Långsamt verkar det ha gått upp för Annie Lööf och centern att parallellsamhällen inte bara är exotisk mat men för övrigt som i Värnamo. Fortfarande tror de dock att hårt arbete är lösningen på allt.

Gnosjöandan är ett välkänt begrepp som syftar på en kultur i ett lite större område som smålänningar kallar GGVV. Gislaved, Gnosjö, Värnamo och Vaggeryd. En del av Jönköpings län känt för sitt företagande.

Centerns Martin Ådahl i ett nu klassiskt replikskifte med Omar Makram i teveprogrammet ”Sverige möts”. Skärmdump från SVT play

Hårt arbetande människor kan också leva i hederskulturer.

Hjort: Centern tror att Gnosjöandan kan lösa allt

I nästan varje fråga som går regeringen emot blir svaret att de försöker lösa det, men att något som regeringen Reinfeldt gjorde för nästan tio år sedan gör det svårt eller nästan omöjligt att lösa. Ibland är det andra som ställt till det för regeringen. Som när Putin gjorde just svenska bensin- och dieselpriser exceptionellt höga medan andra länder drabbades mildare.

Integrationen, energifrågan, vårdköer, tågförseningar – listan på frågor som har varit omöjliga att lösa under åtta år kan göras väldigt lång. Är det problem så är de orsakade av förra regeringen, när det går bra är det regeringens förtjänst. 
 Oftast stannar diskussionen där. Det skrattas åt hur regeringen gjort allt som är bra och hur andra gjort allt som är dåligt. En generande oförmåga att ta ansvar, men som ofta i stället leder till en debatt om detta är regeringens fel eller inte. Det blir en presudodebatt som i stället för att lösa ett problem blockerar en lösning och landar i pajkastning. Regeringen uppnår sitt mål att inte behöva ta ansvar. 
 Både den politiska oppositionen och väljare har i stort sett accepterat hur regeringen har definierat debattens form.

När dessa personer säger att de varit naiva och misslyckats är det dags att ta dem på allvar. Foto: Paul Wennerholm/TT

När regeringen säger att den är naiv och hjälplös är det dags att lyssna på den och byta ut den.

Hjort: Dags att börja lita på regeringen!

Den svenska Natodebatten blir allt mer egendomlig när Magdalena Andersson nu verkar öppna för att stödja ett svenskt medlemskap redan i sommar. Och grunden för beslutet tycks väldigt märklig.

När Ryssland inledde sin invasion av Ukraina så höll socialdemokratin fast vid sitt nej till Nato. Sverige skulle inte bli medlem. När Finland började röra sig fortsatte socialdemokratin allt hålla fast vid sitt nej. Utöver en svag glimt, när Andersson sa att dörren till ett Natomedlemskap inte är stängd för alltid, verkade socialdemokratin fästa mer vikt vid den interna stämningen än den svenska säkerhetspolitiken. Att undvika en större konflikt inom socialdemokraterna har prioriterats före säkerheten för Sverige. 
 Skeendet påminner om hur Magdalena Andersson hanterade kraven på att Sverige skulle skicka försvarsmaterial till Ukraina. Svaret då var nej, nej, sen kanske och sen gick det jättebra. 
 I närmare femtio år hade socialdemokraterna stöd av en bit över 40 procent av folket. De styrde i praktiken landet själva och den viktigaste politiska debatten var sannolikt den interna i socialdemokraterna. Det sägs att till och med att bastumetaforen, om hur kvinnor stängs ute från frågor som avgörs i bastun, syftar på Bommersvik. Sant eller ej med talesättet så avgjordes mycket av svensk politik snarare inom socialdemokratin än genom diskussion i riksdagen.

Magdalena Andersson och Finlands Sanna Marin i Stockholm den 13 april Foto: Paul Wennerholm/TT

Om man inte kan vinna med den egna politiken byter man så att man är på den vinnande sidan.

Hjort: Nej, nej, kanske och sen går det jättebra

Vapnen som gavs till Ukraina följer ett politiskt mönster hos Socialdemokraterna som går igen om och om igen. I det här fallet var det först nästan omöjligt, sedan helt emot praxis för att tillslut vara helt självklart att vi skulle ge vapen. Lyckligtvis gick det ganska snabbt den här gången.

Med frågor som mobiltelfoner i skolan, migrationsfrågor och annat är det oftast längre tid från att socialdemokratin hånar en position till att de själva omfamnar den. Ibland ett par år, i vissa fall upp mot ett decennium. Men mönstret finns där. 
 Ofta är förklaringen ganska enkel. En vänsterflygel i Socialdemokratin som är väldigt idealistisk och vill föra en politik snarare utifrån hur läget borde vara än hur det är; elever borde vilja lära i skolan, migrationen skulle ske lätt och integrationen snabb och ingen i världen borde vara ond och vilja föra krig. 
 Sannolikt kommer Nato bli ytterligare en sådan fråga. Det kommer att ta något år att tvinga in vänsterflygeln i ett ja och då byts uppfattningen snabbt. 
 Dagens position – att Sverige inte skall gå med för att det destabiliserar säkerheten – kommer att börja glida, antingen genom att Ryssland besegras grundligt i Ukraina eller också kommer säkerhetspolitiken att kräva det.

Finlands president Sauli Niinisto i samtal med Storbritanniens Boris Johnson i tisdags, medan Magdalena Andersson ser på. Foto: Neill Hall/TT

Alla i Sverige betalar ett högt pris för en konflikt inom Socialdemokratin.