Programmet Agenda om klimatet på SVT2 har kritiserats för att det hade en övervikt av tillväxtfientliga forskare. Jag håller med om den kritiken, men jag har ändå svårt att bli upprörd, eftersom jag sympatiserar med den grundläggande programidén. Där finns ett vinnande koncept i post-sanningens tid. Personfrågor går alltid att lösa.

Det är nog inte så lätt att göra bra TV om ämnet som ska avhandlas ligger i gränsområdet mellan politik och vetenskap. Desto roligare då när public service-TV hittar ett upplägg som fungerar. Jag tänker på söndagskvällens (24/10) program på SVT2 om klimatet. Allt var förstås inte oklanderligt, men det viktiga är att TV här hade satsat på en dramaturgi som har blivit alltför ovanlig, men som är värd att bygga vidare på. Då kan vi få bildnings-TV och public service när det är som bäst.

I gap- och flamsTVs tidevarv gjorde SVT ett folkbildande program med respekt för publiken.

Fagerström: Kunnigt folk som fick tala till punkt blev bra TV om klimatet

Tv:s program om skog och skogsbruk tog inte chansen att ge en nyanserad och vetenskapligt förankrad bild. Istället var frågorna i stor utsträckning sedda genom miljöaktivismens immiga glasögon.

Vetenskapens värld i TV2 har just sänt sin uppmärksammade programserie ”Slaget om skogen”. Men precis som vid ett annat berömt slag – det vid Lützen – tycks valplatsen vara så insvept i dimma att det blir svårt att urskilja väsentligheter – skilja vän från fiende, stort från smått, sant från falskt. Faktum är att för den som inte har några förkunskaper om skog och skogsbruk är nog dimman tätare efter att man sett programmen än före. Det är trist och svårförståeligt att detta vanligen så välgjorda program plötsligt levererar sånt.

När tv rapporterar om skogsbruk sker det enbart genom miljöaktivismens glasögon.

Fagerström: Miljöaktivister sprider dimridåer om skogsbruket i tv

Det är förstås allvarligt att det ofta saknas resurser för grävande journalistik. Men i många miljö- och jordbruksrelaterade frågor handlar det minst lika mycket om en brist på vilja att gå emot populära uppfattningar. En nyhetsjournalist behöver faktiskt inte koppla på autopiloten så fort begreppet ekologiskt jordbruk nämns, skriver Bulletins ledarkolumnist Torbjörn Fagerström.

Den grävande journalistiken har hamnat på undantag. Den är klämd av både resursbrist och sviktande kompetens i grävandets metoder. Samtidigt är behovet av granskning av makten större än någonsin, nu när faktaresistens, nättroll och kommentarstrådar på nätet löper amok med det som är sant och relevant.

Torbjörn Fagerström, professor emeritus. Foto: Karl Gabor.

Det handlar om en brist på vilja att gå emot populära uppfattningar bland nyhetsjournalister.

Torbjörn Fagerström: Granskande journalistik – en telefon räcker långt om viljan finns

Plötsligt har det hänt. Det Gyllene Riset har för första gången godkänts för kommersiell odling. Det hände på Filippinerna för ett par veckor sedan. Därmed är åtminstone en första delseger vunnen i en tjugo år lång, bisarr strid mellan vetenskapligt förnuft och miljöaktivisters blinda trosvisshet.

På den ena sidan står forskarsamhället i allmänhet och det internationella risforskningsinstitutet (IRRI) i synnerhet. På andra sidan Greenpeace, Jordens vänner och andra snedseglade aktivistgrupper – samt en totalt tondöv journalistkår. Även Naturskyddsföreningen och Sida figurerar i kulissen. Låt mig berätta.

Risbonde arbetar på sitt fält. Grödan är stapelföda i många länder, men att ris inte innehåller betakaroten kan få svåra följder. Foto: Mukhtar Khan/AP/TT och  Bulletin

Aktivisters motstånd mot det Gyllene Riset har drabbats av ett stort nederlag.