Runar Vikstens utredning plockades ner från polisens hemsida, och alla frågor den borde rest försvann efter Mats Löfvings död. Främst av dessa de frågor som borde ställas om Anders Thornbergs lämplighet som rikspolischef, skriver Peter Springare.

Ett mycket märkligt och spöklikt vakuum har uppstått inom polismyndigheten och i den allmänna debatten efter Mats Löfvings tragiska självmord. Mats Löfvings död har på något konstigt sätt spelat Anders Thornberg helt i händerna. Fokuset har helt och hållet flyttats från Thornberg, men även från regeringen med justitieminister Strömmer i spetsen. Inga jobbiga frågor från journalister till Strömmer om vad han tänker göra med Anders Thornberg förekommer. Inga giftiga ledare längre från landets ledande tidningar, som ifrågasätter ledningsförmågan inom svensk polis. Inga åsikter längre från självutnämnda ”experter” eller verkligt initierade i polisorganisationen, som vi kunde ta del av innan Mats Löfving tog sitt liv.

Den tysta minuten för Mats Löfving blev tystnad generellt. Foto: Fredrik Sandberg/TT/

Mats Löfvings död fick alla frågor att tystna. De viktigaste av dem frågan om Anders Thornbergs lämplighet som rikspolischef.

Springare: Tystnaden efter Mats Löfvings självmord

Runar Vikstens rapport om polishärvan hamnade snabbt i skuggan av Mats Löfvings tragiska bortgång, vilket är fullt förståeligt. Men innehållet bör diskuteras. Rapporten är nämligen ett uppenbart beställningsjobb till en pålitligt lojal byråkrat för att rentvå rikspolischefen, skriver Peter Springare.

Så kom då rapporten från den ”djupgående” utredningen kring härvan med polischeferna Mats Löfving och Linda Staaf. Den hamnade omedelbart i skuggan av den tragiska nyheten om Mats Löfvings bortgång. Fullt förståeligt, men det är ändå viktigt att ta en titt på dess innehåll.

Runar Viksten presenterade resultatet av sin utredning i onsdags. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Runar Vikstens rapport om polishärvan hamnade snabbt i skuggan av Mats Löfvings tragiska bortgång, vilket är fullt förståeligt. Men innehållet bör diskuteras.

Springare: Att skapa en syndabock till skydd för rikspolischefen 

Det som i media vanligen benämns ”mäns våld mot kvinnor” är inte ett problem, utan flera. Och genom att fokusera på ideologiskt grundade strider om vilket som ska vara ”den sanna beskrivningen” kommer vi inte närmare en lösning på de konkreta problemen, skriver Peter Springare.

En av de i särklass mest prioriterade och debatterade frågorna i Sverige idag är ”mäns våld mot kvinnor”. Frågan har för övrigt varit prioriterad i större och mindre utsträckning de senaste 25 åren, utan att man tagit några nämnvärda steg mot att komma till rätta med problematiken. Förutom då att olika radikalfeministiska kvinnoorganisationer tillåtits växa sig oförtjänt starka. Orsaken är att inte tillräcklig energi har lagts på att försöka se de fundamentala skillnader som ryms under paraplybeteckningen ”mäns våld mot kvinnor”.

Ideologiska gräl leder inte närmare till en lösning enligt Peter Springare. Foto: Claudio Bresciani / TT

Genom att fokusera på ideologiskt grundade strider om vilket som ska vara ”den sanna beskrivningen” kommer vi inte närmre en lösning på de konkreta problemen.

Springare: Våldet mot kvinnor är inte en och samma sak

ROKS kvinnoseparatiska ideologi är samhällsskadlig och den analys de med framgång spridit i synen på våld i nära relationer på skilda nivåer i samhället, hindrar ett effektivt arbete mot dessa brott och går på tvärs med tillgänglig empiri, skriver Peter Springare.

Ett stort problem som vi har att brottas med för närvarande i Sverige är omvänd könsmaktsordning. Dagens radikalfeminister med Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) i spetsen, bygger vidare på och cementerar narrativet att den påstådda könsmaktsordningens yttersta konsekvens är att män använder våld mot kvinnor, i bland annat nära relationer, för att kvinnor är just kvinnor.

Radikalfeminister på Pridefestivalen 2009. Leder deras tänkande kring våld i parrelationer fel? Foto: Bengt Nyman (CC BY 2.0)

Är män värre en djur och bör liknas vid vandrande dildos, eller borde man kanske ta till sig Brå:s och andras forskning?