Kostnaderna för myndigheters kommunikationsavdelningar har vuxit med mångmiljardbelopp de senaste åren – Polismyndigheten är ett av de tydligaste exemplen. Men innebär det att svenska folket aldrig har varit så välinformerat som nu? Journalisten Henrik Sjögren beskriver i en krönika hur kommunikationsavdelningar alltmer fungerar som antingen censorer eller reklammakare för myndigheterna.
Svenska myndigheter har aldrig tidigare lagt ner så mycket pengar och resurser på kommunikatörer, informatörer och pressekreterare. Den färska rapporten ”Ingen reklam tack – en ESO-rapport om myndigheternas kommunikation” visar att antalet personer som arbetar minst 40 procent av en heltid med kommunikation har ökat med 46 procent sedan 2006.
Därutöver lägger de flesta myndigheter i sin tur in kommunikationsinsatser från pr-byråer. Polisen har till exempel genom åren betalat miljontals kronor till pr-byrån Prime.
Därmed borde man kunna dra slutsatsen att svenska folket aldrig har varit så välinformerat om myndigheternas verksamheter som i dag. Men stämmer det?
Slutenheten har ökat
Polismyndigheten beskriver själv att syftet med kommunikationen är att skapa förtroende för polisens arbete genom att ge saklig och korrekt information om brott, händelser och polisens arbete.
Tidigare fanns det goda möjligheter för oss journalister att själva söka upp den tjänsteman eller enhetschef vi ville tala med. I dag är det få myndigheter som fortfarande har direktnummer till sina tjänstemän. Som journalist blir man hänvisad till ett medie- eller presscenter.
Jag har de senaste månaderna arbetat med nyheter som rör bland annat Migrationsverkets, UD:s och Polisens inre angelägenheter. När jag väl kommer i kontakt med mediecentret blir jag noga förhörd om mitt ärende. Varför vill jag skriva om myndigheten? Vilka är mina exakta frågor? Därefter ber kommunikatören att få återkomma med vem jag ska få intervjua.
Nekas ofta intervju
I de allra flesta fallen nekas man intervju – kommunikatören återkommer i stället med svar på frågorna, skrivna av någon anonym person på myndigheten. I bästa fall återkommer myndigheten med en person att intervjua – men kan man lita på att den personen talar fritt? Jag ska nedan visa att så förmodligen sällan är fallet.
För egen del vänder jag mig numera mycket hellre till anonyma läckor inifrån myndigheterna för att få korrekt information – och jag vet att de flesta av mina kollegor arbetar på liknande sätt.
Det är först sedan man har lyckats avslöja oegentligheter den vägen som man får tillträde till att intervjua ansvariga personer, som till exempel då jag efter flera avslöjanden om säkerhetsbrister lyckades få intervjua nyckelpersoner på Migrationsverket.
Polismyndigheten torde vara den myndighet som i allra störst utsträckning låter sin kommunikationsavdelning vara ett filter gentemot allmänheten – allt för att förhindra att graverande information om myndighetens arbete ska nå offentlighetens ljus.
Vilks-händelsen omges av total tystnad
Jag blev med all önskvärd tydlighet påmind om fenomenet häromveckan, då jag började arbeta på en artikel rörande omständigheterna kring vad som ledde fram till konstnären Lars Vilks död.
Min önskan var att få tala med någon om hur Polisen arbetar med säkerheten rörande både utryckningsfordon och de fordon som har förhöjt skalskydd (läs: den typ av fordon som Lars Vilks färdades i).
Trots att jag avgränsade mig till att vilja ställa generella frågor – alltså inte specifikt om Vilks-händelsen – gjorde Polisens kommunikatör bedömningen att jag inte skulle få tala med någon alls.
Han bad mig precisera mina frågor – varefter jag fick till svar en länk till en sida på Polismyndigheten som beskrev fordonen. Jag bad även att få tala med personer som jag specifikt visste jobbade med fordonens säkerhet – men fick till svar att de inte skulle låta mig intervjua någon sådan.
Rapport bekräftar bilden
Det är inte första gången jag blir stonewalled, blockerad, av Polisen (för att använda journalistjargong). Tidigare har jag lyckats runda mediecentret och fått tag på poliser som har varit i händelsernas centrum. Ibland har de börjat tala fritt men de flesta avbryter sig och vill bekräfta med mediecentret att de får tala med mig. Sedan hör de inte av sig mer.
Bemötandet jag fick är inte unikt för mig – eller för Bulletin. Massvis med vittnesmål om liknande bemötande finns i polisforskaren Stefan Holgerssons färska rapport ”Hur hanterar Polisen journalister?”. I rapporten intervjuas polisanställda och där framkommer överväldigande vittnesmål om att det inte bara är ett mönster. Det är en genomtänkt, planerad strategi. Polisens strategi är att stoppa så mycket information som möjligt som kan verka kritisk. (En tidigare intervju med Holgersson finns här.)
Även den pensionerade polistoppen Anders Burén, som jag tidigare har intervjuat, beskriver myndigheten inifrån på liknande sätt. ”Kommunikationsavdelningen har ett, för polisledningen, viktigt syfte: att censurera sådan information gentemot allmänheten som kan ställa polismyndigheten i dålig dager”, sade han i artikeln.
Polis som talar ”kan råka illa ut”
I mitt samtal med Burén framkommer att de poliser som talar med journalister utan att först få godkännande från kommunikationsavdelningen kan ”råka illa ut”. En slutsats som också rapporten kommer fram till.
Jag har hittills berört hur journalister drabbas av Polisens nedtystningsarbete. Det jag så småningom har kommit till insikt om är hur omfattande och genomarbetat arbetet med nedtystning i själva verket är, på ett övergripande plan – en insikt som åtminstone ger mig kalla kårar.
Ovan nämnd forskare, Stefan Holgersson, skrev tillsammans med polisforskaren Malin Wieslander en artikel med titeln Conducting critical research on powerful organisations. De intervjuade tio forskare som hade kritiserat Polismyndigheten, och frågade hur de hade behandlats efteråt. Samtliga tio hade drabbats på så sätt att de fortsättningsvis inte hade fått tillgång till data.
Enligt artikeln blockerar Polismyndigheten de forskare som är kritiska till Polismyndigheten, medan de gynnar dem som är positiva genom att ge dem tillgång till data och bevilja dem forskningsmedel.
”Vi såg det inte komma”
Brottsförebyggande rådet (Brå) är en av de enheter som Polismyndigheten ger tillgång till data.
Brå, som liksom Polisen lyder under Justitiedepartementet, har de senaste tio åren fått en miljard kronor för att sprida kunskap om brottsutvecklingen i Sverige. Därför är det talande när politiker kommenterar den eskalerande våldsutvecklingen och gängkriminaliteten med ord som ”vi såg det inte komma”.
För trots en miljard kronor för upplysande insatser om brottsutvecklingen, av en myndighet som har Polismyndighetens fulla stöd i datainhämtning, har varken allmänhet, journalister, forskare eller politiker fått den insyn som krävs för att få insyn i Polismyndighetens arbete. Frågan är vilka andra samhällsproblem som politikerna i framtiden inte ser komma.
Läs även: Professor: Polisen fejkar och skönmålar – ”påminner om totalitära regimer”
Läs även: Polistoppens dom: Myndigheten har havererat
Läs även: Kommunikatörerna blir allt fler när samhället växer ihop med staten
