Carl Eos vill begrava etnonationalismen, men tycks reducera etnicitet till biologi och förbiser familjens roll. Det är i familjen som språk, traditioner och värderingar förs vidare, skriver Andreas Feymark.

Carl Eos skriver i <a href="https://bulletin.nu/eos-begrav-etno-nationalismen-en-gang-for-alla" target="_blank" rel="noopener">Bulletin</a> att han vill begrava etnonationalismen en gång för alla. I sin argumentation tycks han reducera etnicitet till biologi, trots att det också handlar om gemensam kultur och historia. Nationalismen utgår från nationen, som i Sveriges fall har sina rötter i svenskarna som etnisk grupp. Eos skriver att blodet räcker till familjen, men inte till ett land. Han förbiser familjens betydelse för nationen. Familjen är nationens minsta byggsten. Det är inom familjer och släkter som språk, traditioner och värderingar förs vidare från generation till generation. När familjens normer också är samhällets normer står lojaliteten till familjen inte i motsättning till lojaliteten till nationen. De förstärker varandra. Den som invandrar till Sverige med historiska och kulturella rötter i ett annat land har egna traditioner och band till tidigare generationer. Ur ett humant perspektiv har man all rätt att värdesätta och värna dem. Men den historiska förankringen i den svenska kulturen är inte densamma som för den som har släktband här sedan generationer. I vissa släkter och klaner förs dessutom normer och lojaliteter vidare som står i direkt konflikt med det svenska samhället.

Familjen är nationens minsta byggsten – det är där språk och traditioner förs vidare

Replik: Etnicitet spelar roll

Sveriges nya biståndsstrategi för Kuba flyttar fokus från staten till människorna. Men med tio miljoner kronor om året och en stat som kan slå mot mottagarna är framgången långt ifrån given, skriver Carlos Manuel Estefanía.

Sveriges nya strategi för utvecklingssamarbetet med Kuba 2026–2031 markerar en viktig förändring. Inriktningen är tydlig: mänskliga rättigheter, demokrati, civilsamhälle, rättsstat och möjligheten för kubaner att skapa ett eget ekonomiskt liv. Svenska biståndsmedel ska inte gå direkt till den kubanska staten eller dess myndigheter. Det är betydelsefullt. Länge har Kubas ekonomiska och sociala verklighet beskrivits som ett utvecklingsproblem, nästan frikopplat från det politiska systemet. Den nya strategin är tydligare med sambandet mellan fattigdom, statlig kontroll och bristen på politiska friheter. Den beskriver Kuba som en enpartistat där mänskliga fri- och rättigheter är kraftigt begränsade. Det mest intressanta är kanske att Sverige vill flytta tyngdpunkten från staten till människorna. Stöd ska kunna gå till oberoende civilsamhällesorganisationer, människorättsarbete och småföretagare. Tanken är enkel: bistånd som ska hjälpa kubaner ska inte samtidigt stärka den maktstruktur som håller dem beroende av staten.

Kuba befinner sig i en djup ekonomisk kris. Sveriges nya biståndsstrategi ska nå människorna, inte staten. Foto: Andreea Munteanu/Unsplash

Biståndet ska nå kubanerna, inte staten – men regimen kan slå mot mottagarna

Debatt: Sveriges Kubastrategi – en chans för friheten, men ingen garanti

Sverige beskrivs som världens mest sekulära land. Men jämställdhets- och inkluderingsidealen har fått drag av en ny religion, med egna dogmer och ritualer, skriver Daniel Gösta Thor.

Jämställdhet och inkludering. Frihet. Det är ledord som de flesta ser som ideal hämtade ur det sekulära och humanistiska samhället. Med fokus på individen med stort I ska denna samhällsutopi uppnås. Religionens bojor anses därmed tillhöra det förflutna. Men hur fria är vi egentligen i Sverige? Och hur sekulär är den genomsnittlige svensken? Mest i världen, enligt flera internationella undersökningar. Jag har börjat ifrågasätta den uppfattningen. Frihet innebär en möjlighet att våga välja sina egna tankar, fri från påverkan och skam. Så är inte alltid fallet i det ”sekulära” Sverige, det land som mest av allt vill höja sig över dogmernas begränsningar.

Jämställdhet och inkludering har blivit en ny tro – med egna dogmer och ritualer

Debatt: Myten om det sekulära Sverige

Kubas kris skylls ofta på Trump. Men landets ekonomiska sammanbrott började långt tidigare, och för att förstå det måste vi också våga titta mot Havanna, skriver Carlos Manuel Estefanía.

Ludvig Wassgrens reportage <a href="https://ordfrontmagasin.se/artiklar/kuba-i-trumps-skugga/?utm_source=chatgpt.com" target="_blank" rel="noopener">”Kuba i Trumps skugga”</a>, publicerat i Ordfront magasin den 20 juli 2026, beskriver med stor närvaro ett Kuba där människor försöker få vardagen att fungera trots strömavbrott, bränslebrist, inflation och en infrastruktur som långsamt faller sönder. Det är en bild som förtjänar att tas på allvar. Men när jag läser reportaget kan jag inte låta bli att ställa en annan fråga: har vi blivit så vana vid att se Kuba genom Washingtons fönster att vi glömmer att också titta mot Havanna?

Gatubild från Havanna. Foto: JF Martin/Unsplash

Landets kris började långt före Trump – och Havanna bär sin del av ansvaret