intoleransen

Professionaliseringen av det svenska rättsväsendet har gett oss medborgare med ringa eller ingen insyn i juridikens värld, och i värsta fall ett allmänt rättsmedvetande av ”hellre fälla än fria”. En demokrati kräver ett informerat ”allmänt rättsmedvetande” och medborgare med juridisk förståelse, och vägen dit går via införande av jurysystem, skriver Erik Lidström.

Jag fick en broschyr i brevlådan häromdagen från Centern där det utlovas ”Krafttag för jämställdheten”. Ett av förslagen är ”Att män som slår [underförstått kvinnor] inte ska komma undan.”

Kanadensisk jury anno 1890. Foto: AG. Westlake, Public domain

Vägen till ett informerat ”allmänt rättsmedvetande” går via införande at jurysystem i Sverige.