Att läsa Ann Lindes utrikespolitiska deklaration från 2022 och att höra Morgan Johanssons kritik mot regeringens utrikespolitik nästan exakt ett år senare är två helt skilda världar. Bokstavligt talat.

Skillnaden ligger inte i att Linde är borta från utrikespolitiken och har blivit ersatt med Johansson eller att det blev ett krig i Ukraina. Lindes fokus på dialog med Ryssland från i fjol verkade inte bita.

Skillnaden ligger primärt i att det finns två nya majoriteter i riksdagen sedan då. Den första, som är för Natomedlemskap, kom redan innan valet och tvingade Socialdemokraterna att bli för ett Natomedlemskap. Den andra är maktskiftet vid valet.

Låt oss se hur S-regeringen såg på Nato då:

”Regeringen avser inte att ansöka om Natomedlemskap. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa”

Det är samma litania som Socialdemokraterna upprepade fram tills det blev uppenbart att SD skulle ta steget och bli för ett medlemskap. När majoriteten skiftade så stod S inför en jobbig sits. Skulle de under ett valår och med ett krig i Ukraina ta striden mot en majoritet i riksdagen, eller skulle de svänga? De svängde hastigt, skyllde på Finland och Sverige ansökte om medlemskap med ett brett stöd.

Läs även: När Åkesson fick S att bli Nato-vänner

180 grader senare

Morgan Johansson står nästan på dagen ett år senare och är jättearg. Topp tunnor rasande. Han säger:

– Det är också ett misslyckande för den svenska regeringen att man inte i så fall har kunnat hålla samman Sverige och Finland i den viktigaste säkerhetspolitiska processen för vårt land på 200 år.

Kanske farligt att som amatörhistoriker, i bästa fall, att sticka ut hakan. Men Första världskriget, Andra världskriget och Kalla kriget var väl också ganska viktiga?

Inte ens hemdistriktet tror på Johansson

Samme Johansson som menar att Nato är den viktigaste säkerhetspolitiska frågan på 200 år misslyckades till och med att övertala sitt hemdistrikt, Skåne, att det var bra att gå med i Nato. Samme Johansson har ägnat ganska betydande kraft på att motverka ett svenskt medlemskap. Han var absolut inte den som skällde på Magdalena Andersson när hon först sa nej till Nato och sen velade till dess att Sverigedemokraterna sa ja till Nato.

Läs även: Nej, nej, kanske och sen går det jättebra

Men nu är Johansson jättearg. Regeringen har misslyckats. Det är ett ärvt misslyckade i så fall. Socialdemokraterna är inte direkt kända för sin goda relation till Erdogan. Han var tveksam, eller till och med emot, från början. Det var en misslyckad strategi att Socialdemokraterna skulle lyckas övertyga Erdogan. Det gick sådär. Om man ska vara snäll. Misslyckande om man ska tala med Johanssons språk.

Avtalet som skapade konflikt

Johansson var delaktig i S-regeringens beslut att ingå ett mycket märkligt avtal med den politiske vilden Amineh Kakabaveh. Det kändes nog jättebra då. Just då var det nog kittlande att se hur arg Erdogan blev. Bakfyllan är rätt hård. Relationen till Turkiet blev inte så god. Avtalet och konflikten med Turkiet nämns sällan, trots att en del av avtalet mellan Finland, Sverige och Turkiet tar upp det.

Läs även: Försöker Socialdemokraterna sabba Natoansökan

När regeringen tog avstånd från de kurdiska organisationerna som Johansson var med och lovade mer stöd blev han jättearg. YPG och PYD hade för nära kopplingar till PKK enligt regeringen och för att hedra det avtal som regeringen Johansson ingick med Turkiet och Finland skulle det tas avstånd. Johansson blev upprörd förstås. Då var det nästan som att han ville elda på konflikten med Turkiet.

Läs även: Natomedlemskapet är ingen pajaskonst

Och nu är han jättearg igen. Regeringen gör inte tillräckligt för att hantera Natokritikerna. Paludan borde fördömas, säkert SD också och flera andra. Men inte dockhängningen. Den glöms också ofta bort.

Nato reduceras till inrikespolitik

Mönstret är väldigt tydligt och ska inte upprepas för mycket. För Johansson är det uppenbart inte den viktigaste säkerhetspolitiska frågan på tvåhundra år. Inte ens på några år. Det är i stället något som han avskyr men något som han kan använda som en kritik mot regeringen. Därför är frågan viktig. Säkerhetspolitiskt är det inte så viktigt för Morgan Johansson. Han menade att det var ett spel och att det inte behövdes ännu en resa till Turkiet.

Johanssons snurrande i Natofrågan är tillräckligt för att göra en vindflöjel vimmelkantig. Det börjar bli dagsnoteringar i vad han tycker. Kanske kommer det bli terminshandel.

Men en sak är uppenbar. Det viktiga med Nato är Morgan Johanssons chans att bli minister igen. För det målet tycks han kunna vara hur arg, upprörd eller ilsken som helst. Eller kunna ha vilken åsikt som helst.

Läs även: Skogkär: När jakten på makten går före landets säkerhet