”Segregation” och ”mångkultur” är vanliga tillhyggen i samhällsdebatten. Segregation är starkt negativt laddat, och för tankarna till apartheid, Jim Crow, ghetton, och davidsstjärnor. Mångkultur låter mer positivt. Men det problem Sverige står inför är att segregation och mångkultur är två sidor av samma mynt. Vi kan inte ha det ena utan det andra.

Mångkultur innebär helt enkelt att det finns många kulturer inom ett visst område, i det här fallet Sverige. Men att det finns många kulturer betyder att det också finns många åsikter om hur samhället bör skötas. Detta är vad som menas med att kulturerna är olika. Om det inte fanns sådana olikheter så vore det ju inte mångkultur, utan monokultur.

Badlivet på stranden i Tel Aviv är ett sällsynt exempel på fungerande mångkultur Foto: Oded Balilty/AP/TT 

Den bittra sanningen är att ingen vill ha mångkultur

Sjölander: Om mångkultur är bra, varför är segregation dåligt?

Ett tydligt partiskt SVT där varje parti i riksdagen får sin del av vinklad rapportering vore att föredra framför dagens officiellt sakliga, men kraftigt vänsterlutande public service, tycker Jakob Sjölander.

Sveriges television delar Sverige. Enligt vissa är det en garant för frihet och demokrati, enligt andra ett hot mot detsamma. Är SVT ett frihetens fundament, eller ett exempel på politisk korruption och vänsterpropaganda?

Entrén till Kanalhuset, SVT:s byggnad i Göteborg Foto: Adam Ihse/TT

Sjölander: Gör SVT mera partiskt!

Visste du att Sverigedemokraterna är näst största parti bland det vackra folket runt Nytorget? Våra fördomar hjälper oss att navigera en komplicerad verklighet, men vi bör ha klart för oss att de har en baksida också, skriver Jakob Sjölander.

För ett tag sedan fick jag veta att Sverigedemokraterna var näst största parti på Södermalm. Då jag led av fördomen om Södermalm som ett knallrött näste för kulturfolk och hipsters så blev jag förvånad. Men det borde jag inte ha blivit. Verkligheten brukar vara komplicerad.

På ”röda” söder blev Åkesson näst störst förra valet. Foto: Fredrik Sandberg/TT / Christine Olsson/TT 

På förment ”röda” Södermalm blev SD tvåa förra valet, och MP var inte poppis alls. 

Sjölander: Södermalms SD-hipsters och våra politiska fördomar

Det finns inget skämt som ingen blir upprörd över, och få skämt ingen publik kan tänka sig att skratta åt. Men ett skämt ingen kan tänkas bli upprörd över är antagligen just ett skämt ingen kommer tycka är roligt, skriver Jakob Sjölander.

Efter mitt set gick jag och satte mig bland de andra komikerna. Det hade inte gått bra. Det hade inte ens gått så dåligt att det var roligt. Konferenciern tog scenen och började tala: ”Här har vi komiker med alla erfarenhetsnivåer. Det är sådana som jag, som gör min första föreställning. Och sådana som Jakob, som gör sin sista.” Gapskratt.

Louis CK har ett rykte av att kunna skämta om nästan vad som helst. Foto: Skärmavbild/Youtube

Det finns en typ av skämt som ingen gillar, nämligen det skämt som ingen ogillar.