Inom klankultur såväl som kriminella gäng är föreställningar om heder, status och blodshämnd centrala. Gangsterrappen bidrar till att reproducera dessa, och skänker status till dess utövare. Det är en subkultur som måste motarbetas.

Det eskalerande gängvåldet i Sverige har krävt ännu ett ungt liv, den här gången den 19-årige gangsterrapparen Einár. Detta inträffade ganska kort efter att han själv hade utsatts för våld och levde under hot efter en tidigare kidnappning och ett försök att <a href="https://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/a/GaOPg4/aklagaren-sa-gick-kidnappningen-av-artisten-till" target="_blank" rel="noopener">spränga hans lägenhet</a>. Han hade även kallats att <a href="https://sverigesradio.se/artikel/nya-uppgifter-einar-skulle-vittna-mot-varbynatverket" target="_blank" rel="noopener"> vittna i en kommande rättegång</a> mot Vårbynätverket, något som lett till spekulationer om att mordet kan vara kopplat till hans vittnesmål. 
 Detta fall är dock ovanligt av flera skäl. Mordet inträffade i Hammarby Sjöstad, långt borta från orten där den här typen av mord brukar äga rum. Detta visar att gängens händer kan sträcka sig långt utanför orten, och att de inte tvekar att göra det. 
 Och till skillnad från de allra flesta i ortens gangstersubkultur var Einár etnisk svensk, hans riktiga namn var det närmast ursvenska Nils Grönberg. Namnet Einár lade han till för att bättre passa in i subkulturen. Och även om han hade kopplingar och relationer till några gäng och gängmedlemmar verkar det som att han aldrig riktigt ansågs vara en av dem, och saknade därför verklig uppbackning och verkligt våldskapital.

Minnesstund för artisten Einár i Dalens Centrum. Foto: My Hellberg / Christine Olsson/TT

Inom klankultur såväl som kriminella gäng är föreställningar om heder, status och blodshämnd centrala.

Makram: Einár – en klankrigare utan klan

En dokumentärfilm om sexuella övergrepp får Omar Makram att fundera över rättssäkerhet såväl som sexualitet och samspelet mellan könen. Och fråga sig: Vad skulle jag råda min framtida dotter, min framtida son?

Förra veckan såg jag Cissis Wallins och Maria Svelands dokumentärfilm De rättslösa. Filmen handlar om kvinnor som berättar om hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp och som upplever att de inte har fått upprättelse, samt om konsekvenserna för deras liv och välmående på grund av de händelser de berättar om.

Omar Makram är krönikör för Bulletin. Foto: My Hellberg / Natacha Pisarenko/TT

En dokumentärfilm om sexuella övergrepp får Omar Makram att fundera över rättssäkerhet såväl som samspelet mellan könen.

Makram: Råd till mina framtida barn – om sexualitet och samtycke

Reaktionerna på Lars Vilks död visar att det inte bara är jihadister som har problem med yttrandefriheten. Men lösningen kan aldrig vara att kompromissa med Västs grundläggande kärnvärden, skriver Omar Makram.

Lars Vilks är död men hans konst lever kvar, och det gör även hans budskap om vikten av yttrandefrihet och rätten att häda. 
 Vilks liv och död satte sökarljuset på flera viktiga fenomen, inklusive problemet med islamsk fundamentalism i Väst, liksom fegheten, dubbelmoralen och hyckleriet hos många i vårt samhälle. 
 Vilks konstverk bestod inte bara av rondellhunden i sig, det var mycket större än så. Det var hans beslut och mod att göra det trots konsekvenserna. De olika reaktionerna som uppstod, även hoten mot hans liv och reaktionerna på hans död, var och är en del av konstverket. Rondellhunden var en fackla som kastade ljus över mörka aspekter av vår kultur, och i detta blev Vilks själv och hela samhället konsten.

Lösningen på sårade religiösa känslor kan aldrig vara att kompromissa med Västs grundläggande kärnvärden.

Makram: Underkastelse inför muslimsk konservatism är fel väg

En del tyder på att Sverige kan ha flest ofrivilligt celibata unga män i världen. Men bortom de braskande rubrikerna om kvinnohatare finns många som bara är väldigt ensamma. De förtjänar vårt medlidande, men de måste även rycka upp sig, skriver Omar Makram.

Tack vare Stefan Krakowskis nyutkomna bok Incel och det senaste Kalla fakta-avsnittet om just incels i Sverige, har frågan om dessa män hamnat på agendan, vilket jag tycker är bra. Det finns nämligen indikationer på att <a href="https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2020-03-04-kvinnohat-och-valdshyllningar-i-digitala-incelmiljoer.html">Sverige kan vara</a> det land som har den högsta koncentrationen av incels i hela världen, och det är ett problem som bör tas på allvar. 
 Även om det finns enighet om vad begreppet incel betyder i bokstavlig mening (ofrivilligt celibat –involuntary celibate på engleska), så verkar det inte finnas enighet om vilka individer som anses ingå i gruppen incels. Det beror på att begreppet egentligen beskriver en online-subkultur, snarare än alla människor som inte har sex trots att de vill. 
 Denna subkultur återfinns i online-forum där diskussionerna ofta genomsyras av kvinnohat, självförakt, hat mot sexuellt aktiva män och kvinnor, samt en känsla av, eller övertygelse om, att män har rätt till sex. 
 Många incels har också självmordstankar på grund av en genetisk-deterministisk och binär syn som går ut på att man antingen är född med generna som gör en till en attraktiv sexuell partner, eller så är man född utan dem. Och saknar man dessa gener finns det inget att göra åt saken, och man kan lika gärna ta livet av sig. Vissa av dem uttrycker även stöd för våldshandlingar och förhärligar självidentifierade incels som begått mord som hämnd för att ha blivit avvisade av kvinnor, som exempelvis<a href="https://www.bbc.com/news/world-us-canada-43892189"> Elliot Rodger</a>.

Tinder, en dejtingapp där män och kvinnor beter sig mycket olika. Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix /TT / My Hellberg

En del tyder på att Sverige kan ha flest ofrivilligt celibata unga män i världen.

Omar Makram

Krönikör, föreläsare och poddare

Prenumerera här!

LEDARSKRIBENTER