Om lite drygt en månad är det val till Europaparlamentet, och snart drar valkmaskinerna i gång. Då kommer vi att få lyssna till en massa pigga idéer från de svenska kandidaterna om vad EU:s parlament bör ägna tid och kraft åt, och väldigt lite eller inte alls om vilka frågor som egentligen inte hör hemma på EU-nivå, utan bör hanteras av medlemsstaternas egna parlament.

Läs även: Hjort: Ett nytt EU-fördrag är en dålig idé

I Sverige är det varit knäpptyst från de 349 svenska riksdagsledamöterna om det faktum att väsentlig makt har fråntagits dem och överförts till EU. Det gäller inte endast frågan om jordbrukets ställning och roll eller vilka handelspolitiska relationer Sverige skall ha och med vem. Det gäller även hur en av Sveriges viktigaste exportnäringar skall skötas, nämligen skogen.

Varför är det så? Varför vill inget politiskt parti och ingen riksdagsledamot diskutera hur gränsdragningen mellan nationella parlament och EU ser ut och bör se ut i framtiden? Varför skall det finnas 349 ledamöter i Sveriges riksdag när fler och fler frågor redan har avgjorts i EU? Vilket berättigande har de 349, när de inte ens vågar representera sina väljares åsikter i en så relativt neutral fråga som den administrativa könsregistreringen trots allt utgör? Centraliseringen av det politiska beslutsfattandet firar ständigt nya triumfer.

EU-medlemskapet och det kommunala självstyret

Vid Sveriges inträde 1995 tog ledamöterna av Sveriges riksdag, som ”kompensation” för förlorad beslutsmakt på det nationella planet, ett stadigare grepp över kommunerna. Dessa fungerar idag mer som utförare av nationell politik, som en slags genomförare av statligt beslutad politik, än som självständiga beslutsfattare av lokal politik.

Vi ser nu detta igen, när det gäller utbyggnaden av vindkraften, där kommunerna beslutsrätt skall minskas. Kanske kommer den att köpas till priset av del i skatteuttaget på produktionen.

Men därefter finns det inte särskilt mycket av kommunal beslutsrätt och demokrati kvar för staten att överta Vad skall då de 349 ledamöterna av Sveriges riksdag göra? Några framtidsplaner verkar det inte finnas.

EU-parlamentet och abortfrågan

Annat är det i EU! Inte minst i Europaparlamentet finns det framförhållning. En sådan fråga gäller abortfrågan.Europaparlamentet röstade 2022 om ett förslag vars grund är förändringar av aborträtten i USA! Ja, så var det, i USA. Tanken var att stödja kvinnor där. Men Högsta domstolens beslut i USA att upphäva Roe vs Wade, handlade om att återföra beslutsrätten till regeringarna i delstaterna.

Alltså en decentralisering av beslutsrätten. Europaparlamentet vill däremot att abort inkluderas i de europeiska rättigheterna och att detta ska hanteras i ett kanske nytt kommande fördrag för EU. Alltså en centralisering av beslutsrätten.

Europaparlamentet har också låtit meddela att de vill inleda arbetet med att ändra EU-fördragen. I en resolution har parlamentet uppmanat stats- och regeringscheferna i EU att inleda arbetet.

Läs även: Lidström: EU:s mångbottnade demokratiproblem – del 1

Full fart mot EU-federalism

På vanlig svenska betyder det här att överföra mer makt från länderna till EU. Gradvis har EU vuxit i kapp Lissabonfördraget och börjar slå i taket allt oftare. Då krävs en expansion för att kunna realisera de politiska idéer som finns inte minst i parlamentet.

Att tanken ens på pappret skulle vara att rulla tillbaka EU en smula är helt otänkbart. Nya fördrag handlar alltid om mer makt.

Att expandera är inbäddat i EU:s DNA, skrev ledarskribenten på Bulletin Klas Hjort 2022. Han har tidigare tjänstgjort som politiskt sakkunnig till en ledamot av Europaparlamentet:

På många sätt påminner EU om ett skaldjur. När ett fördrag tas är det litet och mjukt. Men det hårdnar och sätter sig och efter ett tag blir det för litet igen. Och då ömsar man skinn. Igen och igen. En avklarad kris betyder att EU behöver mer makt för att kunna möta nästa. En pågående kris betyder att det krävs mer för att avsluta den. Alltid mer, aldrig nog.

Bland förslagen nämns att avskaffa vetorätt samt hälsofrågor, försvar, ekonomisk och social politik. Parlamentet vill också minska de tillfällen då det krävs enhällighet till en kvalificerad majoritet och inte minst vill man utöka Europaparlamentets inititativrätt.

Det är detta DNA, denna oavbrutna strävan efter makt med påföljande centralisering som valet till Europaparlamentet borde handla om.

Läs även: Lidström: EU:s mångbottnade demokratiproblem – del 2