Strävan efter samförstånd gör att kanariefåglar helt saknas i den politiska kolgruvan och att inga avvikande röster agiterar för nödvändiga politiska beslut ens i uppenbara krissituationer, skriver Erik Lidström.

Kriget i Ukraina har tagit många på sängen. Storkrig i Europa? Naken aggression där ett land hittar på några svepskäl och invaderar ett annat? Var inte sådant beteende något som vi i den civiliserade världen lagt bakom oss?

Är riksdagens konsensuskultur är ett demokratiskt problem? Foto: Janerik Henriksson/TT

Strävan efter samförstånd gör att inga avvikande röster agiterar för nödvändiga politiska beslut ens i uppenbara krissituationer.

Lidström: Svensk konsensuskultur fördummar och är farlig

Vad skulle konsekvenserna bli av kraftigt sänka bidrag? Erik Lidström bygger vidare på sin föregående krönika och skissar på de politiska förändringar som skulle vara nödvändiga för ett långsiktigt fungerande Sverige.

I min föregående krönika föreslog jag att bidragen drastiskt skulle sänkas så att den som lever på bidrag får en levnadsstandard som motsvarar ungefär en tredjedel av vad en fattigpensionär, som har arbetat ett helt liv, har att leva på. Och att inga bidrag eller boytor ska utgå för barn eftersom barn är föräldrarnas ansvar. Sammanfattningsvis, att målet att alla ska ha vad som benämns ”en dräglig levnadsstandard” ska pensioneras, och ersättas med en nivå som är både hederlig och rättvis. Detta både gentemot dem som arbetar och anstränger sig, och, i det långa loppet, mot personer som skulle kunna arbeta, men som idag i praktisk handling av staten å det bestämdaste avråds från att göra det.

Skulle det bli uppror i våra förorter om bidragen sänktes kraftigt? Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det talas om möjligheten av uppror i förorterna ifall någon rör i bidragen. Det verkliga hotet mot ett Sverige som hänger ihop är dock ett annat.

Lidström: Vägen till det bidragslösa samhället

Välfärdsstatens löfte om en ”dräglig levnadsstandard” till alla oavsett arbetsinsats fungerar inte. Den rånar förment svaga på både stolthet och agens, liksom på incitament att själva förbättra sin situation, skriver Erik Lidström.

Det talas om att det i invandrartäta områden inte är värt att lära sig svenska och att det inte lönar sig att arbeta. Detta är förstås ingen nyhet, eller borde inte vara det. I själva verket är det sedan omkring 50 år en oundviklig konsekvens av vårt bidragssamhälle.

Bör lägstanivån ligga under den som gäller för pensionärer från låglöneyrken? Foto: Leif R Jansson/TT

Välfärdsstatens löfte om en ”dräglig levnadsstandard” till alla fungerar inte. Den rånar förment svaga på både stolthet och agens.

Lidström: Fram för en odräglig levnadsstandard

Regeringen utlovar stöd till dem som drabbats av de skenande elpriserna. Samtidigt är dessa elpriser resultatet av regeringens politik. Istället för kompensation för olönsam vindkraft behövs ett demokratiskt skattesystem, skriver Erik Lidström.

Vi läser nu i dagarna att ”<a href="https://omni.se/t/elpriserna/c4f99e3f-e25e-450a-b413-0fafddf02713" target="_blank" rel="noopener">Regeringen föreslår sex miljarder kronor i stöd för att kompensera de 1,8 miljoner hushåll som drabbats hårdast av höga elpriser</a>”. Detta enligt finansminister Mikael Damberg.

Finansminister Mikael Damberg utlovar sex miljarder kronor i stöd till drabbade elkonsumenter. Foto: Johan Jeppsson/TT

Sverige behöver ett demokratiskt, pedagogiskt och transparent skattesystem, inte kompensation för dåliga politiska beslut.