Magdalena Andersson utropade en ny inriktning för Sverige efter valet. Två månader senare har Socialdemokraterna fortfarande inget regeringsdugligt alternativ, och i stället anklagas andra partier för svek, skriver Paul Holmgren.

Det började med en tårta och en partiledning som firade ett historiskt svagt valresultat som en seger. Socialdemokraterna hade tillsammans med Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet samlat 176 mandat, mot motståndarnas 173, och Magdalena Andersson förklarade att svenska folket hade valt en ny inriktning. Vad denna riktning egentligen innebar förblev höljt i dunkel, men partisekreteraren Tobias Baudin var desto tydligare med vem som borde erkänna sig besegrad. Ulf Kristersson förväntades förstå sitt nederlag och lämna vägen fri till Rosenbad. Två månader senare har segertårtan sannolikt blivit tämligen svårsmält. Magdalena Andersson hade fyra år på sig att förbereda ett regeringsdugligt alternativ, undersöka samarbetspartiernas krav och formulera den politik som skulle förena dem. När hon väl fick sitt sonderingsuppdrag lyckades hon samla stödet från sitt eget parti, medan de övriga stod fast vid sina respektive villkor. Den omtalade nya inriktningen visade sig vara en färdplan där Centerpartiet ville mot mitten, Vänsterpartiet krävde regeringsinflytande och Socialdemokraterna framför allt ville till Rosenbad.

Magdalena Andersson (S) har ännu inte lyckats samla ett regeringsdugligt alternativ, menar Paul Holmgren. Foto: Privat/Socialdemokraterna

Magdalena Andersson (S) anklagar andra för svek men saknar en egen färdplan

Holmgren: Är det någon som känner till ”den nya riktningen”?

Att män som grupp skulle vara överordnade kvinnor är en radikalfeministisk spekulation som faller på både empiri och logik. I stället för makt borde vi tala om inflytande, skriver Leif V Erixell.

Kvinnor och män som kollektiv består av olika unikt handlande individer med olika livsöden, som t.ex. en hemlös man respektive en högt avlönad kvinna som skapar lagar i en demokratisk församling eller fotsoldater som dör i tusenden för sitt land medan generalen och den kvinnliga försvarsministern sitter säkert i en bunker eller hundratusentals manliga borgerligt inklinerade medborgare som lider under lagar skapade av en kvinnodominerad vänstermajoritet i riksdagen. Detta är inte harmlösa undantag från en ”regel” utan centrala komponenter med avseende på det man talar om, d.v.s. makt i betydelsen ”överordning”. En grupp kan inte existera som maktägande grupp utan en majoritet av individer som utgör dess empiriska innehåll. Dessutom är varken politisk eller ekonomisk makt de enda maktrelationer som betyder något i ett mänskligt samhälle. De empiriska bevisen mot denna radikalfeministiska spekulation om ”överordning” är förstås överväldigande genom allt ifrån kvinnlig dominans på högskolor, inom viktiga medier som public service och inom t.ex. rektorsväsende, domarkåren, partiledarkåren i Sverige och män som sliter hårt för sin kvinna och sin familj. Vidare kan vi ta könsbalansen inom hemlösa och de som sitter i fängelse, de som dör mest av arbetsplatsolyckor, tar självmord, råkar ut för brott och dödligt våld, dör tidigare i genomsnitt med mera i en lång lista. De är alla män och vore de ”överordnade” kvinnor skulle de förstås låta sistnämnda ta de smällar de i stället själva får ta, vilket om något indikerar att de istället är mentalt underordnade kvinnor eller snarare vill skydda dem från så mycket elände som det går – vilket är evolutionsmässigt logiskt.

Män är kraftigt överrepresenterade i tunga och farliga yrken. Foto: Arron Choi/Unsplash

Del två i essäserien: varför män tar de hårdaste smällarna i samhället

Essä: Tre feministiska myter, del 2. ”Män som grupp är överordnade kvinnor som grupp”

I seriens sista del granskas verserna om sharia, jihad och kalifatet. Muslimska brödraskapet får inte använda demokratins egna valurnor för att avskaffa den, skriver Mohamed Saad Khiralla.

Efter att i den tredje delen ha behandlat Muslimska brödraskapets politiska projekts inställning till demokratin, icke-muslimer, kvinnor och individuella friheter, går vi nu i denna fjärde och sista del vidare med de återstående frågorna: tillämpningen av sharia, jihad och slutligen idén om kalifatet. Det är frågor som blottlägger ytterligare sidor av det projekt som rörelsen strävar efter att upprätta och den referensram genom vilken den vill styra staten och samhället. För det femte: Tillämpningen av sharia Muslimska brödraskapets projekt är förknippat med tillämpningen av islamisk sharia som referensram för styre och lagstiftning. Men den grundläggande frågan är: Vad innebär det att omvandla bestämmelserna i Koranens text till lagar som är bindande för alla medborgare, och hur är detta förenligt med den civil-demokratiska staten, som bygger på friheten till mänsklig lagstiftning och likhet inför lagen?

Mohamed Saad Khiralla granskar Muslimska brödraskapets dröm om ett kalifat. Foto: Wikimedia Commons/Privat

Avhuggna händer, jihad och kalifat: verserna som utmanar rättsstaten

Saad Khiralla: Brödraskapet vill använda valurnan mot demokratin (4/4)

Över 70 kyrkliga makthavare – med de tidigare ärkebiskoparna Antje Jackelén, KG Hammar och Anders Wejryd i spetsen – har gått samman i ett upprop på DN Debatt. Budskapet? Det vanliga och tröttsamt förutsägbara: att Sverige omedelbart måste öka trycket på Mellanösterns enda demokrati, Israel, skriver Bitte Assarmo.

Med kirurgisk precision lyckas dessa fromma herdar lyfta bort allt ansvar från terrororganisationen Hamas och det korrupta palestinska styret. Visst, man klämmer pliktskyldigt in ett par meningar där man fördömer den brutala massakern den 7 oktober, men därefter övergår texten snabbt till att ensidigt lägga all skuld på Israel. Terrorn mot civila israeler? Inte ett prioriterat område för våra välmående andliga ledare. För den som har följt Svenska kyrkans aktivism under de senaste decennierna kommer detta knappast som någon överraskning. Vi pratar trots allt om en institution vars officiella biståndsorganisation, Act Svenska kyrkan, gladeligen refererar till rapporter från den djupt kontroversiella organisationen B’Tselem. En organisation som återkommande anklagas för att sprida antisemitiska troper genom att stämpla Israel som en ”apartheidstat” och anklaga landet för folkmord. Detta är samma kyrka som i sina officiella positionspapper kräver att den israeliska skyddsbarriären – som byggdes för att stoppa terroristers slakt på civila – ska avvecklas.

Svenska kyrkan har förvandlats till ett politiskt ungdomsförbund på vänsterkanten, menar Bitte Assarmo. Foto: Privat/Arild Vågen, CC BY-SA 3.0.

Tidigare ärkebiskopar lägger all skuld på Israel – och låtsas tala för alla kristna

Assarmo: Svenska kyrkan: Från kristet kors till Palestinaaktivism

Mamdanis allierade har tagit plats i kongressen. Men alliansen mellan progressiva och religiösa krafter bär på samma risk som i Iran 1979, skriver Olle Björklund.

Under lång tid betraktades progressiva vänsterrörelser och konsoliderade muslimska politiska strukturer i USA som ett lokalt fenomen – fragmentariska framgångar på delstatsnivå. Det traditionella etablissemanget utgick från att moderata koalitioner behöll ett strukturellt överläge. När Zohran Mamdani tillträdde som borgmästare i New York markerades dock ett strategiskt skifte: användningen av kommunala plattformar för att projicera makt på federal nivå. I stället för att enbart förvalta stadens infrastruktur har New York, i egenskap av globalt finans- och mediecentrum, blivit ett verktyg för nationell politik. Koalitionen mellan Democratic Socialists of America (DSA) och muslimska organisationer använde borgmästarposten som en språngbräda för att förändra maktbalansen på Capitol Hill. Detta möjliggörs av att amerikanska storstäder är uppdelade i federala valdistrikt som väljer ledamöter direkt till representanthuset i Washington. Efter mindre än ett år på posten påverkade Mamdani de federala primärvalen och slog ut mittenpolitiker:

Zohran Mamdani har varit borgmästare i New York sedan januari 2026. Foto: Bingjiefu He, CC BY-SA 4.0.

Vänstern använder New York som språngbräda till Washington

Gästkrönika: Hur kommunala plattformar kan påverka USA:s federala agenda

Muslimska brödraskapet kallar Koranen sin konstitution. Men flera verser om demokrati, kvinnor, icke-muslimer och avfall från islam krockar med rättsstatens principer om de görs till lag, skriver Mohamed Saad Khiralla.

Efter att ha gått igenom Muslimska brödraskapets ideologiska rötter, dess grundare Hassan al-Bannas texter och några av rörelsens ideologiska grundvalar, kommer vi nu till själva Korantexten inför läsaren, inte minst eftersom en av rörelsens viktigaste paroller är: ”Koranen är vår konstitution”. Vi ska diskutera de verser som är relevanta för rörelsens projekts inställning till själva demokratin, till icke-muslimer (exempelvis judar och kristna), till kvinnor och till individuella friheter (straffet för den som lämnar islam), samt till tillämpningen av sharia, jihad och idén om kalifatet. Syftet här är inte att beröva någon rätten att tro eller ha en övertygelse, utan att granska de texter som ett politiskt projekt kan stödja sig på när det strävar efter att styra samhället i religionens namn. Vad säger dessa verser, och hur kan de användas för att bygga en stat och styra dess medborgares angelägenheter?

Muslimska brödraskapet kallar Koranen sin konstitution. Mohamed Saad Khiralla granskar vad verserna säger om demokrati och jämlikhet. Foto: Pexels/Privat

Verser om kvinnor, avfall och icke-muslimer hotar jämlikheten om de blir lag

Saad Khiralla: Brödraskapets ”konstitution” krockar med demokratin (3/4)

Abdul El-Sayeds väg till den amerikanska senaten väcker en gammal fråga: hur ska en öppen demokrati skydda sig mot antidemokratiskt inflytande utan att överge sina egna principer, skriver Paul Holmgren.

Abdul El-Sayeds politiska framgång i Michigan väcker en principiell fråga: Hur ska en öppen demokrati skydda sig mot antidemokratiska rörelsers inflytande när samma demokratiska friheter ger dessa rörelser möjlighet att söka politisk makt? Demokratins största styrka är samtidigt dess mest svårhanterliga sårbarhet. Den bygger på människors rätt att organisera sig, uttrycka sina övertygelser och genom fria val påverka samhällets framtid. Men vad händer om personer eller organisationer som ytterst eftersträvar en samhällsordning med begränsad religionsfrihet, inskränkt yttrandefrihet eller religiöst grundad lagstiftning använder demokratins egna institutioner för att vinna politiskt inflytande? Frågan är historiskt välbekant. Redan på 1930-talet utvecklade rättsvetaren Karl Loewenstein begreppet militant demokrati, mot bakgrund av Weimarrepublikens sammanbrott. Hans centrala fråga var hur demokratin skulle kunna försvara sig mot krafter som använde dess friheter för att avskaffa dem.

Abdul El-Sayed har tagit plats i den amerikanska senaten. Paul Holmgren menar att hans framgång väcker en principiell fråga. Foto: Privat/Conlan Houston, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Granskning av makthavares lojaliteter är nödvändig, men släktskap får aldrig bli bevis

Holmgren: Abdul El-Sayed visar demokratins svåraste dilemma

Radikalfeminister vill krossa det västerländska patriarkatet men blundar för verkligt patriarkala samhällen. I väst finns bara en knivskarp konkurrens om status och resurser på meritokratisk grund, skriver Leif V Erixell.

Det här är första delen i en essäserie i tre delar av Leif V Erixell. Patriarkat kommer från grekiskans πατριάρχης som betyder fadersvälde. Även latinets patriarchatus är relevant och betyder i praktiken samma sak: ett samhälle, en stam eller en klan som styrs av män, särskilt i den politiska sfären, vilket innebär att de har den yttersta makten som innehavare av våldsmonopolet. Radikalfeminister och andra som i vår tid använder begreppet i ett pejorativt syfte (nedsättande, icke-önskvärt) menar att patriarkat är kännetecknande för västerländska samhällen, med principiell juridisk jämlikhet, eftersom de flesta ledande befattningar inom ”politiska, ekonomiska, religiösa, sociala, och finansiella institutioner domineras av män” (Wikipedia). Verkligt juridiskt patriarkala och ojämlika samhällen som t.ex. islamiska länder lämnar man regelmässigt därhän.

Patriarkatet ska ”bekämpas” och ”krossas”, men i väst finns inget kvinnoförtryckande patriarkat, menar Leif V Erixell. Foto: Phil Desforges/Unsplash.

Kvotering och jämställdhetsintegrering bör skrotas, anser Leif V Erixell

Essä: Tre feministiska myter, del 1: Patriarkatet under kapitalismen

För att förstå vad Muslimska brödraskapet vill göra med makten räcker det inte att lyssna på rörelsens vallöften. Svaret finns i grundaren Hassan al-Bannas egna texter, skriver Mohamed Saad Khiralla.

Den egyptiska erfarenheten är inte något isolerat undantag. Muslimska brödraskapets demokratiska retorik framstår som mer tilltalande när organisationen befinner sig utanför makten än när den försöker utöva den. Muslimska brödraskapet, eller de krafter som är knutna till dess ideologiska och organisatoriska skola, har också misslyckats i andra länder. I Sudan ledde det islamistiska projekt som bidrog till att upprätta Omar al-Bashirs regim till en stat som utmattades av auktoritärt styre och konflikter.

Svaret på vad Muslimska brödraskapet vill finns i grundarens egna texter, menar Mohamed Saad Khiralla. Här syns Hassan al-Banna, tredje från vänster, vid en mottagning i Kairo 1947. Foto: Privat/Wikimedia Commons

Hassan Al-Banna såg islam som ett system som ska styra livets alla delar

Saad Khiralla: Brödraskapets egna texter avslöjar målet (2/4)

När Magdalena Andersson klargjorde att hon vill bilda regering med Centerpartiet och Miljöpartiet – men lämna Vänsterpartiet utanför – brast en rödgrön illusion. Men Nooshi Dadgostar och partiledningen har bara sig själva att skylla.

För att förstå det monumentala feltänket i V:s nuvarande strategi måste man blicka bakåt. Relationerna mellan Socialdemokraterna och deras kommunistiska bröder och systrar i partiet som i dag kallar sig Vänsterpartiet har alltid präglats av en stenhård socialdemokratisk ”gränsdragning till vänster”. Under hela 1900-talet accepterade kommunisterna lydigt rollen som ett passivt dörrmattsparti. De morrade i riksdagsbänkarna men tryckte i slutändan alltid gult eller grönt för att hålla kvar S vid makten, eftersom alternativet alltid var en borgerlig regering. S bjöd aldrig in dem i värmen, gav dem inga ministerposter och lät dem aldrig glömma sitt historiska bagage. Det gör de fortfarande inte, kan man utläsa av Magdalena Anderssons pressträff under söndagen.

Foto: Privat/Adriel.seb, CC BY-SA 4.0/Bene Riobó, CC BY-SA 4.0

Nooshi Dadgostar och V-ledningen har bara sig själva att skylla