I boken Fallets inledning framstår Ann Heberleins liv som något av en rosaskimrande dröm, åtminstone för kulturarbetare.

Det är nyårsafton 2015 och hennes kommande bok ska marknadsföras av Bonniers som “årets bok”, en av hennes böcker ska bli film, och hon kan välja och vraka mellan vilka kultursidor hon ska skriva för. Hon är nyförälskad och bor i ett townhouse i centrala Lund.

Läs även: Ann Heberlein: Kulturskymning del 1. Kultursidornas förflackning

Samma kväll anmäls hundratals sexuella övergrepp mot kvinnor som firat in det nya året i Köln och andra tyska städer. Nästan samtliga misstänkta gärningsmän har invandrarbakgrund, men frågan är känslig och det dröjer flera dagar innan tyska medier rapporterar om männens bakgrund.

I Sverige är frågan om möjligt ännu känsligare, i alla fall att döma av medierapporteringen. Ann Heberlein skriver en text om det hon uppfattar som andra skribenters försök att relativisera övergreppen, men får – för ovanlighetens skull – kalla handen av både DN:s och Sydsvenskans kulturredaktioner. Texten publiceras på Expressens debattsida sedan hon lagt ut den på Facebook, där den delats tiotusentals gånger.

Hade diskuterats förut

– Jag hade tidigare skrivit om det här i en lärobok om sexualetik 2005 där ett kapitel handlar om våld och sexualitet. Där resonerar jag i några passusar att det finns en kraftig överrepresentation av män från Mellanöstern och Nordafrika när det gäller just att bli misstänkta för sexualbrott, säger hon.

– Och jag landar i samma förklaringsmodell som jag har återvänt till hela tiden, nämligen att jag tror att det handlar om normer och värderingar. Jag tror att det handlar om kulturella faktorer, vilket ju är goda nyheter eftersom normer och värderingar är möjliga att förändra.

Särskilt starkt reagerar hon i debattartikeln på en text av DN-skribenten Hanna Fahl. I den texten beskrivs massövergreppen som en företeelse som är “så… bekant” och kopplas bland annat till hur svenska mellanstadiepojkar under Fahls uppväxt omringar enstaka tjejer. Att många av de misstänkta förövarna kommer från patriarkala kulturer med en annan syn på kvinnors sexualitet analyseras inte – att männens bakgrund överhuvudtaget nämns i debatten beskriver Fahl som “vidrigt”.

– Jag var arg på att man förminskade något som jag tyckte var fruktansvärt. Jag förstod inte varför en massa skribenter – framför allt kvinnliga sådana som hade profilerat sig stenhårt som feminister, vilket jag aldrig har gjort – plötsligt bara svek kvinnorna kollektivt. Jag tycker fortfarande det är förbryllande, säger Ann Heberlein.

Inkomster försvann

Trots de negativa reaktionerna biter hon sig fast vid ämnet. Debattartiklarna blir fler och hon diskuterar ämnet i radio och tv. Själv menar hon att det var hennes bakgrund som akademiker som fick henne att tro att bara hon grävde fram tillräckligt mycket fakta så skulle hennes meningsmotståndare ge henne rätt.

Det gjorde de inte. Däremot blev frilansuppdragen färre och hennes välbetalda föreläsningar runt om i landet avbokades utan att ersättas med nya.

Läs även: Ann Heberlein: Ålderdomen som en tillgång

– Jag trodde jag hade en ställning i svensk offentlighet som gjorde att jag hade någon sorts trovärdighet, inte minst i frågor om våldtäkt eftersom jag har skrivit så mycket om det. Jag tror det är där min största missbedömning låg, att jag inte hade den statusen som jag trodde.

När debattartikeln om Köln ska diskuteras i P1:s Studio Ett presenteras hon som en debattör som skrivit en Facebookstatus – inte författare, forskare eller lektor i etik. Nina Rung, genusvetare och utredare vid polisen, och Linnéa Bruno, doktorand och sociolog aktiv inom Fi, presenteras båda som forskare, trots att ingen av dem disputerat.

Valde känsliga ämnen

Ann Heberlein har anklagats för att radikaliseras. Det är ett värdeladdat ord, men innebar inte hennes ämnesval de kommande åren en positionsförflyttning?

Hennes uppmärksammade inlägg om utländska sexualförbrytare följs upp med en crowdfundad bok på samma ämne, och hennes debattartiklar handlar om tiggeri, de unga män som tidigare kallades för ensamkommande barn, och islamism. Det mesta hon pratar om har på olika sätt omgivits av tabun inom svensk offentlighet och förknippas i många fall med sverigedemokrater och mörkblå moderater.

Läs även: Oroande roman om den existentiella ensamheten – Heberlein läser Houellebecq

Själv menar hon att hon inte sagt något som hon inte hade kunnat säga flera år tidigare, och hänvisar till att en av hennes mest sålda böcker, “Det var inte mitt fel” från 2007, handlar om att ta ansvar.

– Det är en bok som handlar om att folk ska klippa sig och skärpa sig och ta ansvar. När den boken kom blev jag utmålad som någon jädra borgarbracka på kultursidorna. Det är en historia som människor har glömt nu, för sedan kom en bok som handlade om att jag hade ångest och ville ta livet av mig, och då blev jag konstruerad som ett offer i stället.

När det gäller debatten om invandrares överrepresentation i våldtäktsstatistiken är hon övertygad om att det är Sverige och inte hon själv som har förändrats. SD:s intåg i riksdagen 2010 ska ha fått medier och kultur att hamna i ett slags chocktillstånd, och strategin blev att partiet och dess frågor skulle skambeläggas.

Ogillade SD – blev Moderat

I debatten kallas Ann Heberlein 2017 allt oftare för sverigedemokrat, vilket stör henne. Hon ogillar delar av partiets politik och tycker att en del sverigedemokrater har en vulgär ton som gör henne obekväm. För att få slut på pratet om SD-kopplingar beslutar hon sig för att kandidera till riksdagen för Moderaterna.

Hennes invändningar mot SD tycks handla mindre om politik och mer om en känsla av grupptillhörighet.

– Det är personligt vilket parti man vill ingå i. Jag vill inte vara sverigedemokrat. Jag har många vänner som är det och jag träffar sverigedemokrater dagligen i mitt jobb och det är bra personer, men det är inte jag, säger hon.

Strax därefter lämnar hon sin halvtidstjänst vid Lunds universitet. Enligt henne själv handlar det delvis om att hon blivit utfryst av sina kollegor, delvis om ett klagomål från en student som resulterat i en anmälan till universitetsstyrelsen, vilket i sin tur hade kunnat påverka hennes kandidatur till riksdagen. Samtidigt finns ett löfte från sajten Ledarsidorna om ett kapitaltillskott som skulle möjliggöra heltidstjänster för Ann Heberlein och hennes man Erik van der Heeg.

Men personkryssen räcker inte till för att ta sig in i riksdagen och den utlovade mediesatsningen visar sig vara ett luftslott.

Arbetslös, pank och skuldsatt

När 2019 inleds är hon, som hon uttrycker det i boken, arbetslös, pank och skuldsatt. Hennes hus på Österlen ska säljas på exekutiv auktion, inga tidningar vill publicera hennes texter och Bonniers har brutit sitt avtal. Ansökningar om jobb som lärarvikarie i olika delar av Skåne ger inga napp.

Det året stänger hon sitt Twitter-konto och tar bort människor hon inte känner från Facebook. Under personvalskampanjen har hon känt sig beroende av att få följare och “likes” samtidigt som obehaget vuxit över följare som uttrycker sig nedsättande om politiker och ibland rasistiskt.

Då journalister har anklagat henne för att hålla hård ton i sociala medier har det egentligen handlat om tonen i kommentarsfälten, tror hon.

Läs även: Ett krig utan människor

– Sedan tycker jag också att offentligheten, som är dominerad av något slags vänsterperspektiv får man väl ändå säga, ser mycket mer mellan fingrarna om en vänsterdebattör uttrycker sig i krigsmetaforer och så vidare.

– Någonstans finns det en väldig skevhet och obalans i hur man bedömer människor och deras yttranden beroende på vilket läger man placera dem i. Och det tycker jag är ett problem.

I dag jobbar hon som kanslichef på Moderaterna i Region Skåne. Skulderna är betalda och hon bor i en hyresrätt i den östra, traditionellt sett mindre “fina” halvan av Malmös innerstad.

Svårt att hitta ny identitet

– En av sakerna som har varit plågsamt under de här åren är att jag berövades inte bara min inkomst och min heder, utan också min identitet som skribent och författare. Jag famlar fortfarande efter någon sorts identitet. Även om jag tycker om att vara kanslichef så går jag inte runt och känner mig som en kanslichef, säger hon.

Helt borta från offentligheten är hon dock inte. Det senaste året har hon skrivit för bland andra Bulletin, Fokus och Svenska Dagbladet, och nyligen lanserade hon en podd tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn.

Fem och ett halvt år senare framstår texten om övergreppen i Köln som en debattartikel bland andra. Ann Heberlein tror själv att hon bidragit till att bredda diskussionen, men tycker inte att det var värt det för egen del. Hon gestikulerar mot bordet bredvid på en uteservering på Stortorget i Malmö och säger:

– Titta dig omkring, hur många av de här människorna gör något för att förändra världen? Det är rätt få av dem som gör någonting. Varför ska jag ha det ansvaret? Det har jag inte. Jag skiter i det, nu är det någon annan som får ta över, säger hon och skrattar.

Vad är ditt råd till någon som hamnar där du var i januari 2016? Att hålla tyst?

– Nej, men var lite smartare än jag. Se till att du har allierade. Jag tror att det var det som var mitt problem också, att jag egentligen aldrig har tillhört något tydligt läger.

– Och jag tror att vi som är borgerliga måste bli bättre på att stötta varandra i offentligheten. Vänstern är jättebra på att mobilisera. Om någon till exempel kritiserar Jonna Sima så kommer massvis med människor rusande till hennes försvar. Vi måste bli lite mer kollektivistiska, säger hon.

Läs även: Anna-Karin Wyndhamn: Ideologistyrning grumlar forskarblicken