Vänstern har övergivit arbetarklassen, och månar nu istället om de invandrare vars röster man är helt beroende av. Ökad otrygghet och dåliga anställningsvillkor är ett pris man gärna betalar, skriver Carl Bengtsson.

Den svenska liksom den europeiska vänstern har länge baserat en stor del av sin politik på att vara de mest invandrarvänliga partierna. Samtidigt torde det vara uppenbart att det är de man säger sig värna som får betala priset för detta i form av ökad otrygghet och försämrad arbetsmarknad.

Vänstern bygger upp ett nytt trasproletariat och klassamhälle, den här gången baserat på etnicitet. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Invandrarna ska in, kosta vad det kosta vill

DEBATT: Invandring får vänstern att gå kapitalismens ärenden

”Normaliseringsprocessen” är teorin att våldsutsatta kvinnor vänjer sig vid våld, och därför inte kan förväntas samarbeta ordentligt med polis och åklagare. Detta ger rättsväsendets förutfattade meningar om våldsamma män fritt spelrum, skriver journalisten Lotta Varga.

Ett samtal, en trovärdig anmälan – och processen är igång.

Föreställer bilden ömhet eller våld? Foto: Fredrik Sandberg/TT

Skillnaden mellan fördomar och teorier är bara antalet högskolepoäng

DEBATT: Fakta snarare än teorier bör styra kampen mot partnervåldet

Sverige har blivit ett allt tölpigare och oartigare land. Att upprätthålla hyfsen kräver mod, men i decennier har vi ursäktat vår feghet med ord som ”individualism”, ”frihet” och ”normkritik”. Detta skriver Axel Otterberg.

I Sverige, ett samhälle som länge betraktat sig självt som väluppfostrat och civiliserat, har fingertoppskänslan för socialt beteende, att veta när och hur man säger ifrån, hur man visar hänsyn och sätter gränser, tyvärr blivit ovanlig. Det är inte att människor plötsligt blivit elaka, utan att samhället systematiskt har tränat bort den ryggrad som krävs för hyfs och social disciplin.

Vår nya fina fria värld. Foto: Mikael Fritzon / TT

DEBATT: Hyfs kräver både fingertoppar och ryggrad

Långt från världsmedias strålkastarljus i norra Irak pågår förföljelser av olika etniska grupper, men särskilt assyrierna. Trakasserier, orättvisor, vandalism och hat driver dem sakta från den mark de bebott i tusentals år, skriver Michael Merdoyo.

När kristna kors slås sönder på assyriska gravar i norra Irak och historiska assyriska hus rivs i staden Bartella talar omvärlden gärna om ”isolering”, ”olyckliga incidenter” eller ”kommunala åtgärder”. För assyrierna – ett av Mellanösterns äldsta folk – är budskapet tydligt: deras närvaro ska bort, deras historia raderas och deras framtid göras omöjlig.

Ingen god jul för Iraks kristna minoriteter. Foto: Hussein Malla / TT

Antalet assyrier i Irak kan ha minskat med över 80 procent sedan 2003