KRÖNIKA. Det är Katarina Frostenson som frågar. Jag läser hennes båda essäromaner K och F medan det svenska antalet döda med covid-19 stiger över 8 700. Min tolvåring citerar ledande svenska röster, som gjort uttalanden i strid med internationell vetenskaplig expertis på området, med andemeningen: ”Vem kunde se den andra vågen komma?” Under tiden djupnar vårdkrisen.

Frostenson ställer i sina två romaner, skrivna under och efter våldtäktsdomen mot maken och anklagelserna om läckor kring Nobelpriset etcetera, en diagnos på det svenska samhället och använder begrepp som dumhet. Jag skulle gärna bryta ut hennes genomlysning av samhälle och kultur ur dess sammanhang – turerna kring Jean-Claude Arnault och Svenska Akademien – och i stället lyssna till de kritiska frågor hon ställer om kollektivet som fenomen. Här finns en vidare syftning, med dagsaktuella appeller.

Genom böckerna K och F kontrasteras kollektiv och person. Kollektivet står för auktoritära tendenser, åsiktskonformism, robotisering, reglering av människan. Det förkväver personen. Men bara personen kan äga den motståndskraft som behövs för att stå emot auktoritära samhällstendenser och medial likriktning. Eller kollektiv tystnad.

Här blir, kanske mest explicit, Simone Weil, den fransk-judiska filosofen, en motpol i Frostensons böcker. Excerpterna av Weils röst i texten blir till spegelskärvor som belyser etiska aspekter om individens värdighet med svidande klarhet. I en tid av medlöperi och farliga massrörelser, Andra världskriget, misstrodde Weil kollektivet. Kollektivet är en ersättning för det gudomliga, menade hon, främmande för helighet: det erbjuder sig självt i det heligas ställe. (”Sektstaten” skriver Frostenson om Sverige.) Men uppmärksamheten är en verksam – och krävande – aktivitet, skriver Simone Weil. Den förintar det onda i en själv.

Som jag läser K och F är uppmärksamhet en väg till att stå emot nivellering. Ett av de teman som löper genom romanerna är just uppmärksamheten. Uppmärksamhet förstådd som den blick som erkänner den andre som värdefull. Och urskiljer det unika – det verkliga. Personen. Simone Weil pekar ut som ett förblivande drag hos människan en förväntan om ”att man skall visa henne godhet och inte tillfoga henne ont. Detta är det framför allt annat som är heligt hos varje människa.”

Konsten – ett uppmärksamhetens medium – kan i bästa fall bjuda motstånd mot kollektivets bredare narrativ. I en tid av åsiktsdominans kan dikten bli ett motgift: poesin öppnar en glänta där kommunikation inte handlar om att pådyvla mottagaren information eller ta makten över denne. Där kan i stället finnas rum för ett annat slags möte, som mer handlar om att öppet registrera.

Handlingar undgår mig, skriver Frostenson: det är bilderna jag ser först. Hon berättar om filmer och konstutställningar i Paris. Återkommande i de båda essäromanerna är fotografiet, fotograferandet. Fotografiet som ett sätt att fästa i världen när den destabiliseras av förluster. Eller som självelegi? Frostenson fotograferar snödroppar i Montmartre i januari, pantern i Jardin des Plantes zoo, lika ensam som i Rilkes dikt, sin make på åtta timmars permission från fängelset – och sin egen hand mot barken på en libanesisk ceder. Och drar därmed en koppling mellan fotografi och poesi. Tillsammans med en barkbit, ett stycke platan, sände Paul Celan till sin brevvän Nelly Sachs orden: ”Men dikter … är ännu bättre barkbitar.” Dikten som skrovlig trädhud, ett kännbart ting, något för handen. ”Poesin synliggör”, skriver Frostenson.

I K och F framstår fotograferandet som en väg till att upprätta avstånd. För att kunna se. Men också för att förundras och vara delaktig i tiden. Fotograferandet tycks få funktionen av en förhöjd uppmärksamhet. Det ger utrymme för konst snarare än ideologi. En utställning av fotografen Claude Cahun drabbar Frostenson som ”Seende”, en vakenhet som inte dömer. Hon skriver om utställningen: ”Konsten lever här, mycket mer än idéerna.”

Jag kommer att tänka på Giorgio Agamben, som skrev: ”Fotografiet (…) är platsen för en klyfta, en sublim rämna mellan det förnuftiga och det begripliga, mellan kopia och verklighet, mellan ett minne och ett hopp.” I mellanrummen går det att söka fram ett språk för den mänskliga personens värdighet. För den inre blicken flimrar de många som dött under pandemin, inte minst på äldreboenden. Simone Weil: ”Personen i människan, det är något som våndas …”

Kollektivets narrativ riskerar att osynliggöra den enskilda människans, särskilt den försvagade människans, den som saknar status och lönsamhet (igen, här vill jag vidga perspektivet utöver det specifika kring mannen som kom att kallas ”kulturprofilen” eller turbulensen kring Svenska Akademien). Kollektivets narrativ påverkar i sin politiska implikation människors liv. Det heliga är sårbart och kan utlämnas och förnedras. Kollektivet har sin egen berättelse om vem människan är och om hennes eventuella värdighet. Det är framför allt här som Frostensons två böcker blir brännande i mina ögon. Här förs ett samtal som jag ofta saknar, om i vilken riktning dagens kultursverige rör sig.

Till sist är romanerna vittnesbörd om riskerna med att älska, och om en stor kärlek, som orkar se särskildheten, det hela och det förvridna, dubbelheten; personen. De vittnar om att det är ”Kärleken [som] upplyser och förklarar världen”, som det heter i Birgitta Trotzigs Anima. En mängd bilder, avtryck färdas genom Frostensons essäromaner: Ovidius, Novalis, Almquist, Rosa Luxemburg, Duras, Le Clézio ... Genom dem går linjerna av den plågade, kanske förödmjukade människan, som tvärsigenom alltihop reser sig och verkar. 

Vilka bilder för vi, i en pluralistisk kontext, med oss in i framtiden av det gångna året under pandemins tecken? Med vilka bilder av människans identitet går vi vidare, som samhälle, som kultur, som tänkande politiska varelser?

Frostenson: ”Var är vi? Vilken är tiden? ’Vad heter här?’ Vad kan man kalla denna tid? Det är frågan.”

TEXT: Marie Tonkin

Marie Tonkin är poet och litteraturkritiker. Nu i vår är hon aktuell dels med Maria av Egypten (Black Island Books), ett poetiskt livgivande åt ett kristet helgon, dels med Tolkningar (Ars Interpres Publication) som ger röst åt nio kvinnor från skilda tider och kultursfärer.

kultur@bulletin.nu