Den upprördhet som utspelar sig kring en bluffande mörkhyad professor i Cambridge går kanske att förstå. Men den är egentligen planerad. Och borde därför inte chockera. Om det inte vore för kolliderande drömmar inom en påträngande politisk elit, skriver Torsten Sandström.

Den som vill förstå hur PK och woke fungerar har mycket att lära av hur en ung man med ursprung från Ghana, Jason Arday, kunde bli professor vid det gamla universitetet i Cambridge. Han har i dagarna förlorat sitt fina jobb. Men hur kunde han – med en mängd darriga meriter och rena fantasieskapader i i sitt CV – öht få jobbet som professor i utbildningssociologi? En fundering över detta lär oss något om nutidens vänsterliberala samhällen.

”Förklaringen till det som hänt ligger i det vänsterliberala samhällets många drömmar”

Sandström: Cambridge: explosion i drömfabriken

Stora teknikskiften skapar samhällsproblem – det visste redan 1800-talet. Men dagens politiska klass stämplar hellre protesterna som fiender än löser problemen bakom dem, skriver Torsten Sandström.

Dan Korn har skrivit en bra text på Bulletin den 19/7: <a href="https://bulletin.nu/korn-det-danar-uti-rattens-krater">”Det dånar uti rätten krater”.</a> Utgångspunkten är att Europas industrialisering under början av 1800-talet kommit att skriva om världsdelens politiska förutsättningar. Västeuropas huvudstäder skakades under åren kring 1848 av arbetaruppror. Men inte London. Den brittiska parlamentarismen var då hyfsat anpassad för att klara en ekonomisk-politisk omställning som skapade stora förmögenheter hos ett fåtal (och även i mindre mån för medelklassen).

Lamartine avvisar den röda fanan i Paris 1848 – eliten mot folkets uppror, då som nu. Foto: Privat/Henri Félix Emmanuel Philippoteaux/CC0

”Här intar den svenska politiska klassen rollen som Proppen Orvar!”

Sandström: Den politiska klassen som proppen Orvar

När en läkare tycks önska sig en inkomstförsäkring för folk i det lägre trakterna av normalfördelningen när det kommer till kognitiv begåvning, så har det gått lite för långt, skriver Torsten Sandström.

Jag har goda minnen från min barndom rörande Åke Holmbergs Ture Sventon och hans betjänt Omar (som i nutida upplagor antagligen måste byta namn till Svenne). Jakten rörde förstås boven Ville Vessla (som idag antagligen skulle vara ett kodnamn för en invandrad bov). Vessla var smart och kunde ofta komma undan. Därför myntades uttrycket: ”Alltid denna Vessla”.

Torsten Sandström är skeptisk till statliga försäkringar. Foto: Privat

”Alltid ska staten utropas som hjälpare! Även för idéer som tydligt nog framstår som stjälpare” 

Sandström: Stoppa arbetslinjens rödgröna dödgrävare

Sommarpratarna i SR:s flaggskeppsprogram väljs enligt ett tydligt mönster – och det mönstret säger något större om hela svensk public service, skriver Torsten Sandström.

Chefer inom det som kallar sig ”public service” älskar att beskriva sin verksamhet som en samling kring ”lägerelden”. På så vis vill de ofta förklara varför strunt nojs och flabb får en så stor andel av SR/SVT:s budget. En kritisk svensk genomskådar förstås detta bedrägeri. Varken politiker eller chefer på SVT gillar nämligen banala och vulgära projekt, utan förespråkar privat normalt finkultur av traditionellt slag.

Torsten Sandström ifrågasätter urvalet bakom SR:s ”Sommar i P1” 2026. Foto: Privat/Holger.Ellgaard, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Public service väljer bara politiskt korrekta röster