Länge har biståndet varit ett slags fredad zon. Pengarna räknas upp automatiskt och det ställs få frågor. Nu verkar regeringen våga ta lite strid mot biståndsorganisationer och försöka ge pengarna till dem som behöver hjälp i stället. En god ambition vore att stänga ner ett par av organisationerna och i stället skicka pengarna till Ukraina.

I förra veckan kom glädjande nyheter. Om än mer av att toppa lite än att klippa sig på riktigt så börjar regeringen ändra på ett sorgebarn: biståndet. Biståndet har länge haft två väldigt dåliga sidor. Det är dyrt och det är ineffektivt. För stora pengar hjälper man lite.

Carin Jämtin packade ihop som partisekreterare åt Socialdemokraterna 2016. Ungefär ett halvår senare blev hon GD för Sida utan att ha sökt tjänsten. Foto: Izabelle Nordfjell/TT 

Biståndet borde gå mer till Ukraina och mindre till det biståndsindustriella komplexet. 

Hjort: Bistå Ukraina i stället för biståndsarbetare

Annika Strandhäll har haft en mindre lyckad helg på twitter. Den började med att hon var arg för att regeringen gör annat än att städa upp efter förra regeringens energihaveri och fortsatte med att hon inte förstod att hon delade en photoshoppad skämtbild. Gränsen mellan vad som är skämt om Strandhäll och vad hon sagt och gjort på riktigt börjat bli allt mer otydlig. Samtidigt som hon är ett sänke för Socialdemokraterna sprider hon många goda skratt.

Annika Strandhälls twitterkonto framstår mer och mer som ett slags blandning av en bilolycka i slow motion och ett satirkonto. Borta från maktens inre rum skriks det allt högre och mindre sammanhängande i vad som tycks vara ett försök att få absolution. Kanske hoppas Strandhäll att om hon bara är tillräckligt oförskämd på twitter så kommer hennes senaste period som minister att glömmas och förlåtas. Hon kanske får något nytt, något stort som dövar det där tomrummet även om det inte är så viktigt.

Strandhäll har kommit att blomstra förknippad med dumheter att det, räcker med en bild på henne och ett tåg för att det ska börja skämtas. Foto: Sören Andersson/TT

Strandhälls twitterkonto börjar påminna om en olycka i realtid

Hjort: Strandhälls twitter fick vi för våra synders skull

Det tycks finnas en röd tråd av lögner, slingrande och halvsanningar kring den blivande partiledaren för Centerpartiet. Det som började med en diskussion om gamla domar har i stället blivit en debatt om utlämnande saker i kandidatförsäkran och hur han förhåller sig till sanning generellt. För Centerpartiet blir det en allt svårare position att hantera.

<div>
 När Aftonbladet intervjuade Muharrem Demirok häromdagen blev det en ganska sällsam lyssning. Faktiskt är många av hans intervjuer speciella på just det sättet. Hur han glider i frågor, ger inte klara svar och är inte ärlig. Det är kanske hans största svaghet och Centerpartiets största problem med honom som partiledare. Redan innan han väljs uppfattas han som oärlig och det kommer alltid att finnas en jakt på att hitta den där lögnen.
</div>

För Jan Andersson, valberedningens ordförande, verkar det inte vara så allvarligt med kandidatförsäkran. Foto: Anders Wiklund/TT

Demirok försöker bluffa sig ur situationer, både när det gäller det förflutna och hur han ser på politik i dag.

Hjort: Demiroks röda tråd av oärlighet

Att avskaffa dansförbudet är bara en av två viktiga frågor kring dans som måste lösas. Den andra, dansbandsmomsen, är viktig för landsbygden när Sverige går in i en lågkonjunktur. För att stötta landsbygdens kultur måste dansbanden beskattas som andra konserter.

Regeringen ser ut att ha fått bukt med något av en politisk surdeg: Dansförbudet. Det är en lagstiftning som, utan skämt, förbjuder spontan dans och kräver tillstånd. En restaurang kan straffas inklusive förlora utskänkningstillstånd om den inte ser till att kunderna undviker att dansa.

Den spontana dansen verkar vara räddad, men hur går det med dansbanden? Foto: Stefan Jerrevång/TT 

Dansbandsmomsen kallas ibland för en skatt på lantiskultur. 