Rådhus brinner och över 2 000 har gripits i Frankrike. Trumpadministrationens varning om Europas framtid väckte ilska, men analysen förtjänar att tas på största allvar, skriver Paul Holmgren.

Ett 143 år gammalt rådhus i Limoges står i ruiner efter att ha satts i brand. I Paris brinner bilar, butiker plundras och kravallpolis möter maskerade grupper. I Marseille stormades stadshuset. Över 2 000 människor har gripits och fler än 600 poliser har skadats under Frankrikes värsta oroligheter på flera år. Det som började med studenters legitima krav på bättre skolor har vuxit till något betydligt större. Europa bör därför återvända till ett dokument som väckte ilska när det publicerades i december 2025. I Trumpadministrationens National Security Strategy ägnas ett helt avsnitt åt Europas framtid under rubriken ”Promoting European Greatness”. Washington beskriver ett Europa vars problem sträcker sig långt bortom försvarsutgifter och svag ekonomisk tillväxt. Den verkliga faran formuleras med två ord: ”civilizational erasure” – civilisatorisk utplåning.

Det 143 år gamla rådhuset i Limoges sattes i brand under oroligheterna i Frankrike. Infälld: Paul Holmgren. Foto: Privat/ Fakismil X

Frankrikes oroligheter borde få Europa att ta migrationsfrågan på allvar

Holmgren: USA varnade Europa – nu brinner rådhusen

Debattören och ledarskribenten Sakine Madons senaste bok, Sveket, om hederskultur fick mig att minnas något som hände i årskurs sju, läsåret 1971–72, på Valsätraskolan i Uppsala. En grekisk flicka, välutvecklad för sin ålder och klädd i vuxna kläder, nästan som en liten tant, började i vår klass på höstterminen. Hon talade knappt svenska och försvann efter jul. Ingen visste varför. Kanske hade hon flyttat hem, kanske hade hon gift sig, 13–14 år gammal, skriver Sjunnesson.

Sakine Madon kom till Uppsala omkring femton år senare och bodde periodvis i Gottsunda, intill Valsätra. Själv bodde jag, liksom Magdalena Andersson, i <a href="https://sjunne.com/2026/06/27/i-mina-och-magdalena-anderssons-villakvarter-i-uppsala/">villakvarteren</a> i Norby i närheten. I slutkapitlet, ”Det hade kunnat vara jag”, skriver Madon om den hedersmördade Fadime Şahindal (1975–2002): Min släkt kommer från samma kurdiska bergstrakter som Fadimes. Våra föräldrar har känt varandra. Fadime var några år äldre än mig. Hade jag haft andra föräldrar – föräldrar som mer brydde sig om rykte, skvaller och vad de mest konservativa hederförtryckarna ansåg – hade det lika gärna kunnat vara jag som dödades av min familj.

”Förnekarna framhöll att även svenska män mördar kvinnor”

Sjunnesson: Sveket mot Fadime

Sverige byggde sin demokrati kring en ganska djärv idé: individen. Bakom den slutna valsedeln står en människa ensam med sitt samvete, sina erfarenheter och sin uppfattning om vilket samhälle hon vill leva i. Där upphör familjens auktoritet, arbetsgivarens makt, prästens inflytande och grannarnas förväntningar. En medborgare, en röst. Det är själva atomkärnan i vår demokratiska modell, skriver Paul Holmgren.

Vad händer då när denna individualistiska demokrati möter kulturer där familjen, släkten, klanen, religionen och den etniska gemenskapen spelar en betydligt större politisk roll? Den frågan har plötsligt blivit konkret. Sveriges Radios reportage från Rinkeby efter valet är fascinerande läsning. Vänsterpartiet fick mellan 50 och 60 procent i flera valdistrikt, och reportrarna mötte människor som själva beskrev den somaliska sammanhållningen. En väljare sade att somalier ”håller ihop och röstar på det som vi tycker är bäst”. En annan väljare berättade att hon upplevt socialt tryck från lokala ledare att rösta på en somalisk vänsterpartist, samtidigt som hon själv framhöll rätten att välja själv.

Gränsen mellan gemensamma preferenser och kollektiv lydnad • Valfusk utreds i Gislaved

Holmgren: Grattis Sverige – vi importerade klansamhället och kallade det integration

Svenska kyrkan kommer inte att bli klimatneutral till 2030. Ändå håller kyrkoledningen fast vid en färdplan som vilar på FN:s orealistiska Agenda 2030 snarare än på kristen teologi, skriver Bitte Assarmo.

Under kyrkomötet 2026 stod det klart att Svenska kyrkans ambitiösa färdplan för klimatet har kört fast. När målen för etapp tre nu skickas ut på remiss tvingas kyrkoledningen erkänna det uppenbara: de uppsatta målen är i princip omöjliga att nå. Svenska kyrkan kommer inte att vara klimatneutral år 2030. Trots detta vägrar kyrkostyrelsens förste vice ordförande, Wanja Lundby-Wedin, att backa. Med yviga gester insisterar hon på att behålla ambitionerna. Kyrkan ska fortsätta vara en ”modig röst”, agera aktivist och driva på för en ”värderingsförändring”. 
 Problemet är bara att den färdplan kyrkan har valt att klamra sig fast vid inte är förankrad i den kristna teologin – utan i en sekulär, politisk skrivbordsfantasi. Genom att knyta sitt uppdrag till FN:s Agenda 2030 hävdar kyrkan att de globala hållbarhetsmålen ligger ”nära den kristna människosynen”. Men i sin iver att vara progressiv och ligga rätt i tiden har kyrkan svalt en utopi som av ekonomer, forskare och ingenjörer döms ut som fullkomligt orealistisk. Det mest grundläggande problemet med Agenda 2030 är den totala brist på prioritering som präglar dokumentet. Politik och förvaltning handlar om att fördela begränsade resurser – tid, pengar och arbetskraft. FN:s agenda innehåller 17 globala mål och hisnande 169 delmål. Och, som den danske ekonomen Bjørn Lomborg och andra kritiker påpekat, när allt är högsta prioritet är i praktiken ingenting prioriterat.

Foto: Privat/ Kateryna Baiduzha, CC BY-SA 4.0.

Agenda 2030 har blivit den nya dogmen – trots att den döms ut av ekonomer och forskare

Assarmo: Från frälsning till klimatmål: När kyrkan bytte Gud mot globala fantasier

Folkrätten seglar i farliga vatten mellan stormakter som driver sin geopolitiska agenda som man behagar och internationella samfund som domineras av medlemmar med bristande demokrati. Lennart Göranson menar att välmenande naivism inte längre håller måttet och att vi även i Sverige måste sätta realismen i förarsätet.

Enligt ett talesätt sitter all rätt i spjutstångs ände. Det kan tolkas som en kritik mot rättssystemet i sig: Att makten, vapnen eller våldsmonopolet ”til syvende og sidst” får rätt, oavsett vad lag eller moral säger. Men det kan också betyda ett erkännande av en grundläggande förutsättning för juridiken, nämligen att domar saknar verkan om det inte finns makt att genomdriva det som beslutas. I vårt rättssystem faller den senare uppgiften på myndigheter som Kriminalvården (som låser in den som dömts till fängelse), Polismyndigheten (som tar emot frivilliga bötesbetalningar och vid behov ingriper fysiskt) samt Kronofogden (som svarar för indrivning av obetalda böter). En annan av rättssystemets grundstenar är hur man bestämmer vad som är rätt. Den i Sverige förhärskande uppfattningen är att rätt är vad folkviljan genom riksdagsmajoriteten har bestämt ska vara rätt. Den modellen brukar kallas rättspositivism.

Foto: Privat/Patrick Gruban, cropped and downsampled by Pine, CC BY-SA 2.0.

Utan världspolis och med odemokratiska majoriteter i FN står folkrätten utan svärd

Göranson: Internationell rätt i trångmål

Göteborgs bibliotek hyllar yttrandefriheten i höstens programserie Förbjudna röster. Men om stadsbibliotekets inställda föredrag 2014 och andra biblioteks ingrepp mot obekväma böcker tycks ingenting sägas, skriver Jan Sjunnesson.

Göteborgs bibliotek stoltserar denna höst med programserien Förbjudna röster, om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Men var finns självkritiken? Inte ett ord tycks ägnas åt den egna hanteringen av kontroversiella röster eller åt andra svenska biblioteks ingripanden mot böcker och föredrag. År 2014 bjöd en lokal ideell förening in professor Karl-Olov Arnstberg för att tala om temat ”Invandring och mörkläggning” på Göteborgs stadsbibliotek. Efter livliga diskussioner i medierna och på sociala medier ställde biblioteket in föredraget med hänvisning till risken för ordningsstörningar. I ett beslut 2016 kritiserade Justitieombudsmannen, JO, Göteborgs kulturnämnd. Omständigheterna gav intryck av att föreläsningens innehåll och den negativa opinionen hade påverkat beslutet. Biblioteket hade därmed inte levt upp till regeringsformens krav på objektivitet.

Göteborgs bibliotek bjuder in till samtal om förbjudna röster. Samma bibliotek ställde 2014 in ett föredrag om invandring. Jan Sjunnesson efterlyser självkritik. Foto: charlotte henard, CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons/Privat

Samma öppenhet måste gälla kontroversiella böcker om invandring och islam

Sjunnesson: Förbjudna röster – men inte på Göteborgs bibliotek?

Europaparlamentet har gjort islamistisk entrism till en europeisk demokratifråga, men svenska ledamöter från S, V och MP röstade emot. Nu blir mosképrojektet i Linköping ett konkret test, skriver Sameh Egyptson.

Den 8 oktober <a href="https://oeil.europarl.europa.eu/oeil/en/procedure-file?reference=2026%2F2868(RSP)&amp;utm_source=chatgpt.com" target="_blank" rel="noopener" data-saferedirecturl="https://www.google.com/url?q=https://oeil.europarl.europa.eu/oeil/en/procedure-file?reference%3D2026%252F2868(RSP)%26utm_source%3Dchatgpt.com&amp;source=gmail&amp;ust=1792044950193000&amp;usg=AOvVaw13aoTMuv10qaFYhF4XBdPL">antog Europaparlamentet</a> en resolution om behovet av en EU-strategi mot islamistisk entrism och Muslimska brödraskapets nätverksinflytande. Resolutionen innebär inte att Muslimska brödraskapet därmed har terrorlistats. Men den visar att frågan om islamistiska nätverks långsiktiga institutionella inflytande nu har tagit plats i den europeiska politiska huvudfåran. Det gör den svenska reaktionen särskilt intressant. I över ett decennium har jag <a href="https://www.expressen.se/debatt/sa-infiltrerar-islamister-de-svenska-partierna/" target="_blank" rel="noopener" data-saferedirecturl="https://www.google.com/url?q=https://www.expressen.se/debatt/sa-infiltrerar-islamister-de-svenska-partierna/&amp;source=gmail&amp;ust=1792044950193000&amp;usg=AOvVaw2BKrteQM5zr1rC6rGtQzIw">varnat</a> just dessa partier för risken för islamistisk entrism och för Muslimska brödraskapets nätverks försök att vinna politiskt och institutionellt inflytande i Sverige, framför allt genom just dessa partier. I min avhandling har jag också <a href="https://portal.research.lu.se/files/134386584/Disputationsupplagan_Egyptson_10feb.pdf" target="_blank" rel="noopener" data-saferedirecturl="https://www.google.com/url?q=https://portal.research.lu.se/files/134386584/Disputationsupplagan_Egyptson_10feb.pdf&amp;source=gmail&amp;ust=1792044950193000&amp;usg=AOvVaw2f71QdrQW0AEEsEg-eHB8J">redovisat</a> dokumenterade källor från ledande aktörer inom Islamiska förbundet i Sverige som belyser sådana strategier och kontakter. Den diskussionen behöver inte upprepas här. Däremot bör de svenska partier som röstade emot resolutionen nu förklara varför. Menar de att Europaparlamentets beskrivning av Muslimska brödraskapets nätverksinflytande i Europa är felaktig? Anser de att problemet med islamistisk entrism är överdrivet, eller invänder de mot de åtgärder som resolutionen föreslår? Och om de delar problembilden men inte lösningen – vilka åtgärder vill de själva se?

Sameh Egyptson vill att svenska politiker granskar organisationerna bakom moskébygget i Linköping. Till höger Europaparlamentet i Strasbourg. Foto: Privat/Diliff, CC BY-SA 3.0.

S, V och MP röstade nej till resolutionen – nu bör de förklara varför

Egyptson: EU varnar för islamistisk entrism – nu prövas Sverige i Linköping

Public service ska enligt regelverket vara oberoende. Men ordet har urvattnats steg för steg, från ordbokens betydelse till Sveriges Radios egen tolkning. Resultatet är ett frikort för journalisternas politiska åsikter, skriver Torsten Sandström.

I det svenska mediesamhällets centrum står ordet ”oberoende”. Många medier säger sig vara oberoende. Och i lagstiftningen för public service krävs att rapporteringen är saklig och oberoende. Det låter väl bra? Men just den sköna klangen i ordet är det farliga. Häromdagen sa nämligen SR:s chef Cilla Benkö om nyheten att brittiska BBC skulle skära ned sin personal: jag är rädd för att antalet ”fria oberoende” journalister kommer att minska. Det gäller alltså att granska vad som menas med ”oberoende” då gammelmedierna predikar. Ett naturligt första steg är att rådfråga Svenska Akademiens ordbok, SAOB, om vad som menas med ”oberoende”. Jag citerar (något förkortat):

Torsten Sandström menar att SR:s tolkning av ordet ”oberoende” ger journalisterna frikort att politisera. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio/Privat

Public service bör hålla sig till ordbokens betydelse av ”oberoende”, inte sin egen

Sandström: Hur ordet ”oberoende” vrängts för att ge SR/SVT frikort

Vänsterpartiets riksdagsledamot Mohamed Ali nekades medborgarskap 2024 på grund av sina skulder. I februari i år beviljades han det, trots att skuldsaneringen fortfarande pågick. Nu måste Migrationsverket redovisa vad som förändrades, skriver Paul Holmgren.

Den 12 mars 2024 sade Migrationsverket nej till Mohamed Abdukardir Alis ansökan om svensktmedborgarskap. Skälet var allvarligt. Ali hade skulder och uppfyllde enligt myndighetens bedömning inte kravet på hederligt levnadssätt. Beslutet överklagades till migrationsdomstolen, som avslog överklagandet. Migrationsöverdomstolen gav heller inget prövningstillstånd. Den 20 februari 2026 hände något avgörande. Samma myndighet beviljade Ali svenskt medborgarskap. Mellan besluten hade den centrala belastningen knappast försvunnit. Skuldsaneringen på drygt 163 000 kronor, fördelad på 40 poster, löpte fortfarande och skulle enligt Kronofogdens beslut fortsätta till juni 2027. Kvartals Pelle Zackrisson har dessutom avslöjat att Ali i sin första medborgarskapsansökan svarade nej på frågan om han hade skulder som gått vidare till Kronofogden, trots att skuldsaneringen hade beviljats fyra månader tidigare. Senare hävdade hans juridiska ombud att skuldsaneringen var avslutad och att Ali var ”helt skuldfri”. Kronofogdens uppgifter visar en annan verklighet.

Mohamed Ali (V) beviljades svenskt medborgarskap i februari 2026, två år efter ett avslag. Paul Holmgren vill veta vad som förändrades. Foto: Privat/Skärmdump, Vänsterpartiet

Skuldsaneringen pågick fortfarande när samma myndighet plötsligt sa ja till V-politikern

Holmgren: Vem öppnade dörren för Mohamed Ali?

Årets minne av den 7 oktober bjöd på en ljusglimt från Mellanösterns hjärta. Druserna i Bashan förenar solidaritet med Israel och kampen för självbestämmande, skriver Mohamed Saad Khiralla.

Minnet av den 7 oktober var i år inte som under de två föregående åren. Det präglades av en ljusglimt av ställningstagande för mänskligheten och av mänsklig upphöjdhet och ädelhet i dess allra främsta uttryck. Det anmärkningsvärda är att detta initiativ kom från Mellanösterns hjärta, från Bashan (tidigare Suweida), där det humanitära ställningstagandet förenades med folkets strävan efter självständighet. Vid sidan av ett evenemang på plats i Bashan anordnade Bashans druser i diasporan ett digitalt möte i solidaritet med offren för attackerna den 7 oktober och deras familjer, till stöd för Israel och landets rätt att existera och försvara sig. I mötet deltog personligheter som företräder regionens ursprungsfolk, däribland kurder, kristna, alawiter och amazigher. Jag fick en inbjudan av dr Samir Fahad, vice ordförande för American International Druze Public Affairs Council (AIDPAC), att delta i detta möte, som utgjorde ett humanitärt undantag värt att uppmärksamma och vars betydelse förtjänar att lyftas fram.

Från Bashans berg kom i år ett budskap om solidaritet med Israel. Foto: Privat/Shadi Alashkar, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons (bearbetad)

Mellanöstern reformeras först när ursprungsfolken får bilda egna stater eller konfederationer