Frågar man Roy Andersson framhåller han kortfilmen Härlig är jorden (1991) som sin främsta. För publiken är den kanske mest ihågkommen för öppningsscenen, där nakna människor tvingas in i en lastbil av en samling byråkrater som med vardaglig möda skjuter upp lastningsrampen, stänger dörrarna och leder in avgaserna i lastutrymmet inför avfärd.

För Andersson själv innebar den filmen att han hade funnit sitt språk. Det säger han i en av de intervjuer som ingår i utställningen ”Roy Andersson: Om detta att vara människa” som visas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm året ut. Utställningen innehåller inte särskilt många objekt, men tar fasta på de aspekter som gör Anderssons filmskapande unikt. Tablåberättandet, det scenografiska, begagnandet av amatörer och det vardagligt osmickrande ljuset.

Efter Härlig är jorden lossnade det. Långfilmerna Sånger från andra våningen (2000), Du levande (2007) och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014) utgjorde en trilogi som etablerade Andersson som ett av världens konstnärligt högst ansedda filmnamn. Filmerna innebar också revansch. Andersson hade efter det sensationella genombrottet med debutfilmen En kärlekshistoria (1970) regisserat den egensinniga kritik- och publikfloppen Giliap (1975), varefter han blev betraktad som omöjlig inom svensk långfilm.

Roy Andersson blev i stället hänvisad till reklam- och beställningsfilm. Det var där han utmejslade och finslipade sin säregna stil. Åtskilliga av reklamfilmerna har blivit folkkära. Några har gett upphov till folkliga talesätt, som exempelvis reklamen för Posten (”Det här är ingen riktig post!”) eller Lotto (”Vad var det för siffror?”). Politiskt intresserade minns också den extremt negativt kampanjande valfilmen Varför ska vi bry oss om varandra? för Socialdemokraterna inför valet 1985.

Reklamfilmerna finansierade Roy Anderssons ateljéer Studio 24 och gav honom utrymme att uppfinna sitt konstnärliga språk.

Tanken med svensk filmpolitik, när den infördes 1963, var annars att den skulle åstadkomma kvalitet. Genom en avgift på biobesök, det vill säga huvudsakligen populär utländsk film, tog staten in pengar till Filminstitutet som skulle dela ut bidrag till inhemsk kvalitetsfilm. Modellen gav en initial injektion av kreativitet i branschen, men utvecklade redan efter några år de sedvanliga symptomen på centralplaneringens inneboende brister: politisering, nepotism, slätstrukenhet. Ett geni som Andersson kunde inte hanteras inom systemet.

Den då nya statliga filmutbildningen hade förvisso givit Roy Andersson yrkesbeviset. Men det var den kommersiella reklambranschen som gav honom konstnärlig frihet.

Läs även: Släpp ut arkitekterna ur den modernistiska lådan

I en tänkvärd artikelserie i Bulletin (1, 2, 3) har Ann Heberlein kritiserat det svenska kulturlivets beroende av statliga medel. Historien om Roy Anderssons konst och hur den tillkom trots 1970- och 1980-talets politik passar väl in i Heberleins berättelse.

Men jag tror att det är ännu värre nu än då. I dag är det inte bara så att kulturpolitiken leder till strömlinjeformning. Den har också blivit besatt av kön, hudfärg och minoriteter. Redan där hade en modern Roy Andersson kört fast. Därutöver har även de kommersiella aktörerna blivit allt mer lättskrämda.

Några år innan den konstnärliga förlösningen med Härlig är jorden fick Andersson i uppdrag av Socialstyrelsen att göra en informationsfilm om Aids och HIV. Någonting har hänt (1987) blev inte vad beställaren hade tänkt. Filmen spred i stället teorin att smittan skapats i amerikanska militärlaboratorier och jämställde den medicinska forskningen med nazisternas förbrytelser – allt med sedvanlig lakonisk humor till de groteska scenerna. Filmen ledde förstås till animerad debatt, men inte värre än att Roy Andersson kunde gå direkt vidare till vad som skulle bli hans konstnärliga guldålder. Lek med tanken att samma film skulle göras i dag, om Covid. Det skulle sannolikt leda till total utstötning och veritabelt yrkesförbud. Vilken filmkonsulent skulle ge stöd efter något sådant? Vilket företag skulle vilja förknippas med en sådan reklamfilmare? Samhällsfarliga konspirationsteorier, skulle man säga. En Roy Andersson i dag skulle inte ens kunna ha ett Facebook-konto. Så nervöst har kapitalet blivit.

Men efter den kontroversiella Någonting har hänt skapade alltså Roy Andersson den epokgörande Härlig är jorden.

Vill man ha fri konst krävs det inte bara att man gör upp med den politiserade kulturpolitiken och den infantiliserade kulturdebatten. Man måste också befria kapitalet från politiskt korrekt räddhågsenhet. I dag har den som stöts ut ur den trångsynta offentliga kulturpolitiska gemenskapen inte heller någon annanstans att ta vägen.

Läs även: Lärorikt när Nationalmuseum visar Zorn befriad från samtiden