På en regnig division 5-plan i Årjäng hörs något som kan saknas i miljardfotbollen. I en tid när VM-biljetter säljs som lyxvaror och spelare reduceras till insatser i ett globalt spel, avgörs fotbollens värde fortfarande i ögonblicket efter ett missat mål, skriver Daniel Alm.

Det är fredagskväll på Tingevi. Årjängs IF tar emot IF Örnen i division 5 västra. Himlen hänger lågt, ett stilla duggregn faller över planen. Grindarna står öppna, i Årjäng kostar fotboll ingenting. Ett femtiotal personer har samlats. Några barn försöker få till en hejaklack från kortsidan. Högtalarna spelar svenska dängor, men överröstas stundtals av basen från ett party på andra sidan gatan.

Daniel Alm. På en regnig division 5-plan avgörs fotbollens värde i ögonblicket efter en miss. (Genrebild) Foto: Alberto Frías/Unsplash

Alm: När någon missar – vem ropar då?

Svenska kvinnor har i generationer kämpat sig till friheter som tidigare var otänkbara. Ändå samlas en stor del av kvinnorösterna hos de partier som drivit den migrationspolitik som många menar undergrävt just den friheten. Hur ska det förstås? Det frågar Paul Holmgren.

Jag ställer frågan därför att jag på allvar försöker förstå.

Var fjärde person känner sig otrygg ute sent på kvällen – och kvinnor begränsar sin rörelsefrihet i betydligt större utsträckning än män. Foto: Privat / Mike Wilson, CC0, via Wikimedia Commons

Friheten har krympt – men frågan tystas ned

Holmgren: Kvinnor, vad är det ni ser som jag inte ser?

Fredrik Malmberg är en vänsterliberal politiker som parkerats på ett statsfinansierat institut i Lund för ”mänskliga rättigheter”. Institutet har en budget på 55 miljoner kronor årligen för att driva drömmarnas vänsterpolitik. Mannen är inte jurist. Men det spelar ingen roll för folkrätten har idag blivit mer moral än juridik, skriver Torsten Sandström.

På nationaldagen den 6/6 belönas han av <a href="https://www.svd.se/a/WvkLBd/medborgarskap-olika-for-olika-individer-i-sverige-det-ar-fel-vag-skriver-fredrik-malmberg">SvD</a> med att i tryck få se en politisk text som riktas mot regeringens nya lag som gör det svårare för en lagbrytande utlänning att få svenskt medborgarskap.

Ska brottslingar lättare kunna få svenskt medborgarskap? Foto: Privat/Pixabay

”Skyddet för svenskar blir ett argument för att ge kriminella frikort till pass”

Sandström: Svenska pass realiseras på nationaldagen?

SVT:s chef gick nyligen ut i SvD och försvarade sina journalisters rätt att låta egna värderingar prägla nyhetsrapporteringen. Det är ett befriande erkännande – och kanske en svanesång, skriver Torsten Sandström.

Chefen för SVT går i SvD den 6/6 till försvar för de egna journalisternas rätt att sprida politiska värderingar i nyhetsreportage. Det sker i en text som skrivits tillsammans med hennes kollega i Finlands motsvarighet till SVT. Det vi kan läsa är alltså ett inlägg som i realiteten medger den vänstervridning som dominerar SVT. I stället för att plädera för extrem återhållsamhet avseende de anställdas politiska åsikter så blåser hon i realiteten under den propaganda som faktiskt sprids varje dag, timma och minut i det SVT som folket tvingas betala. Det hon skriver är kanske en överraskning. Men samtidigt ett befriande erkännande av de övertramp som många förnuftiga människor länge har kritiserat – och för den skull hånats i svenska medier.

SVT:s chef försvarar nu öppet journalisternas rätt att låta personliga värderingar styra rapporteringen. Foto: Privat / Holger.Ellgaard, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

SVT-chefen erkänner vad många länge misstänkt – nu bör det få konsekvenser

Sandström: SVT-chefens svanesång?

Iran har avfyrat flera robotar mot Israel och en iranstödd irakisk milis hotar nu amerikanska mål i regionen. Bakom upptrappningen döljer sig en komplex kalkyl – och ett Teheran som känner sig pressat, skriver Mohamed Saad Khiralla.

Den som tror att den iranska regimen frivilligt skulle ingå ett avtal som innebär att den överger sina kärnvapenambitioner eller bryter med sina allierade och ombud i Mellanöstern – i Irak, Jemen och Libanon – underskattar kraftigt den politiska logiken bakom systemet i Teheran. Detta blir särskilt tydligt mot bakgrund av utvecklingen i Syrien och den förändrade situationen kring Hamas i Gaza.

Irans högste ledare Mojtaba Khamenei. Mohamed Saad Khiralla menar att Teheran agerar för att återta initiativet i regionen. Foto: Privat / Tasnim News Agency, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Iran mellan ögonblickets raketer och regionala kalkyler  varför eskalerar situationen nu?

Saad Khiralla: Därför eskalerar Iran nu

Påve Leo XIV hyllar Spaniens migrationspolitik och planerar en resa till Kanarieöarna. Men varför engagerar sig kyrkans högsta ledare i en av Europas mest omstridda politiska frågor när den egna institutionen brottas med eget förtroende? Det frågar Paul Holmgren.

Påve Leo XIV har valt att hylla Spaniens migrationspolitik och landets beslut att ge hundratusentals migranter legal status. Samtidigt planerar han att resa till Kanarieöarna för att hedra de människor som förlorat sina liv på vägen mot Europa. Sorgen över varje människoliv som går förlorat är självklar. Frågan handlar därför om något annat. Frågan handlar om vilken roll en påve ska spela i vår tids mest omstridda politiska frågor. 
 Migration är ingen enkel fråga om godhet eller medmänsklighet. Migration är en av de mest komplexa samhällsfrågorna i vår tid. Den berör ekonomi, bostäder, utbildning, sjukvård, rättsväsende, kultur, integration och social sammanhållning. Den påverkar hela samhällen under generationer. 
 När påven väljer att berömma en viss migrationspolitik placerar han sig mitt i en politisk konflikt där människor med samma omsorg om sina medmänniskor kan dra helt olika slutsatser. Han väljer ett perspektiv som fokuserar på den enskilda människans lidande. Samhällets bredare konsekvenser hamnar i bakgrunden. 
 Europa har under flera decennier tagit emot miljontals människor från andra delar av världen. Många har skapat sig ett bättre liv, utbildat sig, arbetat och bidragit till sina nya hemländer. Samtidigt har många europeiska länder fått hantera segregation, parallella samhällen, växande kriminalitet, kulturella motsättningar och stora integrationsutmaningar. 
 Den verkligheten är synlig för alla som vill se den. 
 Påven väljer dessutom att betrakta migration främst genom den enskilda människans öde. Den bilden är begriplig ur ett moraliskt perspektiv. Samhällen fungerar däremot på en betydligt större skala än individens berättelse. 
 Människor som kommer till Europa bär med sig språk, traditioner, värderingar och erfarenheter från helt andra delar av världen. I många fall fungerar integrationen väl. I andra fall uppstår betydande spänningar. Europas storstäder erbjuder idag många exempel på områden där integrationen har gått långsamt trots årtionden av politiska satsningar och stora ekonomiska resurser. 
 Detta är ingen kontroversiell observation. Det är en verklighet som diskuteras av forskare, myndigheter, journalister och politiker över hela Europa. Därför framstår det som märkligt när en global ledare reducerar frågan till en moralisk skyldighet att öppna dörren. Den svåra frågan handlar om vad som händer efter att dörren har öppnats. 
 Ett samhälles styrka bygger på gemensamma spelregler, tillit, språk och en känsla av samhörighet. Den processen kräver tid, resurser och ett aktivt deltagande från både de människor som kommer och det samhälle som tar emot dem. När inflödet växer snabbare än integrationsförmågan uppstår problem som påverkar hela samhället. 
 Just därför kräver migrationsfrågan en bred analys av konsekvenser, kapacitet och långsiktiga effekter. Den kräver mer än symbolik. Den kräver ansvar för helheten. 
 Den viktigaste frågan handlar dessutom om orsakerna bakom migrationen. Varför lämnar människor sina hemländer? Varför flyr människor från vissa länder samtidigt som andra samhällen lyckas skapa stabilitet, tillväxt och framtidstro? 
 Där finns problemens kärna. 
 Korruption, vanstyre, religiös extremism, svaga institutioner och bristande ekonomiska möjligheter driver människor på flykt. Verkliga lösningar växer fram när dessa problem möter motstånd och när fungerande samhällen byggs upp där människor redan lever. 
 Den katolska kyrkan är en av världens mest inflytelserika organisationer. Kyrkan har resurser, nätverk och ett enormt moraliskt inflytande. Den kraften skulle kunna användas för att stärka utbildning, rättsstat, utveckling och mänskliga rättigheter i de länder där människor idag ser emigration som sin främsta möjlighet. 
 Samtidigt står kyrkan inför egna utmaningar. 
 Under årtionden har avslöjanden om sexuella övergrepp skakat förtroendet för den katolska kyrkan. Hundratusentals människor har berättat om övergrepp och svek från personer som hade ett särskilt ansvar att skydda dem. Många väntar fortfarande på upprättelse, ansvarstagande och reformer. 
 Där finns en uppgift som kräver full kraft och full uppmärksamhet. 
 En påve är först och främst kyrkans högsta ledare. Hans främsta ansvar ligger hos kyrkan, dess troende och de människor som har drabbats av de missförhållanden som under lång tid har skadat dess anseende. 
 Därför framstår det som märkligt när påven engagerar sig i en av Europas mest omstridda politiska frågor samtidigt som den egna institutionen fortfarande arbetar med att återupprätta sitt förtroende. 
 Europa behöver politiska ledare som väger migrationens möjligheter mot dess konsekvenser. Kyrkan behöver en ledare som med samma energi stärker den institution han har fått ansvar att förvalta. 
 Den uppgiften är stor nog och borde stå först.

Påve Leo XIV (t.v.) hyllar Spaniens migrationspolitik. Krönikören Paul Holmgren (t.h.) menar att påven borde fokusera på kyrkans egna problem först. Foto: Edgar Beltrán, The Pillar, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

”Migration är ingen enkel fråga om godhet eller medmänsklighet”

Holmgren: Påven borde städa sitt eget hus först

Aftonbladets Anders Lindberg skriver att det inte är Sverigedemokraterna som bestämmer vem som är svensk. Men när regeringar gång på gång satt sig över väljarnas vilja i invandringsfrågan är det svårt att ta demokratiargumenten på allvar, skriver Birgitta Sparf.

Lindberg skriver: ”Moderater, liberaler och kristdemokrater har i det tysta börjat göra SD:s syn på svenskhet till sin. Så här på nationaldagen kan det därför vara på sin plats att påpeka det uppenbara: vem som är svensk bestämmer inte SD.”

Birgitta Sparf replikerar på Anders Lindbergs nationaldagskrönika. Foto: Privat/Skärmdump via YouTube

Det var regeringarna, inte väljarna, som bestämde vilket folk Sverige skulle ha

Sparf: Inte Lindbergs sak att bestämma vem som är svensk

”Om jag ska döma efter utseende, klädsel, språk med mera så var det slående hur tydligt invandringen märktes. Jag säger detta inte i negativ bemärkelse. Ty nästan alla verkade som sagt nöjda, aktiva och lyckliga i små grupper med påfallande nära gemenskap” beskriver Torsten Sandström sin upplevelse av en marknasfestival i Jönköping.

Lördagen den 30 maj råkade jag hamna på en stor marknadsfestival i Jönköping – en stad som jag känner väl från mina gymnasieår för länge sedan. Det kryllade nu av människor i all åldrar. Röken låg tät från grillar och doften av söta bakverk var tung. Dunka-dunka-musik brottades i alla kanter av city med popsånger. Barnen var glada över glass och shopping. Föräldrar och ungdomar visade också glädje. Stan var klart stökig jämfört med min ungdom. Men glädjen var stor och inget bråk förekom, vad jag kunde se.

”Låt vardagens integration med myrsteg ställa samhället till rätta!”

Sandström: En ny svensk verklighet i Jönköping?

Den moderna politiken verkar ha fastnat i en återvändsgränd där traditionella förklaringar om höger och vänster inte längre biter. Ett mer djuplodande svar står dock att finna hos den franske litteraturvetaren och filosofen René Girard, skriver Daniel Alm.

René Girards sammanfattande tes är enkel men obehaglig: människor strider inte i första hand för att de är olika, utan för att de är lika. Vi begär samma saker, speglar varandra, och i denna spegling uppstår rivalitet.

”Den moderna politiken verkar ha fastnat i en återvändsgränd”

Alm: Vi behöver inte mer politiskt spinn – vi behöver en stötdämpare

Varför ska en religiös övertygelse ge en medborgare rätt att bära ett föremål som ingen annan tillåts bära? Frågan berör långt mer än ett enskilt knivdåd i Storbritannien. Den berör själva grunden för den sekulära rättsstaten, skriver Paul Holmgren.

I december förra året utspelade sig ett av de mest omskakande våldsbrotten i Storbritannien på många år. Den 18-årige studenten Henry Nowak förlorade sitt liv efter en brutal knivattack på öppen gata. Vittnesmål och uppgifter från rättegången beskriver hur han, svårt skadad och med livet rinnande ur kroppen, försökte förklara för de människor som fanns omkring honom att han hade blivit knivhuggen. Kort därefter slocknade hans liv.

”Samma regler ska gälla för varje människa som lever under samma rättsordning”