Sju veckor efter valet står Sverige fortfarande utan en ny regering. Centerpartiet har lyckats göra sina röda linjer viktigare än möjligheten att faktiskt bilda en regering.

Sju veckor efter valet är det fortfarande inte mycket nytt. En viktig del av förklaringen är Centerpartiet och dess röda linjer, som korsas av en passivitet. Antingen vill man göra en kompromiss, och då förhandlar man med andra partier. Eller så vill man inte kompromissa, och då är det meningslöst att förhandla. Då är ett nyval att föredra. Talmannen Andreas Norléns drag att pröva en mittenregering är lite av ett genidrag. Centerpartiet har länge haft ett slags önskedröm om en sådan regering, trots att det bara är de själva som vill ha den. Nu kommer den drömmen att tydligt krossas, när inte ens de partier som ska ingå vill vara med. Centern har låst svensk politik. De kallar sig ett mittenparti, men i många frågor växlar de mellan extremerna. Ekonomiskt står de till höger om M, i migrationsfrågan ligger de nära Miljöpartiet, och så håller det på. Centern verkar tro att kantpositioner i många frågor, både till höger och vänster, ger en mittenposition som summa. Men att vara extrem åt två håll samtidigt gör en inte till mitten; det gör en bara omöjlig att samarbeta med.

Centerpartiet har en något udda självbild. Foto: Skärmdump av Volvoreklam

En konklav på Stureplan kan rädda Sverige

Hjort: Lås in Centerpartiet tills den vita röken stiger

Det är lätt att förstå argumentet för att människor ska kunna börja om. Svårare är att förstå varför deras tidigare misslyckanden skulle göra dem särskilt lämpade för riksdagen. I debatten om Mohammad Ali har skillnaden mellan en andra chans och ett politiskt mandat gått förlorad.

Susanna Kirkegaard skriver i en <a href="https://www.aftonbladet.se/ledare/a/OgdXQl/mohamed-abdukardir-ali-v-blev-vald-gilla-laget">ledare i Aftonbladet</a> om hur ”strulpellar” också måste kunna bli politiker. Hon syftar på Vänsterpartiets Mohamed Ali. Där finns en viktig poäng: det bör vara möjligt att lägga om sitt liv och bli politiker. Men Ali har varken lagt om sitt liv eller varit en strulig kille. Kirkegaard är en av många märkliga texter där det närmast finns en tävling i vem som kan stötta Ali mest. Men Kirkegaards text är ett pedagogiskt exempel på en ganska förvirrad debatt kring Ali. Ibland förekommer märkliga hyllningar till någon slags speciell erfarenhet eller kompetens som han skulle ha. Alla har erfarenhet av att få räkningar, men det skapas inte någon speciell erfarenhet av att inte betala dem. Att ha struntat i att göra rätt för sig är inte direkt en erfarenhet som är viktig, och betalningsanmärkningar är inte heller någon spetskompetens. Det konstiga med Kirkegaards text och andra som argumenterar på ett liknande sätt är varken att de vill att det ska finnas en andra chans eller att de kallar någon som inte betalar underhåll för sitt barn för en strulpelle. Att ge någon en andra chans är en sak, ett riksdagsmandat är uppenbart något annat. Det konstiga är synen på riksdagen och dess arbete.

Riksgatan mår nog bäst av att vara en smal stig. Foto: Wiki 

Strulpellarna kan få en andra chans – men måste de få en riksdagsplats?

Hjort: Kronofogden ger inte spetskompetens 

Att beskriva Mohamed Ali som ett offer för rasism kan verka som ett försvar. Men det riskerar också att förminska honom. En riksdagsledamot är inte en maktlös betraktare av samhället, utan en makthavare med ansvar att stifta lagar. Då måste samma krav gälla som för andra.

Debatten kring den vänsterpartistiske kryssraketen Mohamed Ali är låst i ett märkligt ställningskrig. Kritik mot honom tolkas som rasism, och att stå upp för honom blir därmed ett slags antirasism. Flera, bland dem Expo och Vänsterpartiets företrädare, menar att det handlar om rasism och att Ali därmed är ett offer. Det är ovanligt att det är ett offer som har skuldsanering och misstankar mot sig om våld mot en närstående. Pratet om rasism är ett enkelt sätt att tolka saker, där världen delas in i gott och ont. Frågan om huruvida skulder, lögner och annat är lämpligt för en lagstiftare försvinner ur debatten. En debatt om vilka krav vi har på en lagstiftare försvinner, eftersom den ena sidan pekar finger och skriker rasism. Och skillnaderna mellan Ali och andra är påtagliga. Kritik blir inte rasism bara för att den träffar fel person. När moderaten PM Nilsson blev statssekreterare fick han snabbt sluta på grund av ett avslöjande om olagligt ålfiske. Flera moderata ministrar avgick 2006 kort efter att de tillträtt, på grund av obetalda tv-avgifter, svart städhjälp och liknande. Det är förmodligen lättare att få en kamel genom ett nålsöga än att få en borgerlig politiker accepterad av vänstern, så angreppen var hårda.

Media har ännu inte fått granska Muhamed Ali. Foto: AI 

Om alla är lika, varför gäller inte samma regler?

Hjort: Mohamed Ali och konsten att slippa granskning

Det är lätt att se skokartongerna som ligger kvar efter plundringen i Paris. Svårare är att se allt det som föregick dem: skatterna som inte gav resultat, regleringarna som kvävde initiativ och de politiska löftena som någon till sist måste betala för. Frankrike visar hur dyrt det kan bli när politiken bara räknar det som syns – och glömmer allt det som aldrig blev gjort.

Ett tv-inslag skildrade de franska kravallerna perfekt i en ödesbild: en folktom gata i Paris där det har skett en brutal vandalisering. Mitt bland allt skräp ligger drösar av skokartonger och liknande från Adidas, Nike och andra märken. ”Desperationen” över skolsystemet tar sig formen av plundrade skor. Det är nästan lika korkat som att bränna skolan i protest mot finansieringen. Men det skildrar också att det franska problemet inte är skolsystemet. Det är både djupare och mer komplext. Å ena sidan finns en rättmätig vrede mot en dysfunktionell stat. Men den drunknar i våldet och vandaliseringen. Märkligt nog räknas våldsverkarna till dem som protesterar, trots att de är tjuvar och vandaler – kriminella. De förstör dessutom för de grupper som de gömmer sig bland. Alla förstår att det inte är missnöjda plugghästar som bränner och förstör. De som dominerar gatorna är inte de som vill ha en bättre skola. Kravallerna sliter franska städer i bitar, och det är ett rejält sargat land. Rapporteringen är dålig, och det finns oftare ett slags vilja att driva en ideologi än att rapportera. Frankrike har en stat som lovar mer än den klarar av. När den brister tar våldet över, och pressen väljer vad vi får se.

För många av de som deltar är våld och plundringar viktigare än skolan. Bild: AI

När staten lovar allt och levererar kravaller