”Hat och hot” har blivit ett mantra för att brännmärka dem som vågar kritisera politiska makthavare. Uttrycket handlar också om språkbruket på sociala medier, där många utmanar elitens slätkammade elegans. Bättre vore att vända krafterna mot de verkliga hoten, skriver Lennart Göranson. Mot de hot som hindrar viktiga samhällsfunktioner att utföra sitt uppdrag.

Svenska media rapporterade nyligen att två ryska poeter dömts till sju respektive fem och ett halvt års fängelse. Brottet var ”uppvigling till hat och uppvigling till verksamhet som hotar statens säkerhet”. Det som de två konkret hade gjort var att läsa upp dikter som kritiserade Rysslands krig mot Ukraina.

På sociala medier blir det oftare råkurr än eleganta elakheter. Ill: Blaine A. White (CC BY-SA 4.0)

Det finns värre och allvarligare hot än den obildades grovt formulerade kritik mot makthavare.

Göranson: ”Hat och hot” som kritikdödande mantra

Nationalism behöver inte vara exkluderande. Den kan tvärtom vara ett kitt som knyter oss till det territorium vars lagar vi följer, som vi betalar skatt till och som vi – i värsta fall – är beredda att försvara mot angrepp utifrån. Och som välkomnar alla som vill dela den gemenskapen. Jag tror att en kulturkanon kan ha en viktig funktion för att lyfta fram det som lagt en grund för vår nationella identitet, skriver Lennart Göranson.

Så ledde då diskussionen om en svensk kanon till slut till konkret politik i och med regeringens beslut om ett uppdrag till historieprofessorn Lars Trägårdh. Under hans ledning kommer en expertkommitté både bestämma vilka kulturområden som ska omfattas och utse de verk som ska ingå. Allmänheten kommer få lämna förslag, så allt talar för att diskussionen både fortsätter och blir alltmer vildvuxen.

kulturminister Parisa Liljestrand (M) och regeringen har gett historikern Lars Trägårdh i uppdrag att ro iland en svensk kanon. Foto: Henrik Montgomery/TT

Nationalism kan vara ett kitt som knyter oss till det territorium vars lagar vi följer.

Göranson: En kanon för en inkluderande nationalism

Många av vår tids konflikter handlar om att vara god eller att vara klok. Våldet i Gaza, klimatpolitiken, problemen till följd av de senaste årens immigration – klyftan vidgas mellan dem som vill följa hjärtats röst och dem som sätter hjärnan i första rummet. Själv väljer förnuftet framför känslan, i förhoppningen att det i längden ska leda till det bästa resultatet, skriver Lennart Göranson.

Varför är allt en trasa? Det frågar sig Carl Jonas Love Almqvist, efter inledningen ”varför är den goda dum – varföre den kloka ond”. Även vår tid bjuder konflikter där det är svårt att välja mellan att vara god eller klok. Att följa hjärtats röst eller hjärnans, känslans eller förnuftets.

Ska hjärtat eller förnuftet styra? Foto: Kgbo /Ibex73 (CC BY-SA 4.0) / 

Vare sig vi talar om Gaza eller klimatet vill alltför många följa känslan istället för förnuftet.

Göranson: Att låta hjärtat eller hjärnan styra politiken

Den stora invandringen från Mellanöstern och norra Afrika har lett till en rad problem. Många menar att lösningen ligger i en förbättrad integration. Men det finns ett antal motsättningar där det saknas utrymme för kompromiss, konstaterar Lennart Göranson.

Under de revolutionsromantiska åren omkring 1968 var det mycket snack om ”antagonistiska motsättningar”. En marxistisk term som betyder ungefär samma sak som en röd linje – något man inte kan förhandla eller kompromissa om. Dagens motsättningar handlar inte om kapitalister och arbetare. Dessutom är de betydligt mer handfasta än de konflikter som mest bottnade i studier av suspekta manifest.

Somliga av islams värderingar går inte att kompromissa med. Foto: Allauddin Khan/AP/TT / Okänd (public domain)

Islams syn på heder, barnuppfostran och kvinnor är inte en som går att att kompromissa med.